ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?
Låt oss börja med några påståenden:
Vattenförsörjningen måste privatiseras.
Stratosfären bör fyllas med svavel.
Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.
Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.
Genmodifierade grödor är bäst.
Alla borde bo i städer.
Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.
Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.
Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?
En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.
Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.
När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.
Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.
För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.
Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?
Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.
Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.
Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.
Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.
Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”
Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).
Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…
Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.
Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.
Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.
Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.
David Jonstad
Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012
David Jonstad 