Gud i maskinen

ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?

Låt oss börja med några påståenden:

Vattenförsörjningen måste privatiseras.

Stratosfären bör fyllas med svavel.

Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.

Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.

Genmodifierade grödor är bäst.

Alla borde bo i städer.

Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.

Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.

Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?

En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.

Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.

När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.

Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.

För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.

Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?

Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.

Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.

Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.

Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.

Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”

Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).

Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…

Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.

Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.

Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.

Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

David Jonstad

Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012

Annonser

12 thoughts on “Gud i maskinen”

  1. Du kanske kunde kasta in en sociologisk aspekt också ? Det här är alla väletablerade, välbetalda män, eventuellt helt opraktiska, som har sina bekväma pengar från den existerande strukturen. De ser läget är hopplöst, kanske bäst att hålla sig själv flytande så länge det går ?
    Det blir nu så att de går ärenden åt en elit som kommer att i ökande utsträckning ägna sig åt att sabotera för alla som försöker ställa om och frikoppla sig från systemet.
    Heinberg skrev bra om den kommande striden i sitt senaste museletter

  2. I ett gammalt nummer av den småironiska, sedan länge insomnade serietidningen ”Shazam!” kämpade Kapten Marvel mot superskurken ”O-uppfinnaren” som medelst någon sorts domedagsmanick o-uppfann en massa teknologi. När en uppfinning var o-uppfunnen var alla exemplar av prylen borta och kunskapen bakom den raderad.

    Men så fungerar det ju inte utanför seriernas värld. Därför är frågan om huruvida det är hybris att försöka agera Gud smått överspelad. I antropocen är det redan människan som formar planeten.

    Sedan är det naturligtvis inte självklart att det är just Lynas recept som är det rätta. Till exempel verkar manipulation av solinstrålningen genom svavel i stratosfären föra med sig betydliga risker och väldigt osäker effektivitet.

    Nåja. Borde kanske läsa boken.

  3. Det råder väl just nu ett visst korsdrag bland dessa aktivister. Den forne danske framtidsoptimisten Lomborg har väl på senare tid blivit mer kritisk till sina egna slutsatser. Saknar man kompass och trygg förankring i verkligheten så är det inte ovanligt att denna typ av ideologer fladdrar hit och dit. De följer dit vindarna blåser. Att Lynas infann sig i Tällberg är en händelse som ser ut som en intressant tanke.

  4. Visst finns det spår av bitterhet på gamla kompisar i God Species och den driver onödigt hårt på ”man måste inte vara vänster för att vara miljövän”-devisen, men det är ju inte ens i samma liga som ditt påhopp här i besvikelse på att Lynas inte delar dina slutsatser. Redan från början överdriver du, Lynas menar att vi inte ska avfärda Geoengineering off hand men han driver det verkligen inte som någon sorts bombsäker mirakellösning. Han har heller inget ideologiskt emot lokalt och ekologiskt odlad mat, utan menar att forskning och erfarenhet tyder på att vi inte kan föda en ökande befolkning med dessa metoder, varför vi bör undersöka andra metoder att hålla oss inom de planetära gränsvärdena utan att svälta ihjäl. Kärnkraft förordar han utifrån enkelt tillgängliga uppgifter över vilka energislag som ger minst klimat- och miljöpåverkan med minst hälsorisker till människor. Det är ingen personlig ”örfil” till dig utan en slutsats många andra miljövänner kommit till när de fördomsfritt undersökt fakta.

    Hela din psykologiska harang är oerhört märklig, som om Lynas, Monbiot, Hansen med fleras position skulle vara omöjlig att uppnå med ett genuint klimatengagemang, eller för den delen oförenlig med vänsterståndpunkter? För allt sitt liberala poserande så är ju Lynas förslag på lösningar klassisk socialdemokratisk reformism, infrastruktur-satsningar, beskattning etc. Undantaget är kanske vattenprivatiserings-förslaget, vilket om man läser kapitlet handlar om att han tror att det skulle motverka korruption och dålig hushållning. Där har vi ju i Europa gott om exempel på välfungerande offentliga VA-förvaltningar som visar att han har fel just där så jag vet inte om det är värt att bråka om.

    Din avslutande apokalyps-vision låter ju otrevligt, men det är ju just den utvecklingen som Lynas presenterar en strategi för att undvika. Om vi fortsätter som nu, och låtsas att indier och kineser kommer avstå en europeisk levnadsstandard eller att europeiska och amerikanska väljare kommer att rösta för nedmontering av sina samhällen är den dystopin däremot mer eller mindre garanterad.

    1. Den avslutande satsen är korrekt. Det är ditåt vi färdas och varken gröna vågor eller Uppfinnar-Jocke kan ändra på det.
      Men, ”dystopi” är en värdering. Man kan lika gärna säga ”sannolikhetskalkyl” eller ”prediktion”.

  5. Såg någon film om miljö för ett tag sedan där man utmålade tre olika scenarier, Mad Max, Ekotopia och Star Trek…få lär väl föredra det första, så därmed handlar väl diskussionen om de andra två.

  6. Jag tog initiativ till att få hit Lynas efter hans bok 6 grader. När vi åt middag i hop …det vår väl 2005 eller 2006 om vintern, vår han helt påstridig med att kärnkraften vår lösningen. Jag förnyade honom kraftigt på detta påstående. Men det fanns inte utrymme för eftertänksamt samtal med honom om detta. Han våt stenhård i din ståndpunkt. Jag upplevde som du skrivet att han i sin desperation blir offer för en reduktionistskt industriell västerländsk hybrid. Vi arrangerar ett seminarium om uppgörelsen med denna makanistiska världsbild den 8 mars kl 19 i Högsbo församlingshemmet där vi för samtal med Philippe Charade , före detta teknisk atachee i Usa som grunden gör upp med den världsbild som Lynas förfallet till. Skulle vilja att vi med honom med Kraft kontrade Lynas argumentation och hans existensförståelse samtidigt dom man respektfullt mötte hans desperation. Mvh / Dan Melander

  7. ALLA som propagerar för mera kärnkraft och säger att vi MÅSTE ha mer energi (för att industrin måste ha energi) – är antingen korkade eller köpta.
    Det är samma sak som att säga att vi ska fortsätta massproducera SKIT med inbyggda livslängder på alla områden – så att prylarna går sönder så fort som möjligt – så att storfinansen får sälja nytt så ofta som möjligt – så att aktiemarknaden hålls igång och snurrar på. Samtidigt arbetar politikerna hårt på att flytta in så mycket folk som möjligt till storstäderna så att det blir underlag till alla nya köpcentrum och gallerior och de kan yrka på att byggbolagen måste bygga, bygga, bygga mer för att deras prognoser är att städerna ska växa, växa växa ännu mer….så att aktiemarknaden hålls rullande och berikar aktieägarna. Och soptipparna växer med skit…giftig skit som rinner ut i våra vattendrag…och dödar mikroorganismer osv…bara för att vi ska kunna köpa nytt skit som ska gå sönder hela tiden och för att aktieägarna ska kunna fortsätta tillhöra ”det övre skiktet”. Jamen va faaan…- vill vi ha det så här??? Denna så kallade utveckling bevisar ju enbart att det övre skiktet är riktigt lågt utvecklade individer som inte fattar att de håller på att ta kål på sig själva samtidigt som hel planeten.

    Vi KAN ”få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser” – men endast genom att ändra det ekonomiska systemet. Vi måste bygga ett ekonomiskt system som arbetar i harmoni med naturlagarna. Det här kommer naturligtvis INGEN utbildad ekonom att säga och därför heller ingen politiker eftersom de lever i symbios med varandra och med storfinansen (bankvärlden). Så hur kan det alls bli möjligt? När det inte ens går att få igång diskussioner om det ekonomiska systemet. Istället för att manipulera gener och klimat bör flera kloka människor börja hjälpa till att lyfta fram de få idéer som finns. Varför gör inte yrkeskåren journalister detta…som har tolkningsföreträde överallt…tillhör dessa också lägre nivåer? (Nåja…förlåt David…Du gör ju vad Du kan..en eloge för det).

    Ingen lösning finns i sikte säger Du…men det är inte sant. Bara för att Du och de flesta andra inte fått möjligheten att diskutera alla tänkbara idéer som FINNS – betyder INTE att INGA lösningar finns.

    GUD I MASKINERIET – DEUS EX MACHINA = boken om ett helt nytt ekonomiskt samhällsystem….rättvist, demokratiskt, jämlikt och banne mig ekologiskt. Innovatören har ansträngt sig så mycket i över 40 år för att få ut idéerna till diskussion…han är 78 år och kanske inte har långt kvar men fortfarande har han ett vaket intellekt – vilket är mer än vad man kan säga om de flesta partipolitiker som enbart strävar efter egen vinning och egen status.
    http://tidfaktorekonomi.wordpress.com/2011/02/27/hello-world/
    http://tidskatt.se/
    http://www.facebook.com/groups/37389579082/
    http://tidfaktorekonomi.wordpress.com/till-dem-som-vill-overleva-2/

  8. Tidfaktorekonomi; jag delar din slutsats, med undantag för att detta gäller inte alla politiker, men nästan.
    Vi politiker som väljer att se verkligheten behöver fler politiska exempel där man erkänt oljetoppen och därmed accepterar en kommande energikris.

  9. Tack för det…naturligtvis vet jag att det finns gott om människor som arbetar ideellt inom politiken också, för sån´t de tror på….men jag tror att hela det partipolitiska systemet har tjänat ut. Vi måste återföra rösterna till medborgarna själva. Vi medborgare måste öppna våra ögon, växa upp, bemyndiga oss själva att delta i vårt samhälle – och inte längre överlåta åt dem som orkar klättra att handha allas våra pengar. Nästa val måste nya idéer komma ut som bygger på AKTIV DEMOKRATI…liknande det som den här gruppen håller på med: http://aktivdemokrati.se/

  10. Bakom varje cyniker lider en sårad idealist. Din psykologiska profil på Lynas är sannolikt rätt. Kanske finns det också andra, mer krassa faktorer som spelar in? Vänster som blir Höger är ju generellt en process från ungdomlig klarsyn och iver till vingklippt cynism och rationalitet. Rationalitet är toppen men mycket forskning visar att vi är tämligen irrationella som art. Därför blir Timbro-ismen en snuttefilt för rädda och uppgivna. Deras utopi målas alltså upp med våra största brister som bakgrund. Alla vill ha mer och smartast vinner. Så är vi skolade i tänkandet och så beter vi oss. Men Varför Mår Vi Bara Sämre och Sämre? Det är en omöjlighet om Timbro-ismen byggde på korrekta grundantaganden.
    Lynas har nog gett upp och det han nu gör är att projecera sin ilska mot allt som påminner om hans egen naivitet/dumhet. Tyvärr gör det honom till precis den han Lynas han vill överge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s