Alla inlägg av David Jonstad

Journalist, författare och föreläsare. Min senaste bok heter Jordad - Enklare liv i kollapsens skugga.

Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern

ANTOLOGI | Det fanns en tid när grönt och rött hängde ihop. När borgerligheten inte ens försökte slåss om väljarna i miljöfrågor.

Så kom hösten 2006. Knappt hade Fredrik Reinfeldt hunnit installera sig i Rosenbad förrän den allvarligaste miljöfrågan någonsin sköt upp på agendan. Först genom Al Gores film En obekväm sanning som förutspådde mänsklighetens snara undergång ifall utsläppen av växthusgaser inte bromsades fort. Senare samma höst genom Stern-rapporten av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som förklarade världsekonomins snara undergång ifall inte utsläppen ströps. Medierna hängde på och blickarna vändes mot politikerna: ”hur tänker ni fixa detta?”.

Jag vet många som under denna tid himlade med ögonen att tyckte att det var typiskt att vi fått ett högerstyre just som en miljöfråga plötsligt hamnade högst på agendan. Föreställningen att den rödgröna oppositionen skulle hantera klimathotet betydligt bättre än alliansen var utbredd, säkert även inom delar av borgerligheten.

Men det som kunde ha gett de rödgröna ett oöverträffat övertag inför valet 2010 blev något annat. Framgångsrikt vred Moderaterna miljöpolitiken till höger. I en artikel 2009 i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje beskriver Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten denna manöver. Hon konstaterar att miljöfrågorna under den senaste mandatperioden på många sätt frigjorts från politiken. ”Företagare, biltillverkare, forskare, livsmedelsföretag, elbolag och andra engagerade människor som tidigare inte synts i debatten får plötsligt utrymme.” Och lösningarna som diskuteras har blivit därefter: ”teknikoptimism och marknadsinriktning”, skriver Sofia Arkelsten gillande. Hon har tyvärr också rätt i sin analys när hon hävdar att ”vänsterpartierna har tappat initiativet och de vet inte heller hur de ska möta högervridningen i miljö­politiken.”

Hur kunde detta ske? Vem lät högern kidnappa klimatfrågan?

En viktig del av förklaringen är att tidigare stora miljöfrågor varit nog så allvarliga, men aldrig så systemutmanande som klimatfrågan är. Till stor del beror det på att klimatfrågan hänger intimt ihop med användningen av billig fossil energi och att blodet i det industrialiserade samhällets expansiva ekonomi är just denna billiga fossila energi.  Att verkligen lösa klimatkrisen kan bara göras genom att ta sig an själva grundproblemet: en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökad konsumtion av icke förnybara resurser.

Det är en gigantisk utmaning. Tillväxtekonomin – och det konsumtionssamhälle som är dess förutsättning – är i dag något så självklart att många inte ens ser den som något problem. Och om man ifrågasätter poängen med att konsumera mer och mer för varje år måste man också vara beredd att ge sig in i en diskussion om hur samhället ska kunna genomgå en massiv omställning.

För den som just förlorat ett riksdagsval upplevs säkert detta som övermäktigt. Det är enklare att skjuta omställningen på framtiden, fortsätta bejaka business as usual och anamma högerns idéer på hur man tacklar klimathotet. Det vill säga:

1) Lägg över ansvaret på medborgarna. Uppmana dem att bli mer ”klimatsmarta” och ”energieffektiva”. Dessutom: definiera det klimatsmarta som sådant som inte hotar de rikas livsstil. Så att klimatsmart är lika med att sopsortera och att byta glödlampor, ja till och med att åka bil (om det är en ”miljöbil”).

2) Bli tekniktroende. Allt kan lösas med ny teknik. Om inte i dag så åtminstone i framtiden eller åtminstone i en teoretisk framtid. Om den vetenskapliga grunden, eller till och med branschens egna optimistiska prognoser, inte är tillräckligt optimistiska – tro hårdare.

3) Konsumentmakt. Sätt nya märken på produkter så att konsumenterna kan ”rösta med plånboken”.

4) När inte något annat går – klimatkompensera. Till och med för politiker kan besjungandet av ”gröna flygresor” låta falskt. Lösningen är att betala några tior extra på biljettpriset så att utsläppen från fattiga människor kan hållas på en låg nivå eller rentav minskas till en lägre nivå än tidigare.

5) Som övergripande mål för all politik: ökad tillväxt genom ökad konsumtion.

Visst existerar det skillnader mellan blocken i klimatpolitiken, men likheter är vad det finns mest av. När befolkningen i mars 2010 tillfrågades vilket parti i klimatfrågan som de hade högst förtroende för vann Miljöpartiet stort (39 procent). Av hävd skulle man kunna säga. Det intressanta var hur förtroendet var för övriga partier. Samtliga hamnade på en bottennivå. Endast 11 procent hade högst förtroende för Moderaterna, 6 procent svarade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hamnade allra längst ner på 1 procent tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det ska sägas att det inte är någon rödgrön uppgift att säkra vår överlevnad på den här planeten. Det är en fråga för alla icke-suicidala, vare sig de är moderater eller miljöpartister. Och oavsett politisk åskådning kommer utträdet ur fossilsamhället att kräva många nya idéer och en ödmjuk inställning till den gamla politikens brister. Ingen sitter inne på svaret för hur ett fossilfritt och verkligt hållbart samhälle ser ut. Däremot finns i den socialistiska och gröna idétraditionen flera viktiga byggstenar som det är hög tid att plocka fram om man ska kunna ta tillbaka initiativet.

I denna tradition finns en tro på politikens möjligheter och kraft liksom en vana att på djupet och diskutera hur samhället borde inrättas för att ge människor möjligheten till goda liv. Socialistiska och gröna tänkare har i historien inte varit rädda för att ställa de stora svåra frågorna och har därmed fått många vilda och spännande idéer som svar: Sänkt arbetstid för mer fritid, deltagardemokrati, nya boendeformer, arbetarstyrda fabriker, ekonomisk jämlikhet och så vidare.

Ett exempel är den numera bortglömda diskussionen om arbetets mening. År 1883 skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue sin storsäljande stridsskrift Rätten till lättja i vilken han sågar idén om att öka produktionen enbart för att skapa mer arbete. Resultatet av denna ekonomiska modell – det sena 1800-talets överflöd – beskriver Lafargue som ”berg av produkter som är högre och mera enorma än Egyptens pyramider” (vad hade han sagt om han upplevt dagens samhälle?). ”Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete.” Frustrerat ser Lafargue på när nationalekonomernas tillväxtfetisch förs över på arbetarna: ”Likt Arkadiens papegojor härmar de ekonomerna: ’Låt oss arbeta, låt oss arbeta för att öka nationens rikedom!’ Dårar!”. Paul Lafargue var knappast oemotsagd, men hans skrift var ett av många exempel på den typ av friska diskussioner om de underliggande strukturerna i samhället som fördes under denna omvälvande tid. I dagens politiska debatt i Sverige – mitt under brinnande klimat-, ekonomi- och energikris – verkar en av de största frågorna vara om framtidens bilar ska gå på el, etanol eller biogas.

En mer intressant fråga skulle kunna vara hur vi ska ordna samhället nu när den nuvarande ekonomiska modellen visar sig vara på kollisionskurs med planetens ekologiska ramar och resursbas. Det är en provocerande fråga eftersom den utmanar det konsensus som råder kring ekonomisk tillväxt som oantastlig politisk målsättning. Vilket inte gör den mindre nödvändig att ställa.

I ett samhälle så hårt präglat av myten om gränslös och evig framgång är det svårt att få grepp om det faktum att tillväxten har gränser. När New Economics Foundation ska förklara saken i sin rapport Growth isn’t working tar man därför en liten gullig hamster till hjälp.

När en hamster har fötts, berättas det i rapporten, dubblerar den sin vikt varje vecka fram till dess att den når puberteten. Om den inte hade nöjt sig med detta utan hade fortsatt växa i samma takt skulle den vid ett års ålder väga nio miljarder kilo. Den då inte längre lika gulliga hamstern skulle dagligen behöva käka mat motsvarande den globala årsproduktionen av majs. ”Det finns ett skäl till att saker i naturen inte växer obegränsat”, skriver New Economics Foundation.

Föreställningen att det skulle gå att fortsätta öka den globala ekonomiska tillväxten och samtidigt möta de extremt tuffa kraven på utsläppsminskningar är inte särskilt realistisk och saknar dessutom vetenskapligt stöd. De vinster i form av energieffektivisering som ny teknik hittills har gett har i regel ätits upp av den växande ekonomin. New Economics Foundations studie visar att koldioxidintensiteten i ekonomin – för att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader – behöver sjunka med 6,5 procent per år fram till år 2050. Ska alla världens medborgare dessutom få komma upp till västerländska inkomstnivåer måste koldioxidintensiteten minska med omkring 11 procent varje år. Jämför det med den årliga minskningen sedan 1990: 0,7 procent.

Flera liknande rapporter ger samma resultat. Kevin Anderson, chef för Tyndall-centret i Manchester, konstaterar i en annan studie att fortsatt ekonomisk tillväxt i OECD-länderna kommer att göra det omöjligt att hålla den globala temperaturen under 4 grader.

Och även om klimatkrisen genom ett mirakel löstes i ett trollslag gör resursbristen att evig tillväxt på en begränsad planet förblir en omöjlig ekvation. Den billiga olja som driver ekonomin sinar obönhörligen. Exakt hur nära den beryktade oljetoppen, peak oil, vi befinner oss är omöjligt att säga, men många bedömare – inklusive delar av den fossila industrin – pekar på 10-talet som decenniet då oljeproduktionen kommer att börja falla för gott. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men en sak är säker: det blir en svår prövning för ett ekonomiskt system byggt på olja.

Tillväxtens gränser ställer samhället inför ett svårt dilemma. Vi är beroende av en ekonomisk modell som inte möjlig särskilt länge till. Det är en minst sagt tuff utmaning att ta sig an, men det fina i att lyfta bort slöjan från dessa underliggande ekonomiska strukturer i samhället är att det gör politik till något större än att administrera en konsumtionsdriven kapitalism. Det återupprättar tron på politiken.

Förutsatt att politikerna har en bra plan.

Ekonomisk tillväxt är tacksam i den mån att den gör alla rikare (åtminstone i teorin). Visserligen blir vissa väldigt mycket rikare medan de flesta blir bara lite rikare, men ändå. Om ekonomin hela tiden växer slipper de som sitter på den politiska makten att stöta sig med eliten i samhället eftersom de slipper föra en progressiv omfördelningspolitik. Som högerekonomen Henry Wallich har uttryckt det: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

I ett samhälle utan tillväxt skulle behovet av ökad jämlikhet växa, och omvänt – som Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden – ”större jämlikhet gör även tillväxt mycket mindre nödvändig”. Jämlikhet är med andra ord ett av de viktigaste sätten för att ta sig ur tillväxtdilemmat.

Wilkinson och Pickett visar i sin bok att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Det borde därför vara en självklar målsättning för en rödgrön regering att bryta trenden med ökande inkomstklyftor så att de i stället börjar minska rejält. En målsättning som är rimlig först när man överger tillväxtmålet eftersom stora inkomstklyftor håller uppe konsumtionstrycket vilket är en förutsättning för tillväxten. Denna onda spiral som konsumtionssamhället leder in samhället i måste brytas. För det krävs ett skifte som gör att mer pengar och ökad konsumtion värderas lägre och sådant som verkligen har betydelse för folks livskvalitet värderas högre: tid för familj och vänner, en meningsfull sysselsättning, god hälsa och en känsla av samhörighet.

”I grund och botten innebär en minskning av ojämlikheten att siktet ställs om, från splittrande egennyttig konsumism, som drivs av statuskonkurrensen, till ett mer socialt integrerat och förenande samhälle. Större jämlikhet kan hjälpa oss att utveckla det kollektiva etos och engagemang för samarbete som behövs om vi ska kunna lösa de problem som hotar oss alla”, skriver Wilkinson och Pickett.

Precis som många andra som tar sig an klimatkrisen utifrån ett tillväxtkritiskt perspektiv använder Wilkinson och Pickett andra världskriget som parallell och inspiration. Om människor ska acceptera stora och snabba förändringar i samhället måste dessa uppfattas som rättvisa och jämlika. När det under andra världskriget uppstod brist på viktiga resurser hanterades detta genom att ge alla medborgare en lika stor del av dessa resurser. Fattig som rik fick tillgång till en lika stor del matolja, smör, kaffe och annat som det var brist på. På samma sätt, menar Wilkinson och Pickett och många andra brittiska debattörer, kan man i dag argumentera för en ransonering av den fossila energin i form av bensin, el, värme och flygresor.

Jag tillhör själv förespråkarna av denna moderna form av ransonering som även går under namnet personliga utsläppskvoter.  Det är en spännande idé – med rötterna i Storbritannien – som har ett ökande stöd och skulle fungera ungefär så här: En koldioxidbudget skapas för flera år framåt vilken garanterar att utsläppen minskar enligt de nivåer som vetenskapen kräver. Den årliga budgeten delas upp mellan landets medborgare så att var och en får en lika stor kvot. Medborgarna får ett koldioxidkonto där de varje månad får insatt ett antal koldioxidransoner. När man köper bensin, el, värme eller flygresor lämnar man ifrån sig ransoner. Företag och organisationer skulle regleras för sig inom samma budget. De skulle behöva köpa sina ransoner och baka in kostnaden för dessa i sina varor och tjänster.

Eftersom utsläppsklyftorna är stora skulle en majoritet av befolkningen direkt gynnas av ett system med inbyggd jämlikhet.

Idén om personliga utsläppskvoter är ett konkret förslag på hur klimat- och energikrisen kan hanteras, men de har också en annan viktig dimension: de skulle etablera ett ramverk för ekonomin och skulle lära oss att leva inom planetens gränser. Det ekonomiska systemet skulle tvingas anpassa sig till ekosystemet i stället för tvärtom.

Det rödgröna samarbetet har goda förutsättningar för att påbörja denna omställning inte bara av den ekonomiska politiken men också av den sociala logik som orsakas av konsumtionssamhället. Det socialistiska jämlikhetssträvandet skulle kunna kombineras med den gröna grundpelaren att skapa goda livsförutsättningar inom de ramar som naturen ger.

Möjligheterna öppnas i samma stund som vi tar oss ur det grepp som tillväxtparadigmet håller oss i.

Exempel på sådana möjligheter är investeringar i gröna jobb och grön infrastruktur. Inte med motivet att stimulera tillväxten, men för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle genom energisnåla hus, utbyggd kollektivtrafik, förnyelsebar energi och utvidgad offentlig service. Investeringarna skulle kunna finansieras med intäkterna från en skatt på finansiella transaktioner, enligt konceptet Tobinskatt som Attac-rörelsen drev under 00-talet. (På senare år har idén fått stöd bland annat av regeringarna i Tyskland, Frankrike och Brasilien. Även EU har propagerat för en Tobinskatt.)

En annan möjlighet som uppstår är att, som Paul Lafargue var inne på redan på sin tid, ta ut ökad produktivitet i sänkt arbetstid i stället för höjd lön. Med dagens tillväxtjakt är det en mer eller mindre otänkbar tanke, trots att det skulle ge jobb åt fler. Med andra politiska mål blir det i stället en självklarhet.

Ytterligare något som blir både önskvärt och nödvändigt i ett samhälle som inte sätter höjd BNP-siffra som övergripande mål är att produktionen blir mer lokal och att ägarförhållandena ändras. I det gamla paradigmet är expansiva globala vinstjagande storföretag något eftersträvansvärt – sådana företag som kräver tillväxt för att få valuta för sina investeringar. I ett samhälle där ekonomin organiseras inom ekologiska gränser är det annat som är intressant. Det är vettigt att när det är möjligt förlägga produktionen av en vara närmare det ställe där den konsumeras. Och mer lokala och icke-vinstdrivna företag gynnar andra ägandeformer: arbetarägda, kooperativa, familjeägda och kommunala.

Stora och svåra förändringar, visst, men i regel positiva sådana. Det rödgröna samarbetet har att välja mellan att 1) ducka den information som pekar på att vi antingen påbörjar omställningen nu eller gör den under kaotiska förhållanden inom kort. Eller att 2) acceptera läget, kavla upp ärmarna och göra det som politiska rörelser en gång byggdes för.

Samtidigt som man vinner tillbaka miljöfrågan från högern.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se) och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Källor:
Arkelsten, Sofia: ”En miljöpolitisk högervridning” (Svensk Linje nr 2, 2009)
Sifoundersökning om förtroendet för partierna i klimatfrågan. Beställd av Westanders i mars 2010.
Lafargue, Paul: ”Rätten till lättja” (Symposion, 1989)
Simms, Andrew och Victoria Johnson: ”Growth isn’t possible” (New Economics Foundation, 2010)
Jackson, Tim: ”Prosperity without growth” (Earthscan, 2009)
Wilkinson, Richard och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden” (Karneval, 2010)

Publicerad i antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard), april 2010

“Snart spricker fossilbubblan”

SVT DEBATT |  Tänk dig att vi skulle låta slavar utföra allt arbete som oljan gör åt oss i dag. I Sverige hade vi i så fall behövt 270 miljoner energislavar. För varje svensk skulle 30 personer slita – dag och natt – med att knuffa fram våra bilar, anlägga vägarna, lyfta charterplanen och frakta alla de varor som vi köper, inklusive all mat.

Idén är så klart absurd men illustrerar vilken fantastisk energiskatt vi festat loss på de senaste 150 åren – årmiljoner av solenergi som naturen lagrat åt oss i en superkoncentrerad och lättanvänd form. Dessutom har den varit väldigt billig att plocka upp ur markskorpan.

Inte så konstigt att oljan – tillsammans med de andra fossila bränslena gas och kol – har skapat världens största bubbla: fossilbubblan. En bubbla som nu hotar att spricka – precis som IT-bubblan och bolånebubblan redan har gjort.

Produktionen av olja har inte ökat sedan 2005 och en lång rad av experter, inklusive delar av den fossila industrin och näringslivet, menar att det inte är sannolikt att produktionen kommer att bli särskilt mycket större än vad den är nu. Tvärtom lär den inom några år, max ett årtionde, att börja minska.

Den exakta tidpunkten för när denna oljetopp, peak oil, inträffar kan man diskutera hur mycket som helst – vilket också görs- men viktigare är att komma fram till hur vi ska kunna ställa om samhället så att vi klarar av att leva utan oljan.

När energikonsulten Robert Hirsch för det amerikanska energidepartementet 2005 utredde frågan om oljetoppen var hans slutsats att det kommer att behövas tjugo år av omställning för att hantera den situation då tillgången på olja minskar i stället för ökar i ett samhälle så uppbyggt på billig energi som vårt.

Med endast tio års förberedelser skulle åtminstone de värsta effekterna av en oljekris kunna undvikas, med mindre tid än så är det bara att hålla i sig.

Historien visar att ju mer komplexa samhällen blir och ju mer beroende de blir av ett ökat tillflöde av billig energi, desto större risk löper de att kollapsa under sin egen tyngd. För det moderna samhället – världshistoriens mest komplexa och energiberoende ? blir detta en enorm utmaning.

Som Robert Hirsch skriver i sin rapport: ”om åtgärder inte görs i tid kommer de ekonomiska, sociala och politiska kostnaderna att sakna motstycke”.

Vi står nu inför valet att göra en proaktiv, kontrollerad och demokratisk omställning till ett mer hållbart och resilient samhälle. Eller att inom de närmaste åren tvingas till en okontrollerad och förmodligen odemokratisk panikomställning.

Lyckligtvis har allt fler redan börjat verka för det tidigare alternativet. Enskilda personer, organisationer, nätverk och hela kommuner ligger i startgroparna för en omställning till ett mer lokalt baserat samhälle som i mindre grad är beroende av energislavar. Lyckligtvis verkar ett sådant samhälle ge bättre förutsättningar för människor att utvecklas och må bra.

Det kommer att bli en tuff resa när fossilbubblan spricker, men livet på andra sidan oljetoppen blir mindre skrämmande ju bättre vi förbereder oss för det.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad på SVT Debatt, 25 mars 2010

Fysiska lagbrott

SYDSVENSKAN | I de flesta serietidningar som jag känner till finns det en tekniknörd. En Skalman, en Oppfinnarjocke, en Doktor Snuggles. När det passar berättelsen plockar dessa fram en fantastisk mackapär som överraskande vrider berättelsens utveckling i en ny spännande riktning. Det spelar ingen roll hur orealistiskt det är; att ett paraply inte fungerar som fallskärm för en hel björnfamilj eller att det vore omöjligt att köra ett flygplan på koncentrerad hallonsaft

Kanske läses det för mycket serietidningar och för lite fysikböcker i dagens värld. För det är som att vi inte riktigt kan se skillnad mellan serietidningarnas Oppfinnarjockar och verklighetens

”Snart kan alger driva våra bilar”, rapporteras det från vetenskapskonferensen i San Diego. Några dagar senare berättas hur hushållen kan bli ”självförsörjande” på el med hjälp av en liten låda som man har i trädgården. Därefter följer nästa sensation: moderna Skalmän är på väg att producera energi ur havsvatten! ”Vi skulle kunna driva hela San Diego i ett år med ett badkar med vatten”, säger forskaren som försöker övertyga Dagens Nyheters reporter om fusionskraftens snara genombrott

Det kan låta som att den energikris som samhället står inför skulle kunna lösas om bara den där supertekniken blev på riktigt. Tills man läser lite till och inser att uppfinningen kanske ändå inte är helt problemfri eftersom man exempelvis måste tillföra mer energi än vad man får ut i slutändan. Att den skulle kosta åtskilliga miljarder att bygga. Eller, som i fallet med fusionskraften, att idén är något som forskarna har pratat lyriskt om i femtio år utan att det stora genombrottet har skett

Bakom denna nästan religiösa tekniktro finns en hybris som götts under de senaste två hundra åren då människan tillgodogjort sig miljoner års lagrad solenergi i form av fossila bränslen som lyft det moderna samhället till svindlande höjder

Men som den amerikanska författaren John-Michael Greer skriver i sin nya och mycket läsvärda bok ”The Ecotechnic Future” (New Society Publishers): att vi uppfunnit flygplan gör inte att gravitationen har upphört, bara att vi med stora mängder energi kan övervinna gravitationen och lämna marken för ett litet tag. På samma sätt gör inte den fossila energiskatten att vi kan övervinna de fysiska lagarna, så fort den tar slut kommer vi ner på marken igen

Det är detta som gör alla okritiska förhoppningar på tekniken så farliga. Bamse och hans vänner kan fara ut över ett stup med sin bil och läsaren lugnas när Skalman kvickt tar fram en propeller ur skalet och bygger om bilen till helikopter

Nu när vårt fossildrivna samhälle är på väg mot stupet varken bromsar vi eller svänger av – vi hoppas på tekniknördarna

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 6 mars 2010

En knuff mot en annan livsstil

GÖTEBORGS-POSTEN | Ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. David Jonstad skriver om Avatar och den nödvändiga rörelsen bort från konsumtionssamhället.

Kapitalismens försvarare rasar: Världens genom tiderna dyraste film är inget annat än ren propaganda för att tvinga människor att bry sig om miljön. Den är rentav ”det perfekta verktyget för att rekrytera ekoterrorister”, enligt Richard Swier, en av många högerkommentatorer som är blå av ilska efter att ha sett Avatar.
Sedan jag såg den själv är det svårt att inte ge dem rätt. Ta bara inledningen: Inflygningen till planeten Pandora där Avatar äger rum hade lätt kunnat spelas in i Alberta i Kanada där indianernas vildmark skurits upp av enorma dagbrott för utvinning av oljesand. Sett från luften brukar det beskrivas som det närmaste man kommer sinnesbilden av ett helvete. Det är hit som det fossila kapitalets investeringar styrs (inklusive svenska pensionspengar) för att säkra tillgången på olja – världsekonomins livselixir.
När Avatar utspelar sig – 150 år fram i tiden – är den mänskliga civilisationens jakt på ändliga resurser still going strong. Nya planeters resurser har upptäckts men problemet – då som nu – är att föga samarbetsvilliga varelser råkar bo just där de värdefulla resurserna finns. Ny trupp skickas därför till planeten Pandora för att säkra tillgången på värdefull råvara.
Det som följer är bländande vacker civilisationskritik, i 3D.
Den snaggade och ärriga överste Miles Quaritch briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: Naturen är ett rent helvete, ”varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis”.
Denna rädsla och den påföljande arrogansen för den del av naturen som människan ännu inte lagt under sig går långt tillbaka i historien. Redan på 1600-talet skrev filosofen Francis Bacon att naturen måste behärskas – vilket också skedde. Särskilt när den fossila energin upptäcktes. Fram till dess hade människans aktivitet begränsats av hur mycket energi som kunde odlas fram på jordens yta. Med kolet, oljan och gasen kunde energin i stället plockas upp ur hål i marken och människan klippa många av sina band till naturen. Eller snarare ”den icke-mänskliga naturen” (nonhuman nature) som det heter i boken ”Meeting Environmental Challenges: The Role of Human Identity” som gavs ut i höstas. Den springer ur forskningsprojekt initierat av brittiska Världsnaturfonden med syftet att förstå hur vi kan vara medvetna om de kriser som planeten och mänskligheten står inför och ändå inte åstadkomma någon avgörande förändring. En viktig förklaring, menar forskarna, är att många inte längre identifierar sig som en del av naturen. Därav begreppet ”icke-mänsklig natur” som påminner oss om att även de platser som människan har tagit kontroll över är en del av naturen.
Forskningen visar att ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. Eftersom det är just makt, pengar och status som konsumtionssamhället försöker sälja oss är det inte så konstigt att det blir som det blir, menar författarna till ”Meeting Environmental Challenges”.
Motgiftet är ett värderingskifte hos mänskligheten som innebär att folk i högre utsträckning omfamnar mindre materialistiska värderingar och börjar se sig själva som en del av naturen. Det vill säga tankar som får det att krypa i skinnet hos amerikanska högerdebattörer.
I en scen i Avatar försöker biologen Grace (Sigourney Weaver) övertala militärerna om att inte bomba skogen och det naturfolk som försvarar den. Hon använder inte ordet biologisk mångfald, men det är vad hon syftar på när hon förklarar att ekosystemets olika delar hänger ihop i en sofistikerad väv. ”Värdet på den här planeten är inte det som finns nere i marken… det är allt ovanför som räknas”. Budskapet att vi gör klokt i att respektera naturen eftersom vi är beroende av den har framförts många gånger förr, men sällan så attraktivt som i Avatar. Filmen är en av de mest inkomstbringande någonsin – civilisationskritik säljer uppenbarligen.
Kanske kommer några biobesökare att inspireras till att göra ekoattentat mot oljesandsgruvorna i Alberta. Men för de flesta andra lär filmen fungera som en inte obetydlig knuff bort från konsumtionssamhället. Mot naturen och en ny identitet.
David Jonstad

Publicerad i Göteborgs-Posten, 17 januari 2010

Så tar vi kol på utsläppen

AFTONBLADET | Alla som har varit på en arbetsplats och aktivt undvikit att få något gjort vet hur man får det att se ut som att man trots allt jobbar hårt. Man skrynklar ihop ansiktet i en bekymrad min, man går genom korridorerna med ökad steglängd och blicken längre bort än vanligt – som om man faktiskt var på väg någonstans. Kanske mumlar man halvhögt om vilken svår uppgift man tagit sig an.

Världens klimatförhandlare är bra på detta. Sedan 1992 när världen enades om Klimatkonventionen på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro har det jobbats på att minska vår klimatpåverkan. År in och år ut – medan utsläppen alltjämt fortsatt accelerera. Varken generösa löften om frivilliga utsläppsminskningar eller Kyotoavtalets bindande åtaganden har förmått leva upp till de fina orden i Klimatkonventionen om att undvika farliga störningar av klimatsystemet. Det enda som faktiskt rått på utsläppskurvorna är den ekonomiska nedgången som i år gör att atmosfären besparas tre procent växthusgaser jämfört med året innan.

Vi vill gärna tro att det är bristen på mod och handlingskraft hos våra ledare som gör att de misslyckas. Men frågan är om de har något annat val.

George Bush den äldre har bespottats för mycket, men han var åtminstone ärlig när han under Rio-konferensen sa att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Detsamma gäller för andra länder med stor klimatpåverkan: den rika världens livsstil är inte förhandlingsbar. Enda skillnaden är att vi på andra sidan Atlanten säger det på ett annat sätt.

Svenska politiker berättar saligt om sin profetia. Messias är på väg. Han heter ”Ny teknik” och gör att någon förändring av livsstil inte är aktuell. I stället kommer det att komma nytt bränsle i pumpen, ny el i väggen och ”klimatsmarta” prylar på hyllorna i butiken. Som ett gäng curlingföräldrar ska politikerna sopa framför sina väljare så att dessa och den ekonomiska tillväxten glider framåt i stort sett som vanligt samtidigt som utsläppen sjunker. Ett tacksamt budskap att sprida inför nästa års val, även om det saknar vetenskapligt stöd.

James Hansen, världens kanske främsta klimatforskare, skrev för tre år sedan en rapport om scientific reticence, vetenskaplig tystlåtenhet. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt en obekväm sanning. Den saken har förändrats. Ledande klimatforskare är i dag tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Vad som nu är det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – alla dessa frågor duckar såväl politiker som de stora miljöorganisationerna för.

Under tiden vidgas gapet mellan politik och vetenskap. Numer följer utsläppskurvorna FN:s klimatpanels absolut värsta scenarier: på väg mot en värld som till stora delar är svår- eller obeboelig inom vår egen livstid.

Att undvika detta är inte omöjligt. Även om dagens nivå av koldioxid i atmosfären är på en farligt hög nivå (387 miljondelar) går nivån att sänka till en säkrare nivå (under 350 miljondelar) – men det förutsätter att vi fasar ut samtliga fossila bränslen. Noll utsläpp alltså. Inom ett par decennier.

Två banbrytande vetenskapliga studier, båda publicerade i Nature i våras, har med denna utgångspunkt räknat ut den återstående koldioxidbudgeten för världen. Ett helt nytt angreppssätt som skingrar den rökridå som världens politiker lagt över klimatförhandlingarna med hjälp av ett myller av procentsiffror och olika räknesätt.

Utifrån den senaste analysen från Stockholm Environment Institute, SEI, är den återstående budgeten 420 miljarder ton koldioxid. Det blir 60 ton per skalle – vad en medelsvensson gör av med på tio år. För världen i stort kommer budgeten vara förbrukad inom tolv år med nuvarande utsläppstakt.

Att räkna i ton i stället för procent gör det tydligt vad Köpenhamnsmötet handlar om. Hur delar man upp denna fossila energitårta? Om man skär upp den jämlikt – en lika stor del till var och en – innebär det att den svenska ekonomin bör vara fossilfri inom cirka tjugo år. Om man dessutom skär upp den rättvist, det vill säga räknar med det faktum att Sverige och resten av i-världen lagt beslag på en stor del av de historiska utsläppen, blir vår tårtbit ännu mindre. SEI beräknar då att Sveriges åtaganden bör vara nollutsläpp till år 2020. Nu är detta mer eller mindre omöjligt att uppnå så den föreslagna övergångslösningen är att Sverige (för att inte tala om USA) får köpa sig tid av de länder som bara utnyttjar en del av sin kvot. En utsläppshandel där de fattiga för en gångs skull har trumf på hand.

Att utifrån vetenskapen bestämma en kolbudget och fördela utsläppen jämlikt och rättvist är inte bara nödvändigt för att överbrygga gapet mellan rika och fattiga, utan också för att minska gapet mellan vetenskap och politik.

Erkänn planetens gränser och du måste också erkänna gränserna för en livsstil som är beroende av ständigt ökad konsumtion.

Det gör att bollen studsar tillbaka till alla oss som vill se ett seriöst globalt klimatavtal.

Är vi beredda att förhandla om vår livsstil?

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet, 7 december 2009

Sista chansen att tvärnita

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi står inför en ödesstund – ska klimatförändringarna bromsas måste det ske snabbt. Men först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och undvika den ekologiska och sociala kollapsen, skriver David Jonstad.

Den legendariska guldruschen i Kalifornien 1850 var en bitter besvikelse och brutal erfarenhet för många som var en del av den. Vissa åkte emellertid därifrån med en förmögenhet. En av dessa tog sitt guld med sig på ett skepp som förliste i Stilla havet och som några år senare blev föremål för en sede­lärande berättelse av den brittiske författaren John Ruskin.

Han beskrev hur mannen, som bar 200 pund guld med sig, vägrade att överge sin tillkämpade rikedom när skeppet började försvinna i vågorna. Så han band fast så mycket av guldet han förmådde på sin kropp och hoppade över bord. När han hamnade i vattnet drog guldet honom ner till botten.

”Nu, när han sjönk”, frågade sig Ruskin retoriskt, ”hade han guldet, eller hade guldet honom?”

Det är en rar analogi med det vi gör på global skala och kollektivt just nu. Närmast på det stora klimatmötet i Köpenhamn i december. Alla är överens om att det är en ödesstund; kanske den sista chansen att tvärnita klimatförändringarna innan naturen tar denna möjlighet ifrån oss. Ändå verkar ingen tro att något gott ska komma ut ur mötet. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skriver att förhandlingstexten ”riskerar att bli historiens längsta och mest globala självmordsbrev”.

Idéer på hur dödläget ska brytas saknas inte – ”mer pengar”, ”mer teknik”, ”tuffare utsläppsminskningar” – men de allra flesta undviker grundproblemet: att vi vägrar släppa taget om guldet – samhällets oupphörliga jakt på ökad materiell rikedom, tillväxtfetischen. Den som driver konsumtionen av fossila bränslen liksom andra ändliga naturresurser och som därigenom, enligt färsk forskning, spränger planetens gränser och pressar ekosystemen mot kollaps.

Berättelsen om mannen som går till botten med sitt guld beskrivs av de brittiska författarna David Boyle och Andrew Simms i den nyutkomna boken The New Economics. Den ingår i en våg av tillväxtkritik som ännu inte sköljt in i mainstream-debatten, men som växer sig större vid sidan av. Den framsynta rapporten Tillväxtens gränser från 1972 citeras flitigt av konservativa politiker, vänster­intellektuella, företagsledare och företrädare för folkrörelser som dissar den neoklassiska ekonomin och efterlyser ett nytt ekonomiskt tänkande.

Det var ju meningen att ekonomin skulle tjäna människor och naturens behov, skriver Boyle och Simms, nu är det allt oftare tvärtom. Männi­skor värderas utifrån hur de bidrar till att få ekonomin att växa. Vilket i sin tur gör att människor ofta ser ett egenvärde i ökad materiell rikedom, trots att denna i sig inte gör oss lyckligare.

Ändå fortsätter partierna, från höger till vänster, tillväxtjakten. Det är värt att påminna om att såväl vänsterns John Maynard Keynes som liberalernas John Stuart Mill redan på sin tid insåg att det finns gränser för hur länge en ekonomi kan expandera. Vi kommer inte ifrån att ekonomin är en del av naturen och inte tvärtom.

I den mån kritik av tillväxttanken tar sig upp på agendan viftas den snabbt bort med fromma förhoppningar om att tillväxten kan bestå av mer tjänster i stället för mer prylar. Healingkurser till exempel. Eller att tillväxten avmaterialiseras genom smart teknik och effektivare energianvändning. I bakgrunden ekar den gamla idén att teknologin alltid besegrar naturen tack vare den gränslösa mänskliga idérikedomen.

Det som grekerna kallade hybris.

I den färska rapporten Prosperity without growth från den brittiska regeringens kommission för hållbar utveckling plockar professor Tim Jackson isär tillväxtmyten bit för bit. Rapporten har väckt så stort intresse att den nu ges ut som bok.

Tim Jackson konstaterar att tjänstekonsumtionen många gånger är lika resurshungrig som klassisk prylshopping. En flygresa är exempelvis värre än ett berg av plastprylar. Och som bekant är det snarare resetjänster som konsumeras än aldrig så resurssnåla healingkurser.

Ny teknik och energieffektivisering gör att vi får ut mer av de resurser som vi använder, men vinsten äts upp flera gånger om av den växande ekonomin. För att upprätthålla tillväxten, låta världens snart nio miljarder människor bli lika rika som vi i Europa och dessutom nå klimatmålen måste koldioxidintensiteten i världsekonomin på fyrtio år bli 130 gånger lägre än i dag – mer eller mindre en fysisk omöjlighet.

Dilemmat är att vi har blivit beroende av tillväxten. Den kapitalistiska modell som världsekonomin bygger på kräver expan­sion för att inte kollapsa. Nerväxt i stället för tillväxt riskerar i denna modell att leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Lösningen, skriver Tim Jackson, är inte att fortsätta förneka tillväxtens gränser, men att förändra strukturerna i den ekonomiska modellen. Till exempel låta andra måttstockar än BNP vägleda politiken, exempelvis index som tar hänsyn till klimatpåverkan och mäter välmående snarare än rikedom. Jämlikhet är en annan nyckel – det behövs en genomgripande omfördelning av resurser, nationellt och än mer globalt. Vi behöver också ifrågasätta våra föreställningar om vad ett gott liv är och frigöra oss från konsumtionssamhällets sociala logik som gör oss osäkra och otillfredsställda samtidigt som vi erbjuds säkerhet och tillfredsställelse genom ny konsumtion.

Först när vi släpper taget om tillväxtjakten går det att enas om lösningar och globala avtal som förhindrar att vi dras ner i den ekologiska och sociala kollapsens mörka vatten.

Den stora frågan för samhället borde inte vara hur vi får ekonomin att vända uppåt igen, utan hur vi skapar välstånd för alla – inom planetens gränser.


David Jonstad
, chefredaktör för nystartade Klimatmagasinet Effekt, författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Publicerad i Göteborgs-Posten, 23 november 2009