Vår tillväxt är oekonomisk

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofal när planeten säger stopp. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste därför problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen, skriver bland andra Johan Olsson, Anders Wijkman och Birger Schlaug, nätverket Steg 3.

Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta innebär ökande volymer av allt ifrån bilar och flygplan till datorer, mobiltelefoner, kläder och livsmedel. Var och en förstår att detta är ohållbart eftersom en sådan tillväxt är helt beroende av en ökande omsättning av energi och råvaror – från ändliga resurser men också från ekosystemen. Därför måste vi nu ha en seriös politisk diskussion om tillväxten.

Pressen på ekosystem som tropiska skogar, odlingsmark, färskvatten och fiskebestånd är redan för hög. Forskningsrapporter – som till exempel Millennium Ecosystem Assessment (MEA) – har visat att vi redan överskrider planetens hållbara gränser. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen utnyttjas över sin långsiktiga förmåga. Detta är ohållbart.

Den amerikanska försvarsledningen säger i en färsk rapport att peak oil – den tidpunkt då upptaget av olja når sin maxnivå – antas inträffa före 2015. Redan då kan vi alltså ha ett stort gap mellan efterfrågan och utbud på olja med dramatiska konsekvenser.

Miljövinsterna äts upp

Många har länge trott – eller hoppats – att den ekonomiska tillväxten skulle kunna göras grön eller hållbar. Den senaste forskningen visar hur svårt detta är. De vinster som hittills gjorts av att effektivisera resursanvändningen har till största delen ätits upp genom att ekonomierna fortsatt att växa.

Därför ter sig den rådande ekonomiska tillväxtmodellen allt mer problematisk. Nackdelarna av tillväxten överstiger nu fördelarna i många länder. Tillväxten i de redan rika länderna har blivit oekonomisk – den skadar mer än vad den bygger upp. Tydligast kan vi se det i klimatförändringarna och i de snabbt ökande skadorna på våra viktigaste ekosystem. Men även andra tecken börjar visa sig.

Ökad konsumtion spelade en avgörande roll för den nuvarande ekonomiska krisen genom att tillväxtfrämjande avregleringar av de finansiella systemen och snabbt ökande privat skuldsättning drev på en ohållbar konsumtion. Ändå är målet för den återhämtning som nu sker densamma, att öka den materiella konsumtionen. Men vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofala klimat- och miljökonsekvenser när planeten säger stopp.

En majoritet av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Om vi menar allvar med alla människors rätt till en acceptabel levnadsstandard måste vi lämna utrymme för en materiell utveckling i dessa regioner. Det går inte ihop med idén att fortsätta att öka den materiella konsumtionen i den redan rika världen. De gemensamma globala utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt och vår konsumtion tar stora landarealer och naturresurser i fattiga länder i anspråk – resurser som de själva behöver för att förbättra sin levnadsstandard.

Vi är givetvis för fortsatt utveckling av mycket i samhället – som utbildning, teknik, kultur, kreativitet och omsorg om barn och gamla – men utveckling innebär inte nödvändigtvis tillväxt. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen.

Inget annat val

Vi är medvetna om att detta ställer oss inför problem. Det nuvarande ekonomiska systemet har gjort sig beroende av materiell tillväxt för att skapa jobb och finansiera välfärd. Men vi ser inget annat val än att kavla upp ärmarna och sätta igång en seriös diskussion om hur vi kan lösa dessa problem – några tänkbara lösningar kan skönjas redan på kort sikt.

Avvägningen mellan investeringar och konsumtion är helt central, liksom mellan privata och offentliga investeringar. En hållbar resursanvändning kräver inte bara höjda skatter på resursuttag – och sänkt skatt på arbete – utan också ändrade vanor. Företag måste få incitament att skapa långlivade produkter som går att uppgradera, reparera och återanvända. Med minskad konsumtion av varor kan vi också sänka arbetstiden. Det kan ge ett både rikare och resurssnålare liv. Varför är just 40-timmarsveckan så helig?

Att utmåla Sverige som en ekologisk förebild och ett bevis på att det går att förena konventionell ekonomisk tillväxt med minskad miljöpåverkan är en populär form av kreativ bokföring – Sveriges klimatpåverkan blir minst 25 procent högre om utsläppen av koldioxid bokförs där de konsumeras, i stället för där de produceras.

Nytt steg i samhällsutvecklingen

De politiker som är ovilliga att diskutera tillväxtfrågan frånhänder sig sitt ansvar. De misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Vi är övertygade om att en debatt om en annan modell för samhällsutvecklingen skulle engagera och gillas av många människor. Det handlar helt enkelt om ett nytt steg i samhällsutvecklingen. Om inte de politiska partierna förmår samtala om detta hamnar de vid sidan av debatten i en för framtiden helt avgörande fråga. I ett sådant läge vore nya partibildningar en logisk konsekvens.

Den brittiska regeringens hållbarhetskommission har vågat ta upp en sådan modell i boken Prosperity without Growth som nu debatteras livligt i flera europeiska länder. Vågar Fredrik Reinfeldt beställa en sådan svensk utredning om tillväxtens gränser?

Johan Olsson

initiativtagare till nätverket Steg 3

Anders Wijkman

fd Europaparlamentariker, rådgivare SEI

Birger Schlaug

samhällsdebattör

Kia Andreasson

kommunalråd

Stefan Edman

författare

Annika Carlsson-Kanyama

forskare

Christer Sanne

forskare och författare

Nina Björk

kulturskribent och författare

David Jonstad

chefredaktör för klimatmagasinet Effekt

Lennart Fernström

vd Fria Tidningar

Katarina Bjärvall

journalist och författare

Per Grankvist

journalist och författare

Steg 3 är ett nybildat nätverk som vill få igång en debatt om tillväxtens gränser och stimulera ett kreativt idéutbyte kring hållbara lösningar för framtiden (www.steg3.se).

Publicerad i Göteborgs-Posten 7 november 2010

Teknikens under världens blunder

SYDSVENSKAN | Industriella jättefarmer är inte mer effektiva än bönder med enkla hackor. Det är maskinerna som lurar oss att tro det. David Jonstad har läst boken som borde göra Alf Hornborg känd i sitt hemland.

I varje diskussion om klimatkris, miljöproblem eller sinande resurser kan man vara säker på att någon i sällskapet har en lösning att föreslå: ny teknik. Med mer avancerad teknik antas vi kunna lösa i princip vad som helst. Som om maskinerna bar på en magisk kraft. Det påminner en del om forna tiders naturbefolkningar som tillbad fetischer i form av träskulpturer med hopp om att dessa på något magiskt vis skulle göra livet lättare. […]

Läs resten av recensionen hos Sydsvenska Dagbladet.

Motståndets morötter

SYDSVENSKAN | På ett fotografi taget under andra världskriget sitter tre brittiska barn på en mur och gnager på veckans höjdpunkt: en ”morotsglass” i form av en knubbig morot uppträdd på pinne. Tänk så kärvt det var för de små när effektiva tyska u-båtar besköt handelsfartygen och gjorde det smått omöjligt att få tag på ens en ordentlig glasspinne.

Ändå ser de tre morotsgnagarna rätt nöjda ut, kanske för att den hemodlade moroten smakar gott eller för att de räknar med att förbättra sitt mörkerseende. Det brittiska matministeriets propaganda under andra världskriget var lika kreativ som effektiv och spred bland annat idén att det var för att stridspiloterna åt sådana mängder morötter som de lätttare kunde skjuta ner de tyska bombplanen i natten. För de vuxna gjorde ministeriet den trögtuggade krigslimpan mer attraktiv med hjälp av ryktet att limpan hade en potenshöjande effekt.

Detta kan man lära sig på den utställning om mat i kristider som just nu pågår på Imperial War Museum i London. Ett av många exempel på den odlingstrend som sprider sig över Västvärlden lika snabbt som kirskålen i trädgården. Andra exempel är New Yorks botaniska trädgård som i förra veckan invigde en utställning om den ”ätbara trädgården”. På Kulturhuset i Stockholm har det under våren lärts ut ”gerillaodling” – odling på försummade platser i staden – något som redan har börjat praktiseras i parkerna i Malmö och Lund.

Är en av förklaringarna till odlingstrenden ett ökat krismedvetande? Och finns det i så fall lärdomar att dra från krigsåren? Matförsörjningen på 1940-talet klarades genom en sällan skådad folklig uppslutning där varenda grön plätt odlades upp, kosten lades om och ingen mat tilläts gå till spillo. Att såväl England, Sverige och andra länder som drabbades av kriget snabbt säkrade sin matförsörjning visar att människors kreativitet och anpassningsförmåga i kristider kan vara fenomenal Men även det omvända gäller. Det går att anpassa sig till överflöd också.

I Sverige har vi aldrig tidigare ätit så mycket mat och slängt så mycket mat som i dag. Enligt färska siffror importerar vi mer än 45 procent av all mat som säljs i landet. De flesta tar för givet att all sorts mat ständigt finns tillgänglig. Oavsett årstid.

Nu sjuttio år efter andra världskrigets inledningsskede, konstateras det på London-utställningen, står matförsörjningen inför nya svåra utmaningar.

Dels av hälsoskäl, men framför allt för att den billiga oljans tid ser ut att vara förbi. Det industrialiserade och globaliserade livsmedelssystem som ligger till grund för dagens matöverflöd lär bli svårt att driva utan denna olja. Lägg till klimatförändringarna som är på väg att torka ut mycket av planetens mest produktiva mark.

Konkurrensen om odlingsmark ökar dessutom när fler vill äta kött och mejeriprodukter och när bensinen ska ersättas med etanol. Som om inte det vore nog har befolkningen i Sverige sedan andra världskriget ökat med tre miljoner och i världen med fyra miljarder.

Var och hur ska framtidens mat odlas? Senaste numret av Koloniträdgården uppmärksammar kolonilotternas betydelse i kris tider. När första världskriget bröt ut uppläts all upptänklig mark i Sverige till odling. Bara i huvudstaden anlades 10 000 nya odlingslotter. Utökningen av odlingslotter fortsatte efter kriget och när andra världskriget bröt ut 1939 fanns 130 000 lotter som spelade en viktig roll för att förse folk med mat under krigsåren. I dag har antalet krympt till en tredjedel, men koloniträdgårdarna producerar fortfarande en hel del mat och håller dessutom odlingskunskaperna vid liv.

Många av de som upplevde andra världskriget berättar att de upplevde en stolthet över att kunna odla och ta hand om sin egen mat. Att kunna mikra sin egen pizza ger trots allt inte riktigt samma tillfredsställelse. På Imperial War Museum har personalen blivit så inspirerad av de utmaningar som ransonering och egen matodling innebär att de börjat leva ett sorts 40- talsliv. De bloggar glatt om hur de odlat upp sin egen ”Victory garden” och lagar mat enligt ransoneringstidens recept. Som substitut till ett krig att vinna får fotbolls-VM duga. Rekommenderat VM-snacks: inte ”morotsglass” men väl rödbetsbrownies.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 9 juli 2010

Undergång vs motstånd

AFTONBLADET | Förvänta dig inte att känna dig bekväm på den här workshopen. Det här på riktigt. Det här är om liv och död.

Vinay Gupta och Mike Bennet är specialiserade på att hjälpa företag, organisationer och stater att förbereda sig för krissituationer.

Senaste uppdraget var att bygga nödbostäd­er på Haiti. Nu är de på konferensen Uncivilisation i norra Wales och pratar ”kollapsonomi” – deras eget begrepp för studier av ekonomiska och sociala system på randen till kollaps.

För de flesta är en samhällelig kollaps något som man njuter av i biofåtöljen, få förbereder sig för en i verkligheten. Men enligt Gupta och Bennet är det inte längre intressant att diskutera om en kollaps kommer att inträffa, utan när, hur och framför allt var. USA är lågoddsaren på den senare frågan. Delar av landet befinner sig redan i något sorts förstadie. I Detroit har en fjärdedel av stadens yta redan övergetts – och återtagits av naturen. Ur husen växer träd. En ny tillväxtbransch utgörs av de gäng som åker runt och plundrar byggnader på koppar och stål. Matbutikerna har slagit igen, vilket gett urban odling ett rejält uppsving. Inte som hipp trend, men som ett sätt att få mat på bordet för de som bor kvar.

Om sådant handlade konferensen Uncivilisation, den första i sitt slag. Bakom den står The Dark Mountain Project – startat av de brittiska journalisterna Paul Kingsnorth och Dougald Hine som en reaktion på vad de kallar en ”falsk optimism” i samhället.

I sitt manifest frågar de sig: Om vi i den rika världen slutar låtsas att vårt sätt att leva kan göras ”hållbart”, var hamnar vi då?

Dark Mountain började som en kulturell rörelse för författare och allehanda kulturarbetare, men har på senare tid svällt till något som är mer politiskt. Uncivilisation är ett försök att skapa ett utrymme för att seriöst diskutera en framtid som till skillnad mot vad många tänker sig inte är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Snarare något som präglas av en nedgång för den industriella civilisationen.

Huvudskälet till denna dystra analys är att vi låst in oss i ett komplext ekonomiskt system som kräver ofantliga mängder billig fossil energi för att inte braka ihop. Inom bara några år kommer produktionen av olja vara långt mindre än efterfrågan. Konsekvenserna kan var och en själv fantisera kring.

På det ekologiska planet ser det inte bättre ut – trots att världens ledare lovat att ”rädda planeten”. Tiden har runnit ut. Att ens ha en liten chans att styra undan från skenande klimatförändringar kräver att världens samlade utsläpp inom bara fyra år börjar minska och därefter sjunker lika snabbt som utsläppsnivåerna gjorde i Sovjetunionen efter att landet kollapsade 1990 – med fem procent årligen.

Tidsandan påbjuder ändå ett alltjämt positivt tänkande. Som Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, snyggt uttrycker det: ”Jag är professionellt optimistisk”.

Häromveckan presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, ett nytt projekt inom detta område. Beroende på om världen drabbas av en allvarlig oljekris, av fördjupade klimatförändringar, eller både och samtidigt, identifieras ett par möjliga framtidsscenarier. Från det optimistiska ”grönt hopp” via ”brun dystopi” till det apokalyptiska ”efter floden”. Tillfrågade om vad som är mest troligt lutade en majoritet av seminariepubliken åt det senare scenariot. Ändå, kunde SEI konstatera, är det i princip ingen som förbereder sig för något annat än det mest optimistiska scenariot eftersom ingen vill tänka sådana tankar. Devisen ”planera för det värsta, hoppas på det bästa” har fått pessimiststämpeln tryckt i pannan.

Vad händer den dagen då världens rika och mäktiga förstår hur en ekologisk kollaps kommer att drabba dem själva och deras barn? Clive Hamilton, en av Australiens mest framstående debattörer, varnar för detta i sin senaste bok, Requiem for a species: ”Om de mäktiga inte möts av motstånd, kommer de att tvinga sina lösningar på oss andra. De kommer att skydda sina egna intressen och förvärra den redan ojämlika tillgången till överlevnadsmöjligheter så att de svaga lämnas åt sitt öde. Så har det alltid varit”.

Som sagt, detta kan bli en fråga om liv och död. Svaret måste bli att – med Clive Hamiltons ord – ”demokratisera överlevnaden”.

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet 2010-06-30

Tillväxtkritik for dummies

EFFEKT | Hur ifrågasätter man tillväxten i ett samhälle där det jublas över ökad konsumtion och en nyhet om sjunkande tillväxt presenteras som ett dödsbud? Hållbarhetsprofessorn Tim Jackson, aktuell med boken Prosperity without growth, förklarar hur man säljer in den obekväma sanningen om tillväxtens gränser.

Säg ”ingen tillväxt” och många kommer instinktivt att översätta det med ”inga pengar, inga jobb, ingen framtid”.
Att ifrågasätta tillväxten triggar ofrånkomligen försvarsmekanismer i alla läger. Och om man inte bara är ute efter att provocera utan att också få folk att förstå tillväxtkritiken gäller det att noga fundera igenom hur man presenterar sitt budskap. Rätt person att få råd av är Tim Jackson, professor i hållbar utveckling och författare till rapporten Prosperity without growth som förra året gavs ut av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I över tjugo år har han arbetat med att hitta alternativ till tillväxtekonomin och är i dag en hett eftertraktad person att konsultera inom såväl näringslivskretsar som den politiska sfären.

Tim Jackson menar att ärlighet är viktigare än vanligt i denna fråga. Samtidigt som han är en skarp kritiker av tillväxtekonomin är han tydlig med att vårt beroende av tillväxten innebär ett svårt dilemma. Fortsatt ekonomisk tillväxt är inte ett hållbart alternativ, men på kort sikt riskerar utebliven tillväxt att leda till social instabilitet. Lösningen på dilemmat: att förändra de underliggande strukturerna så att samhället klarar sig utan tillväxten.

Men att göra det innebär ofrånkomligen att folk inte kan räkna med att bli materiellt rikare i framtiden. Hur säljer man in ett sådant budskap? – Genom att erbjuda dem ett bättre liv. Genom att ge dem möjligheten att utvecklas – på ett annat sätt. Man kan berätta för folk att det finns djupa ojämlikheter i det sätt som saker och ting är strukturerade på i dag. Och att det finns många fördelar med att ge dem bättre service och göra mer investeringar i deras framtid.

– Det finns också en oundviklighet i detta – att vi inte längre kommer att bli rikare och rikare. Du kan fråga folk: ”Vill du leva i den rikaste generationen genom tiderna, även om det gör att dina barn inte bara kommer att leva i ett sämre samhälle, utan i ett samhälle som har kollapsat?” I princip ingen svarar seriöst ja på en sådan fråga. Det handlar å ena sidan om att säga att det finns ett bättre sätt att leva på, och å andra sidan om att vi har ett gemensamt ansvar. De flesta har den ansvarskänslan inom sig. De är uppmuntrade att inte bry sig så mycket om den eftersom det inte gör dem till goda konsumenter, men de har den i sig.

En förklaring till svårigheten att få med sig folk på ett alternativ till tillväxten är föreställningen om den eviga framgången för samhället – att allt bara växer och växer i en sorts oavbruten framgångssaga. Den som påpekar att det finns gränser för hur mycket ekonomin kan växa på en begränsad planet utmanar den framgångsmyten.

– Det är ett stort arbete att överge de här idéerna eftersom vi hela tiden uppmuntras att omfamna denna typ av framgångsvision.

Även om allt fler börjar inse att framgången inte är särskilt tillfredställande och att den är på väg att ta oss till en punkt där framgång inte längre kommer att vara möjlig. Men att inse begränsningarna med en livsstil som bygger på ökad konsumtion, ökat resande och så vidare är en sak, att gå emot detta är något annat. Se bara på bilresandet, säger Tim Jackson.

– En del slutar frivilligt. De lämnar bilen hemma och gör valet att inte bidra till utsläppen – och förvandlas direkt till andra eller tredje klassens medborgare eftersom våra samhällen är uppbyggda för bilar.

Andra beteendeförändringar innebär att man tvingas betala mer. En tågresa ut i Europa kan vara tio gånger dyrare än en flygresa.

– Det är inte under sådana förhållanden som någon, förutom de väldigt altruistiska, är beredda att förändra sitt beteende.

Folk erbjuds inte realistiska möjligheter till förändring. Det blir nästan omoraliskt att uppmuntra dem till förändring när man vet att det kommer att påverka deras status i livet och deras möjligheter att vara delaktiga i samhället. Du måste ge dem alternativa sätt att delta på. Inte förmana, utan i stället förklara att vi måste förändra strukturerna. Här uppstår en sorts hönan eller ägget-situation. Med de nuvarande strukturerna vill folk helst ha nya motorvägar för att komma fram snabbare med bilen, vilket gör att politikerna inte vågar skapa nya strukturer som innebär färre motorvägar.

Alla delar är fastlåsta i varandra och om ingen går före är det så det förblir. Än så länge är det framför allt enskilda personer som försöker låsa upp detta dödläge genom att till exempel växla in materiell levnadsstandard mot mer tid. Undersökningar visar att dessa personer ofta mår bättre av det, men det är än så länge inget som sker på ett mer strukturellt plan.

Ett stort hinder är förhoppningen om att en växande ekonomi kommer att ge nya jobb. Folks erfarenhet av den krympande ekonomin under lågkonjunkturen är att arbetslösheten har gått upp. Hur hanterar man detta dilemma? – Genom en rättvis övergång (”just transition”), som den fackliga rörelsen kallar det. Att erkänna att vissa jobb kommer att försvinna, men att samtidigt påpeka att nya jobb tillkommer. Att skapa möjligheter för nya arbetstillfällen är väldigt viktigt, liksom att dela på jobben genom minskad arbetstid. Det är det enda som kan göra en omställning möjlig utan att det klyver samhället.

Men, påpekar Tim Jackson, det handlar inte bara om att sjösätta storskaliga infrastrukturprojekt utan mer om att skapa möjligheter för små lokala företag att blomstra. Och att skydda arbetstillfällen.

– Under de senaste sex åren har jag följt diskussioner i olika regioner av Storbritannien.

Alla har haft samma idé: att skapa kvalificerade jobb som ger hög tillväxt, ofta inom högteknologiska branscher. Det är den enda modell som folk har pratat om. Och det har misslyckats, överallt, om och om igen. Det har lämnat regioner och länder väldigt sårbara under recessionen. Den respons som vi behöver är inte att skapa jobb genom tillväxt, utan att skydda arbetstillfällen. Enligt Tim Jackson börjar det tidigare tankesättet att förändras nu. Även inom facket finns en känsla av att den modell vi har haft inte levererar vad den lovat.

I den känslan är det förmodligen bra att börja plantera tillväxtkritiken.

David Jonstad

Sex snabba till Tim Jackson

Mer eller mindre?

I en hållbar ekonomi som inte bygger på tillväxt, kommer vi ha mer eller mindre …

Jobb? – Vi kommer att ha ungefär lika mycket jobb som i dag, men vi kommer förmodligen att jobba mindre.

Fritid? – Mer.

Arbetslöshet? – Mindre. Det kommer att vara folks rättighetatt delta i en meningsfull sysselsättning.

Resor? – Mindre. Särskilt mindre bil- och flygresor.

Materiell rikedom? – Mindre.

Välmående? – Mer.

Tre lästips om tillväxt:

Prosperity without growth
Tim Jackson (Earthscan)
Den hetaste och mest läsvärda boken just nu för den som vill skaffa sig ett bra grepp om tillväxtens gränser och idéerna om en hållbar ekonomi. Boken bygger på en rapport skriven för den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I början av 2011 ges Prosperity without growth ut i svensk översättning.

Jämlikhetsanden
Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval)
Jämlikhetsanden handlar inte specifikt om tillväxt, men visar med mängder av statistik varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

Beyond growth
Herman Daly (Beacon)
För den som inte fruktar att läsa teoretisk litteratur på engelska är detta en bra bok att borra sig ner till problemets kärna med. Väldigt klargörande och ofta elegant formulerat av tidigare världsbanksekonomen Herman Daly.

Ännu fler böcker: Keynes barnbarn av Christer Sanne (Formas), Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg (Ruin), The Growth Illussion av Richard Douthwaite (New Society Publishers) och Farewell to Growth av Serge Latouche (Polity Press). Mer lästips: www.effektmagasin.se/tillvaxtkritik.

Publicerad i Effekt magasins temanummer om tillväxt, nr 2/2010

Välfärd utan tillväxt

TVÄRDRAG | Västvärldens tillväxtparadigm är oförenligt med målet om en hållbar värld då alla vinster äts upp av den ökade konsumtionen. David Jonstad om hållbarhetsforskaren Tim Jacksons enkla men ändå radikala slutsats.

Det är inget nytt att det finns gränser, men i denna gränslöshetens tidsålder verkar det ha glömts bort. Endast brist på kreativitet och entreprenörskap tycks kunna hindra den mänskliga expansionen. Särskilt gränslös anses ekonomin vara. Den eviga ekonomiska tillväxten är i dag lika självklar som politisk målsättning som den är omöjlig i en värld med fysiska gränser. Detta är som sagt inget nytt. Sedan 1970-talet har ekonomer, forskare, politiker och andra med jämna mellanrum försökt påpeka tillväxtens gränser. Förgäves.

När nu ytterligare en våg av tillväxtkritik börjar skölja in i samhället är förutsättningarna andra. De tidigare teoretiska gränserna går plötsligt att ta på – ekonomikrisens arbetslöshet, den söndertorkade jorden i klimatkrisens spår och ett oljepris som kryper upp mot nya rekordnivåer. Tillväxttanken är utmanad i grunden.

– Det är den avgörande frågan. Den viktigaste frågan genom tiderna, säger Tim Jackson.

Han är professorn i hållbar utveckling som för den brittiska regeringens hållbarhetskommission skrivit rapporten ”Prosperity without growth” som i höstas byggdes ut till bok. Enligt kollegorna har Tim Jackson uppnått en sorts rockstjärnestatus inom den politiska debatten i Storbritannien. En respekterad dissident som mitt under lågkonjunkturen vågar gå på tvärs mot det som många menar är den enda lösningen – att stimulera konsumtionen.

– Vi borde göra saker annorlunda i stället för att fortsätta göra det som ledde till finanskrisen. En av orsakerna till krisen var tillväxtjakten, jakten på ökad konsumtion. Vi ökade skuldsättning för konsumtenter och för staten så att konsumtionstillväxten kunde hållas igång. Det faktum att så få reflekterar över det nu är galet. Och det är bara den ekonomiska biten. Sen är det klimatet, resurserna… Tillväxtekonomin spelar en så stor roll för allt detta, så det är bokstavligen den viktigaste frågan att titta på.

”Prosperity without growth”-rapporten är radikal i sitt slag, särskilt som den ges ut av en regeringskommission. Den nöjer sig inte med att kritisera BNP-begreppet och löst prata om nya välfärdsmått. Den säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt i den rika delen av världen inte är möjlig och föreslår en politik som innebär långtgående omfördelning av resurser, sänkt arbetstid, nya ägandeformer och ett omfattande värderingsskifte.

Samtidigt är Tim Jackson ödmjuk inför det faktum att samhället i dag är beroende av tillväxt för att fungera. ”Tillväxt må vara ohållbart, men ’nerväxt’ förefaller vara instabilt.” Den inneboende dynamiken i vårt nuvarande kapitalistiska system pressar det mot ett av två lägen: expansion eller kollaps. Ett dilemma som förmodligen är en av de viktigaste förklaringarna till varför det är så svårt att ta itu med tillväxtfrågan. Men, som Tim Jackson konstaterar, vi kommer inte runt den och att fortsätta som vanligt är inte längre något alternativ.

Till skillnad mot många andra som diskuterar ekonomi har Tim Jackson ett energiperspektiv i grunden. Han inledde sin karriär som fysiker inriktad på energiförsörjning, men när hans studiekamrater sögs in i kärnkraftsindustrin intresserade sig Tim Jackson i stället för den förnyelsebara energin. Det var det som fick honom att inse att det inte räcker med att bygga ut produktionen av förnyelsebar energi för att komma bort från oljan och kolet.

– Man måste kolla på efterfrågan av energi också. I ett decennium forskade jag på förnyelsebar energi och ytterligare ett decennium på hållbar konsumtion. En av de frågor som dök upp var om hållbar konsumtion handlar om att konsumera annorlunda eller om det handlar om att konsumera mindre. Och om det är möjligt att leva ett bättre liv utan att konsumera mer.

Vilket ledde in honom på tillväxtspåret. Under 1990-talet arbetade han med att ta fram ett grönt BNP-mått för Storbritannien och Sverige. Därefter arbetade han inom hållbarhetskommissionen med att undersöka psykologin kring konsumtionsbeteenden och fick en del svar på frågorna ovan. Sambandet mellan ökad konsumtion och välmående i ett samhälle tenderar att avta efter att människors grundläggande materiella behov blivit tillfredställda. Västvärlden har blivit flera gånger rikare det senaste halvseklet utan att nivån av välmående har gått upp. I vissa fall har det tvärtom sjunkit. Forskningen tyder på att det finns många baksidor med ett överkonsumerande samhälle. Flera studier visar att personer som hyser materialistiska värderingar – som hög status och ekonomisk framgång – mår sämre än andra. Tim Jackson citerar psykologen Tim Kasser som påvisat att det som skapar välmående snarare är motsatsen till materialistiska värden: tid med familj och vänner, självförverkligande och en känsla av delaktighet i samhället.

Ändå verkar stödet vara starkt för en samhällsmodell där ekonomin hela tiden växer, trots att det finns en växande missnöje med den moderna ekonomins draksådd i form av tuffare krav, tidsstress och konsumism. Varför?

– Ett skäl är att vi vill ha en känsla av framgång. Vi är beroende av denna känsla. Den spelar en viktig roll på flera sociala och psykologiska sätt och det är den framgångsidén som vi har byggt samhället på under de senaste decennierna, säger Tim Jackson.

Ett annat skäl, menar han, är att vi ständigt uppmuntras att omfamna denna framgångsvision.

– Det är inte så att vi är totalt hjärntvättade av reklammakarna, men det är en process där även signalerna från regeringen är att man ska gå ut och shoppa för att motverka den ekonomiska nedgången och där industrin talar om för oss vad vi behöver för att leva det goda livet. Det är väldigt förföriska budskap som alla pekar i samma riktning.

Sedan Prosperity without growth-rapporten kom ut har den diskuterats på vitt skilda arenor. Tim Jackson har åtskilliga gånger talat inför grupper inom finans- och företagsvärlden vars reaktioner han beskriver som ”försiktiga”.

– Det intressanta med företagsfolk är att de tänker väldigt strategiskt och därför kan förstå analysen. Samtidigt är de begränsade av de affärsmodeller som de arbetar under. Jag får intressant respons från dem, men det är inte så att de ställer sig upp och håller med offentligt. I så fall gör de det i privata konversationer.

Svårast har det varit att förklara tillväxtens gränser i den politiska sfären där framgångsmyten verkar vara som bäst cementerad. Tim Jackson berättar hur politikerna i regeringen reagerade rätt ilsket när han första gången pratade inför dem.

– Sen verkade de åtminstone greppa vissa delar och bad om nya möten. Man kan säga att det har varit en härdande process att träffa dem.

Om han hade talat inför det politiska toppskitet i Sverige skulle han med hundra procents säkerhet få veta att vi i Sverige minsann visat att det går att öka tillväxten och samtidigt minska utsläppen. En del av förklaringen till detta, hade Tim Jackson kunnat svara, är att en stor del av de utsläpp som vi konsumerar i Sverige bokförs i andra länder – där varorna som vi köper har producerats. Det ser därför ut som utsläppen minskar när de i själva verket bara flyttats utanför Sveriges gränser.

I en ny studie som publicerades i den amerikanska vetenskapsakademins tidsskrift PNAS i mars pekas rentav Sverige ut som ett av de länder som är bäst på att ”oursourca” sina utsläpp. Omkring en tredjedel av konsumtionsutsläppen är importerade – även efter att utsläppen som är inbäddade i svensk export räknats bort.

Visst kan Sverige, liksom flera andra länder, uppvisa en minskad koldioxidintensitet, det vill säga hur mycket koldioxidutsläpp som görs per BNP-enhet. Men det är inte i närheten av vad som är nödvändigt, menar Tim Jackson, eftersom den växande ekonomin äter upp de vinster som görs i form av energieffektiviseringar och en ökad andel förnyelsebar energi. Detta hänger också ihop med det som brukar kallas rekyleffekten. När något blir mer effektivt, säg bränsleförbrukningen i en bil, så sänks samtidigt kostnaden för att köra bilen vilket gör att folk kan köra mer.

– Systemets dynamik innebär att vi tvingas springa snabbare och snabbare bara för att kunna stå kvar på samma plats.

Ett annat argument som tillväxtförespråkare brukar föra fram är att ett skifte från varukonsumtion till tjänstekonsumtion skulle göra att ekonomin successivt minskar sin resursförbrukning och sina utsläpp. Är inte det en möjlig lösning på dilemmat? Tim Jackson menar att helt klart finns en potential i en mer tjänstebaserad ekonomi – att det faktiskt är en del av lösningen – men om en sådan verkligen skulle innebära minskande utsläpp och resursförbrukning i den takt som krävs beror väldigt mycket på vilken typ av tjänster det gäller. Han pekar på tre viktiga typer av tjänster:

1) Finansiella tjänster. Dessa är vid en första titt hyfsat resurssnåla, men studerar man dem närmare är det uppenbart att en förutsättning för att skapa värde i dessa tjänster till exempel är handel med råvaror som bygger på aktiviteter vilka kräver mycket resurser.

2) Fritidstjänster. Det är här vi gör av med pengarna när vi stillat våra grundläggande behov – den snabbast växande sektorn i avancerade ekonomier. Men fritidstjänsterna är sällan särskilt utsläppssnåla. Dels reser folk mycket på sin fritid, dels hänger många fritidsaktiviteter tätt ihop med energiförbrukning av olika slag och dels bygger denna industri på att folk inte bara gör saker utan också att de köper saker: semestershopping.

3) Slutligen, de personliga tjänsterna. De som faktiskt kan vara verkligt utsläppssnåla. Till exempel tjänster människor emellan som inte behövt resa långt för att utföra eller utnyttja dem: fotmassage eller psykoterapi. Och visst, säger Tim Jackson, de finns verkligt koldioxidlätta tjänster, men de är inte särskilt bra för tillväxten. Inom EU har sektorn för personliga tjänster sedan mitten av 1990-talet haft en negativ tillväxt. När ekonomier blir mer servicebaserade så saktar det ofrånkomligen ner tillväxten.

– Det bästa man kan säga om idén att koppla isär tillväxt från resursförbrukning och utsläpp är att det är ett rejält önsketänkande. Jag är nöjd med att lämna det där, som en enorm utmaning. Folk får gärna bevisa att det går att genomföra, men bevisen ser inte särskilt övertygande ut.

Så hur ser den då ut, ekonomin som inte bygger på ständig tillväxt? Och vad kallar man den?

– En hållbar ekonomi, duger gott, säger Tim Jackson. I boken använder jag också ordet Askungen-ekonomi. Med det menar jag att många av de aktiviteter som en hållbar ekonomi skulle bestå av faktiskt redan finns där. Sådana som är resurssnåla, förankrade i lokalsamhället och som har potential att få samhället att blomstra – men som är nedvärderade till andra klassens medborgare i den existerande ekonomin eftersom de inte skapar tillväxt. De så att säga sopar upp askan vid eldstaden medan de fula styvsystrarna går på bal.

Tim Jackson är dock ingen revolutionär. Han vill inte skicka styvsystrarna till giljotinen. De nödvändiga förändringarna för att skapa en hållbar ekonomi kommer utan tvekan att bli omvälvande, men han menar att de till största delen måste göras inom de befintliga politiska strukturerna. Något annat har vi inte tid med och kan vi inte chansa på.

I ”Prosperity without growth”-rapporten ges en lång räcka av politiska förslag som det går att genomföra mer eller mindre på direkten. Tim Jackson utstrålar en kontrollerad desperation över den trögheten som världen möter de sammanstrålande kriserna med. Känslan av desperation förstärks av att jag gör intervjun i Köpenhamn, mitt under klimatmötet i december dit världen riktat all sin politiska potens för att ta itu med ett gemensamt hot. Utan att lyckas över huvud taget.

Världen lär misslyckas igen – om den inte tacklar tillväxtfrågan. Det är som Tim Jackson säger, ”vår tids viktigaste uppgift”.

David Jonstad

Tim Jacksons tre steg för en hållbar ekonomi

och några exempel på vad de skulle innebära

1. Etablera gränserna

Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. Tim Jackson anser att ransonering av utsläppen, både globalt och nationellt, är en nödvändighet. ”Exakt hur det kommer att se ut är inte helt klart, men den grundläggande logiken är klar: Vi måste etablera ett tak för utsläppen och under det måste utsläppen ransoneras. Det är en ofrånkomlig dynamik.”

2. Fixa den ekonomiska modellen

Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Mät ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

3. Ändra den sociala logiken

Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinträttningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen genom hårdare regleringar av reklam. Tackla inkomstklyftorna med omfördelning: ”Ojämlikhet är en stor barriär för förändring”.

TRE MYTER

Vi måste ha tillväxt därför att…

… de fattiga i världen ska kunna ta sig ur fattigdomen

Att öka tillväxten i rika länder är inget särskilt effektivt sätt bekämpa fattigdom på. I sin rapport Growth isn’t working visar New Economics Foundation att en global tillväxtökning på 100 dollar inte ger mer än 60 cent till de nästan en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen. Med andra ord: för att göra de fattiga lite mindre fattiga måste de rika bli väldigt mycket rikare. Ett mer effektivt sätt att minska inkomstklyftorna är att omfördela resurser från rika till fattiga. Ett annat är att skapa utrymme för tillväxt i fattiga länder genom att inte öka tillväxten i rika länder.

… om vi inte konsumerar mer blir det arbetslöshet

Det är säkert sant med de nuvarande ekonomiska strukturerna i samhället, men vad händer om man förändrar dessa? Något som skulle skapa många nya jobb är offentliga investeringar i en grön omställning. En annan förändring som skulle väga upp förlusten av jobb i konsumtionsekonomin är att sänka arbetstiden – att dela på jobben. Den kanadensiska miljöekonomen Peter Victor har i en studie undersökt en modell för nolltillväxt i Kanadas ekonomi. I modellen stiger arbetslösheten när tillväxten minskar – de första åren. Men genom förändringar av strukturerna på arbetsmarknaden, bland annat en arbetstidsförkortning, börjar arbetslösheten snart att sjunka för att efter omkring femton år komma ner på hälften av vad den var från början.

… annars måste vi byta ut det kapitalistiska systemet (vilket vi inte har tid med/vilket det saknas alternativ till)

Enligt Tim Jackson skulle kapitalismen – så som vi känner den i dag – knappast överleva ett skifte till en hållbar ekonomi. Men, och detta är viktigt, kapitalismen måste inte nödvändigtvis se ut som den gör i dag. Flera kapitalistiskt inriktade ekonomer, exempelvis William Baumol, menar att tillväxt inte är något absolut krav för ett kapitalistiskt system där produktionsmedlen huvudsakligen ägs av privata intressen. Historiskt sett har kapitalistiska ekonomier överlevt såväl nolltillväxt som nerväxt.

Tidigare publicerad i Tvärdrag nr 1/2010.

Författare, föreläsare och frilansskribent