Den arabiska våren ett bevis på att oljekrisen redan har börjat

SVT DEBATT | Konsekvenserna av att efterfrågan på olja blir större än det globala utbudet skulle påverka även oss. Direkt eller indirekt. Genom ekonomiska kriser, höjda matpriser, social oro eller krig i omvärlden. Ändå borrar de flesta politiker sina huvuden djupt ner i sanden. Oavsett hur skarpa varningarna är. Även om så hela arabvärlden befinner sig i ett upprorstillstånd som delvis är orsakat av just sinande oljekällor, skriver miljöjournalisten David Jonstad.

Våra hjärnor gillar logik. De har svårt att på samma gång bära på två uppfattningar som står i konflikt med varandra. En person som gillar att röka men som får höra att rökning är livsfarligt hamnar i just en sådan konflikt. Psykologerna kallar det för kognitiv dissonans och har kunnat se hur hjärnan använder en rad olika strategier för att hantera denna. I rökarens fall kan det innebära att personen slutar röka, alternativt att informationen om att rökning är farlig förnekas, helt eller delvis: ”Det är med lungcancer är nog rätt överdrivet.”

I samma stadium av kognitiv dissonans befinner sig vårt moderna samhälle. Å ena sidan: vi tycker om olja. Vi knarkar den. Genom nästan varje sak vi gör. Inte nödvändigtvis direkt, men indirekt, genom att njuta allt det arbete som oljan utför åt oss: All mat som produceras ute i världen och sedan fraktas till matbutikerna i våra köpcentrum. Maskinerna som bygger våra hus och anlägger våra vägar. Möjligheten att tillverka en kläder och teknikprylar i länder där lönerna är låga. Semesterresorna till solen. Och så vidare. Framför allt kan vi dra nytta av den ekonomiska aktivitet som allt detta skapar. Olja är lika med tillväxt, det som genererar pengarna som gör att politiker kan lova skattesänkningar eller satsningar på välfärden – löftena om en rikare framtid.

Å andra sidan: oljan är en ändlig resurs. Sedan vi upptäckte oljan för 150 år sedan har vi använt så mycket av den att det som finns kvar är svårt att komma åt. Mycket av den ännu inte använda oljan finns på djupt hav eller på andra svåråtkomliga platser som under Arktis istäcke (som i och för sig smälter bort på grund av tidigare oljeförbränning). Produktionen globalt har inte ökat på fem år, snart kommer den att börja minska. Precis det som sker i Norges oljefält sedan ett årtionde tillbaka.

Hur ska samhället få ihop dessa två motstridiga uppfattningar? Svaret är att det inte går. Det moderna samhällets identitet bygger på oljan. Oljan är – för att citera det amerikanska energidepartementet – ”civilisationens livsnerv”. Hela det globala komplexa maskineri som får världen att fungera smörjs av transporter som bara kan drivas av denna unika energibärare (försök att driva ett flygplan, en långtradare eller ett lastfartyg utan olja). Så hellre än att ändra uppfattning om hur världen måste fungera förnekas uppfattningen om att oljan snart inte längre räcker till.

I förra veckan kom ännu en rapport som försöker uppmärksamma världen på följderna av en framtida oljebrist. Denna gång var det inte den amerikanska försvarsmakten, oroade företagare, den tyska försvarsmakten, energiforskare eller någon annan av alla de som tidigare har gjort liknande försök – denna gång var det tjänstemännen vid det brittiska energidepartementet. Rapporten var två år försenad, eftersom berörda ministrar fram tills nu lyckats stoppa rapporten. De avfärdade den som ”alarmistisk”.

Ministrarna hanterade helt enkelt den kognitiva dissonansen.

I Sverige är det samma visa. Konsekvenserna av att efterfrågan på olja blir större än det globala utbudet skulle påverka även oss. Direkt eller indirekt. Genom ekonomiska kriser, höjda matpriser, social oro eller krig i omvärlden. Ändå borrar de flesta politiker sina huvuden djupt ner i sanden. Oavsett hur skarpa varningarna är. Även om så hela arabvärlden befinner sig i ett upprorstillstånd som delvis är orsakat av just sinande oljekällor som gett stigande olje- och matpriser.

Också Sveriges ministrar hanterar den kognitiva dissonansen genom att blunda för verkligheten.

Alternativet till detta är att ändra den andra uppfattningen. Den som säger att samhället måste se ut som det gör i dag. Att vi måste ha tillväxt. Att samhällets själ utgörs av extrem energiförbrukning.

Måste det verkligen vara så? Eller snarare, kan det ens fortsätta vara så?

Bara att tänka sådana tankar är en stor utmaning, särskilt för en politiker vars makt bygger på att oljan fortsätter flöda. Men att ducka utmaningen fram till den dag då en allvarlig energikris drabbar oss är att utsätta samhället för väldigt stora risker.

Bättre än att borra ner huvudet i sanden är att börja bygga beredskap och att starta en proaktiv omställning av samhället. Då blir anpassningen till en värld med mindre olja betydligt lättare.

David Jonstad är chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt och författare till boken ”Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen” (Ordfront)

Publicerad på SVT Debatt 21 juni 2011

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s