Kategoriarkiv: Teknik

Visionen som onani

Kom inte och säg att det saknas visioner. Inte i hållbarhetsdebatten i varje fall. Det är visionerna som driver debatten och skälet är enkelt: att låta debatten handla om vem som har den mest attraktiva visionen har blivit lösningen på hur vi kan prata om den accelererande ekologiska krisen utan att fastna i hopplöshet. I visionen kan nämligen allt bli bra och det omöjliga möjligt. Fortsätt läsa Visionen som onani

Belöningen av att gå i mediecelibat

För snart tjugo år sedan, just som mobiltelefonerna börjat skava i svenska folkets fickor, gick jag i mediecelibat. Det var en hemuppgift på en kurs i kommunikationsvetenskap. Jag och mina kurskamrater antog med stor entusiasm celibatlöftet som en spännande utmaning: tre dygn utan att befatta oss med någon form av media. Hur svårt kunde det vara? Fortsätt läsa Belöningen av att gå i mediecelibat

Ett grönt luftslott värt miljarder

Framtiden är så ljus att man behöver solglasögon. Det vill säga, om man tillhör den optimistiska skara som ser möjligheter där andra ser hot. Carl Hall är en sådan person. Han är inte bara kapitalist, han är miljökämpe också. Hans främsta drivkraft är visserligen att tjäna pengar, men tack vare de ”utmaningar” som vi står inför – klimatförändringar, sinande resurser, kollapsande ekosystem och så vidare – kan Carl tjäna miljarder, samtidigt som han räddar planeten. Win-win. Fortsätt läsa Ett grönt luftslott värt miljarder

Gud i maskinen

ORDFRONT | Nu bryter den världsberömde klimatgurun Mark Lynas med miljörörelsen och vänstertankar. Istället anbefaller han oss att ta kommandot över klimatet med elbilar, tillväxt, kärnkraft och planetingenjörskonst. Varför gör han på detta viset?

Låt oss börja med några påståenden:

Vattenförsörjningen måste privatiseras.

Stratosfären bör fyllas med svavel.

Lokalodlad mat är dålig, särskilt om den är ekologisk.

Intensivt storskaligt kemikaliejordbruk är miljöns bästa vän.

Genmodifierade grödor är bäst.

Alla borde bo i städer.

Den ekonomiska tillväxten kan – och måste – fortsätta i det oändliga.

Och som en sista örfil till alla stelbenta och bakåtsträvande miljömuppar: kärnkraften är grön och de som vågar protestera mot detta är ”lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar”.

Hade detta sagts av någon stridslysten Timbro-debattör hade de flesta som bryr sig miljöfrågor på sin höjd orkat himla med ögonen. Nu levereras påståendena ovan av Mark Lynas, en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen, och plötsligt blir det hela intressant. Särskilt ur ett psykologiskt perspektiv: Varför gör han på detta viset?

En diplomatisk tolkning är att Mark Lynas har blivit en extrem pragmatiker. Han har valt ett paket av lösningar som skulle kunna tilltala dagens makthavare, inom ramarna för dagens system. En annan tolkning är att Mark Lynas har blivit galen och drabbats av hybris. Oavsett vad gissar jag att det hela bottnar i en djup desperation som orsakas av den kurs som det moderna samhället håller och en desperation som han är långt ifrån ensam om att känna.

Det råder ingen tvekan om att Lynas vet hur illa det är ställt med planeten. Han står på en solid naturvetenskaplig grund och kan förmodligen rabbla siffror över växthusgaskoncentrationer och artutrotningstakter i sömnen. Han vet att själva den ekologiska balansen är i gungning. Mycket på grund av att människor i den rika delen av världen under två hundra år har festat upp naturens lager av fossilt bränsle. Så långt har det nu gått, förklarar Lynas, att det system som reglerar planetens klimat har rubbats och är på väg att tippa oss in i ett nytt och katastrofalt tillstånd där temperaturen stiger, polarisarna smälter och vädret blir allt mer extremt.

När Mark Lynas skrev om detta i boken Oväder 2005 innebar det ett sorts frälsningsögonblick för mig. Inte i religiös mening, men som en sorts omvändning av min syn på världen. Plötsligt insåg jag att det vid sidan av de politiska striderna i samhället pågår en strid på den ekologiska arenan – där motståndaren på många sätt är vi själva.

Jag var då rätt imponerad av Lynas och läste i princip allt han skrev. När han besökte Sverige i samband med utgivningen av Oväder var jag exalterad över att få intervjua honom. Framför mig stod en driven journalist med aktivistbakgrund inom miljörörelsen som tog sig an klimatfrågan redan innan den hade fått sitt genombrott. Dessutom berättade han om den med både inlevelse och pedagogisk finess. Oväder och uppföljaren Sex grader var betydande bidrag till klimatfrågans genombrott i Sverige och flera andra länder.

För några år sedan träffade jag Mark Lynas igen, denna gång på Tällberg Forum i Dalarna. Vi satte oss ner över en öl och eftersom jag var mån om att bonda försökte jag hitta exempel som vi båda var engagerade i. Det gick uselt. Lynas var bitter och fnyste åt den omställningsrörelse som då börjat sprida sig från Storbritannien till Sverige med sin ambition om att påbörja omställningen till ett hållbart samhälle på en lokal nivå. Rörelsen skulle tyna bort inom några år, var hans prognos. Det enda som tände hans engagemang var kärnkraften, den nya generationen av avancerade kärnkraftverk som än så länge bara finns på ritbordet. Där fanns hoppet om att kunna ersätta den fossila energin och bromsa klimatförändringarna.

Vad jag inte visste då var att det var just där i Tällberg som Mark Lynas fick idén till sin nya bok, Guds utvalda art. I den pittoreska dalabyn träffade han den svenske nestorn inom klimatforskningen Johan Rockström och ett antal andra forskare som tillsammans tagit fram ett koncept med namnet ”planetens gränser”. Ett internationellt vetenskapsarbete – fortfarande pågående – som ringat in nio områden där människan har som störst påverkan på planeten. Dessutom hade man börjat sätta tak för hur stor denna påverkan kan tillåtas vara utan att riskera en ekologisk kollaps. På flera av områdena, bland annat klimatförändringarna, har detta tak redan passerats och det är med denna utgångspunkt som Mark Lynas börjar skriva sin bok: Hur kan vi få mänskligheten att hålla sig inom planetens gränser?

Det är milt uttryck ingen enkel uppgift och det är här desperationen kommer in. Vårt moderna samhälle har byggt fast sig i ett starkt beroende av den högkoncentrerade energi som finns i kolet, oljan och gasen. I den rika delen av världen är det inte många verksamheter som fungerar utan den fossila energin. Och dessutom har vi stora problem att hålla oss inom gränserna för exempelvis mark- och vattenanvändning, utrotning av arter och användningen av kväve och fosfor i jordbruket.

Mark Lynas fnyser som sagt åt tanken att samhället skulle kunna ställas om så att behovet av energi och andra resurser minskar. Han kan till exempelvis inte tänka sig att det ekonomiska systemet kan klara sig utan evig tillväxt eller att folk i vår del av världen skulle acceptera att inte längre kunna flyga på semesterresor till varmare länder. Inte heller kan han se att matproduktionen kan växlas över till mer småskaliga, ekologiska och samtidigt mer arbetsintensiva metoder än dagens industrijordbruk.

Lösningen måste därför, menar Lynas, ske på något annat sätt. Han konstaterar att mänskligheten de senaste seklen har kommit att helt dominera planeten. Vi har blivit som gudar: “Det är inte längre naturen som styr jorden, det är vi” och drar därefter slutsatsen att vi i så fall måste ta vårt ansvar som gudar. “Att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador”.

Därmed har han prickat in själva definitionen av hybris inom den grekiska mytologin: att vilja efterlikna gudarna. Och när han väl tagit det steget finns det inte längre någon återvändo. Den tidigare miljöaktivisten kan vända ryggen åt sina forna vänner inom den gröna rörelsen och i stället ge sig hän åt extrem teknikoptimism. Att manipulera gener och skapa nytt liv med hjälp av syntetisk biologi lockar Lynas. Liksom möjligheterna att manipulera klimatet med storskaliga ingrepp i stratosfären. Och så den form av miljöcocktail som högerpolitiker brukar servera: kärnkraft, elbilar, tillväxt etc. Lynas passar förresten på att i boken också göra upp med sin tidigare vänsterövertygelse.

Eftersom desperation ofta följs hack i häl av irritation ångar Guds utvalda art av förakt för alla som inte tycker som Mark. Det är inte ens intressant att tänka i politiska termer längre, det här är ett jobb för ingenjörerna. Man förstår att han tidigare har känt sig begränsad av sin status inom miljörörelsen. Befriad från dessa bojor far han iväg så långt att han passerar förbi hela det politiska fältet. När Financial Times recenserar boken konstaterar de helt riktigt att Lynas ”nedvärderar möjligheten att låta folkliga krafter stödja en politisk förändring. Han måste därför sätta sitt hopp till eliterna… i slutändan är det enda Lynas kan göra att prisa den kinesiska regeringen för deras satsningar på förnybar energi.”

Enda trösten är att han är i gott sällskap. Flera andra framstående personligheter inom klimatområdet har gått ner sig i klyftan mellan kompromisslös vetenskap och hopplösa politiska utsikter. En av klimatforskningens tyngsta namn, NASAs James Hansen, är precis som Lynas övertygad om att endast en storskalig satsning på fjärde generationens kärnkraft kan hålla klimatkaoset borta. Samma sak med Hansens brittiske kollega, James Lovelock. Och just som Fukushima-katastrofen pågick som bäst meddelade en annan brittisk miljödebattör, George Monbiot, att kärnkraft kanske inte är så tokig ändå. Det låter förryckt, men George Monbiot och även Mark Lynas menar att om inte ens en jordbävning och en tsunami kan ställa till med mer skada än vad som skedde i Fukushima, då har vi inget att frukta. Då är riskerna så pass små att vi gott kan sätta igång bygget av en massa nya kärnkraftverk (så fort den önskade tekniken går att förverkliga).

Förmodligen är inte världsomfattande livsstilsförändringar av den kaliber som skulle behövas att vänta – när folk avsäger sig privilegier brukar det ske av tvång snarare än fri vilja. Inte heller finns det någon lösning i sikte på dilemmat att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att det samhällssystem som miljarder människor är beroende av ska fortsätta fungera. Och i så fall är Mark Lynas politiska program åtminstone ett ärligt försök att upprätthålla status quo. Även om han undviker att svara på hur detta program ska finansieras mitt under världshistoriens största skuldkris…

Nackdelen är att om programmet inte fungerar så storslaget som det är tänkt kommer våra överlevnadsmöjligheter vara sämre än de hade varit annars. Det är som för mannen som har spelat bort allt han äger på nätpoker och som i ett sista desperat försök att vinna tillbaka sitt liv satsar de organ i kroppen som går att donera.

Framtiden ter sig redan rätt hotfull som den är. Hur ska vi kunna hantera klimatkaos, ekonomiska kriser och sinande resurser om vattnet ägs av storföretag, om vi har bränt pengarna på elbilar och biobränsleflygplan, om alla sitter hoptryckta i städer när traktorerna står stilla och det dessutom kryllar av aktiva kärnkraftverk i stater som inte längre har råd att betala ut löner? Allt medan en svavelmättat regn strilar ner från himlen.

Kort sagt: om vi har försökt att leka gud med planeten.

Ska vi tro de gamla grekerna utdöms det stränga straff för hybris.

David Jonstad

Publicerad i Ordfront Magasin nr 1/2012

Maskinernas första fiender

EFFEKT | Ludditernas uppror mot den industriella revolutionen fyller 200 år.

Det måste ha varit i högstadiet. Under en historielektion som beskrev den industriella revolutionen i England – om hur maskinerna lade grunden till det moderna samhället. I förbifarten berättade läraren om ludditerna – de som hade försökt stoppa utvecklingen genom att slå sönder maskinerna. Ludditerna framstod som löjeväckande: korkade och bakåtsträvande människor som inte förstod fördelen med att låta den nya tekniken göra det jobb som folk tidigare tvingats göra för hand.

Det har gått två decennier sedan den där historielektionen och två sekel sedan ludditerna startade sitt uppror i England. När jag nu återkommer till ludditerna inför deras 200-årsjubileum ser jag på dem med helt nya ögon: såklart att de slog sönder maskiner!

Livet i det förindustriella England var ingen dans på rosor – tandvården lär till exempel ha varit usel – men på det stora hela levde människor ett ganska gott liv. De flesta var självförsörjande bönder som drog in extrapengar genom att pyssla med hantverksarbete i hemmet. Enligt en samtida berättare hade var och en ”en trädgård, en tunna med hembryggt öl, en uppsättning vardagskläder och en söndagskostym, samt gott om fritid”. Livet var hårt, men arbetstiden ofta kortare än vad vi är vana vid i dag. Chefer existerade inte och en hel del av arbetet kunde göras när man tyckte att det passade. Livet i denna relativa frihet, i lokalsamhället med sina långa traditioner och ömsesidiga beroende mellan människor, var vad som definierade folks identitet och skänkte dem trygghet.

Så inträffade under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en rad händelser som verkade som orkestrerade för att rubba denna ordning. I den industriella revolutionens hjärta bultade den nyuppfunna ångmaskinen – driven med den nyupptäckta fossila energin, stenkolet. Plötsligt kunde den som hade tillgång till både maskin och bränsle producera en mängd föremål utan att vara beroende av en plats med vattenkraft och inte heller fler än en handfull arbetare. Detta, skriver författaren Kirkpatrick Sale i sin bok om ludditerna, Rebels Against the Future, ”möjliggjorde det enastående skiftet från en organisk ekonomi byggd på jordbruksmark, arbetare och lokal byteshandel till en mekaniserad ekonomi baserad på fossilt bränsle, industrier och utländsk handel. Mer än någonsin tidigare stärktes maskinens roll i samhället”.

Samtidigt drog den brittiska staten igång en kampanj för att förvandla betesmarker och skogar som tidigare brukats som allmänningar till privatägd mark. Under ett halvt sekel övertogs allmänningar motsvarande en yta stor som Wales.

När folk förlorade den mark som de tidigare haft djur på eller jagat på tappade de en viktig möjlighet till självförsörjning. De reducerades till konsumenter. Vilket passade som hand i handske för den framväxande klassen av fabriksägare som sökte nya grupper att sälja sina varor till.

Fråntagna sin mark av staten och av de nya maskinerna fråntagna sin inkomst från handarbetet tvingades allt fler att flytta in till städerna – till det arbete som erbjöds i fabrikerna. Det skedde motvilligt. Många svalt hellre än inrättade sig i det nya industrisamhällets sociala kontroll och skitiga miljö. Andra riktade sin vrede mot maskinerna.

Den fjärde november 1811, i byn Bulwell norr om Nottingham, gav sig en grupp män ut i natten. Med ansiktena målade i svart och beväpnade med sina tyngsta verktyg tog de sig in i en vävfabrik, slog sönder sex maskinella vävstolar och försvann sedan ut i natten igen. En vecka senare slog två nya grupper till i andra byar. Ytterligare två dagar senare överfölls en transport vars last med nya maskinvävstolar slogs i bitar. Och samma natt gav sig totalt tusen personer, varav 300 beväpnade, till staden Sutton för en räd mot samtliga fabriker som hade de hatade maskinerna.

Strax därefter kom de första kommunikéerna från den nya rörelsen och dess mystiske och fiktive ledare Ned Ludd som markerade sitt släktskap med Robin Hood genom att underteckna kommunikéerna från Sherwood-skogen. Ludditerna hade ingen tillgång till vare sig Twitter eller Facebook, men uppvisade ändå en makalös förmåga till mobilisering och organisering. Ryktet om händelserna i Nottinghamshire spreds genom sånger och brev. Redan i december hölls underjordiska möten i Manchester och Leeds och under vintern fattade upproret eld i än fler städer.

Ludditernas rörelse utgjordes av autonoma grupper utan högre ledning. Precis som så många andra av historiens motståndsgrupper njöt de det fulla stödet från lokalsamhället. Ju mer ludditernas uppror växte, desto mer revolutionära blev kraven och metoderna, och desto räddare blev staten. Förutom poliser och de lokala miliser som fabriksägarna avlönade sattes tusentals soldater in. Regeringen införde dödsstraff för den som förstörde en maskin.

Först efter ett drygt år av militant maskinmotstånd lyckades 16 000 soldater och minst lika många milismän sätta stopp för ludditerna, bland annat genom massavrättningar.

Därefter tystnade sångerna om Ned Ludd.

Nu, efter två hundra år av industriell produktion när baksmällan börjar kännas i form av klimatförändringar och ekologisk förstörelse, hamnar tekniken återigen i centrum: Om gårdagens teknik orsakade klimat- och resurskrisen, kan morgondagens teknik lösa dem?

Oavsett vad man svarar på den frågan är ludditernas kamp en viktig påminnelse: Tekniken är inte neutral. Ludditerna var aldrig emot tekniken i sig, skriver Patrick Mulvany i den brittiska tidskriften The Land vars senaste nummer helt ägnas åt ludditerna, de ”utmanade i stället de vars maskiner skapade oordning i samhället genom att tvinga på folk tekniker som hade en negativ inverkan”. Tekniken, åtminstone av den mer avancerade typ som är kopplad till industrin, har alltid fått sociala konsekvenser. Den som har tillgång till en maskin kan gynnas av den, medan den som förlorar sitt arbete till den eller tvingas förse den med bränsle ofta missgynnas.

Teknikutvecklingen för dessutom med sig en egen dynamik som människan ofta har mindre makt över än vad hon kanske vill erkänna. Med tanke på att maskiner av alla de slag är så dominerande i våra liv i dag är det lite märkligt vi så sällan tycks fundera över vårt beroende av inte bara maskinerna i sig utan också den typ av samhälle som den industriella tekniken fordrar.

På ludditernas tid, när tekniken inte var lika självklar, var denna fråga central och rädslan för att bli slav under en maskin eller en maskinägare var ständigt närvarande. År 1818 skrev Mary Shelley sin banbrytande science fictionroman Frankenstein som varnade för farorna med att ge maskinerna för mycket makt. I bokens avslutning talar monstret till vetenskapsmannen med en kylig röst som ekar ända in i våra dagar: ”Du är min skapare, men jag är din herre.”

Publicerad i Effekt nr 4/2011.