Kategoriarkiv: Omställning

Tillväxtkritik for dummies

EFFEKT | Hur ifrågasätter man tillväxten i ett samhälle där det jublas över ökad konsumtion och en nyhet om sjunkande tillväxt presenteras som ett dödsbud? Hållbarhetsprofessorn Tim Jackson, aktuell med boken Prosperity without growth, förklarar hur man säljer in den obekväma sanningen om tillväxtens gränser.

Säg ”ingen tillväxt” och många kommer instinktivt att översätta det med ”inga pengar, inga jobb, ingen framtid”.
Att ifrågasätta tillväxten triggar ofrånkomligen försvarsmekanismer i alla läger. Och om man inte bara är ute efter att provocera utan att också få folk att förstå tillväxtkritiken gäller det att noga fundera igenom hur man presenterar sitt budskap. Rätt person att få råd av är Tim Jackson, professor i hållbar utveckling och författare till rapporten Prosperity without growth som förra året gavs ut av den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I över tjugo år har han arbetat med att hitta alternativ till tillväxtekonomin och är i dag en hett eftertraktad person att konsultera inom såväl näringslivskretsar som den politiska sfären.

Tim Jackson menar att ärlighet är viktigare än vanligt i denna fråga. Samtidigt som han är en skarp kritiker av tillväxtekonomin är han tydlig med att vårt beroende av tillväxten innebär ett svårt dilemma. Fortsatt ekonomisk tillväxt är inte ett hållbart alternativ, men på kort sikt riskerar utebliven tillväxt att leda till social instabilitet. Lösningen på dilemmat: att förändra de underliggande strukturerna så att samhället klarar sig utan tillväxten.

Men att göra det innebär ofrånkomligen att folk inte kan räkna med att bli materiellt rikare i framtiden. Hur säljer man in ett sådant budskap? – Genom att erbjuda dem ett bättre liv. Genom att ge dem möjligheten att utvecklas – på ett annat sätt. Man kan berätta för folk att det finns djupa ojämlikheter i det sätt som saker och ting är strukturerade på i dag. Och att det finns många fördelar med att ge dem bättre service och göra mer investeringar i deras framtid.

– Det finns också en oundviklighet i detta – att vi inte längre kommer att bli rikare och rikare. Du kan fråga folk: ”Vill du leva i den rikaste generationen genom tiderna, även om det gör att dina barn inte bara kommer att leva i ett sämre samhälle, utan i ett samhälle som har kollapsat?” I princip ingen svarar seriöst ja på en sådan fråga. Det handlar å ena sidan om att säga att det finns ett bättre sätt att leva på, och å andra sidan om att vi har ett gemensamt ansvar. De flesta har den ansvarskänslan inom sig. De är uppmuntrade att inte bry sig så mycket om den eftersom det inte gör dem till goda konsumenter, men de har den i sig.

En förklaring till svårigheten att få med sig folk på ett alternativ till tillväxten är föreställningen om den eviga framgången för samhället – att allt bara växer och växer i en sorts oavbruten framgångssaga. Den som påpekar att det finns gränser för hur mycket ekonomin kan växa på en begränsad planet utmanar den framgångsmyten.

– Det är ett stort arbete att överge de här idéerna eftersom vi hela tiden uppmuntras att omfamna denna typ av framgångsvision.

Även om allt fler börjar inse att framgången inte är särskilt tillfredställande och att den är på väg att ta oss till en punkt där framgång inte längre kommer att vara möjlig. Men att inse begränsningarna med en livsstil som bygger på ökad konsumtion, ökat resande och så vidare är en sak, att gå emot detta är något annat. Se bara på bilresandet, säger Tim Jackson.

– En del slutar frivilligt. De lämnar bilen hemma och gör valet att inte bidra till utsläppen – och förvandlas direkt till andra eller tredje klassens medborgare eftersom våra samhällen är uppbyggda för bilar.

Andra beteendeförändringar innebär att man tvingas betala mer. En tågresa ut i Europa kan vara tio gånger dyrare än en flygresa.

– Det är inte under sådana förhållanden som någon, förutom de väldigt altruistiska, är beredda att förändra sitt beteende.

Folk erbjuds inte realistiska möjligheter till förändring. Det blir nästan omoraliskt att uppmuntra dem till förändring när man vet att det kommer att påverka deras status i livet och deras möjligheter att vara delaktiga i samhället. Du måste ge dem alternativa sätt att delta på. Inte förmana, utan i stället förklara att vi måste förändra strukturerna. Här uppstår en sorts hönan eller ägget-situation. Med de nuvarande strukturerna vill folk helst ha nya motorvägar för att komma fram snabbare med bilen, vilket gör att politikerna inte vågar skapa nya strukturer som innebär färre motorvägar.

Alla delar är fastlåsta i varandra och om ingen går före är det så det förblir. Än så länge är det framför allt enskilda personer som försöker låsa upp detta dödläge genom att till exempel växla in materiell levnadsstandard mot mer tid. Undersökningar visar att dessa personer ofta mår bättre av det, men det är än så länge inget som sker på ett mer strukturellt plan.

Ett stort hinder är förhoppningen om att en växande ekonomi kommer att ge nya jobb. Folks erfarenhet av den krympande ekonomin under lågkonjunkturen är att arbetslösheten har gått upp. Hur hanterar man detta dilemma? – Genom en rättvis övergång (”just transition”), som den fackliga rörelsen kallar det. Att erkänna att vissa jobb kommer att försvinna, men att samtidigt påpeka att nya jobb tillkommer. Att skapa möjligheter för nya arbetstillfällen är väldigt viktigt, liksom att dela på jobben genom minskad arbetstid. Det är det enda som kan göra en omställning möjlig utan att det klyver samhället.

Men, påpekar Tim Jackson, det handlar inte bara om att sjösätta storskaliga infrastrukturprojekt utan mer om att skapa möjligheter för små lokala företag att blomstra. Och att skydda arbetstillfällen.

– Under de senaste sex åren har jag följt diskussioner i olika regioner av Storbritannien.

Alla har haft samma idé: att skapa kvalificerade jobb som ger hög tillväxt, ofta inom högteknologiska branscher. Det är den enda modell som folk har pratat om. Och det har misslyckats, överallt, om och om igen. Det har lämnat regioner och länder väldigt sårbara under recessionen. Den respons som vi behöver är inte att skapa jobb genom tillväxt, utan att skydda arbetstillfällen. Enligt Tim Jackson börjar det tidigare tankesättet att förändras nu. Även inom facket finns en känsla av att den modell vi har haft inte levererar vad den lovat.

I den känslan är det förmodligen bra att börja plantera tillväxtkritiken.

David Jonstad

Sex snabba till Tim Jackson

Mer eller mindre?

I en hållbar ekonomi som inte bygger på tillväxt, kommer vi ha mer eller mindre …

Jobb? – Vi kommer att ha ungefär lika mycket jobb som i dag, men vi kommer förmodligen att jobba mindre.

Fritid? – Mer.

Arbetslöshet? – Mindre. Det kommer att vara folks rättighetatt delta i en meningsfull sysselsättning.

Resor? – Mindre. Särskilt mindre bil- och flygresor.

Materiell rikedom? – Mindre.

Välmående? – Mer.

Tre lästips om tillväxt:

Prosperity without growth
Tim Jackson (Earthscan)
Den hetaste och mest läsvärda boken just nu för den som vill skaffa sig ett bra grepp om tillväxtens gränser och idéerna om en hållbar ekonomi. Boken bygger på en rapport skriven för den brittiska regeringens hållbarhetskommission. I början av 2011 ges Prosperity without growth ut i svensk översättning.

Jämlikhetsanden
Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval)
Jämlikhetsanden handlar inte specifikt om tillväxt, men visar med mängder av statistik varför jämlika samhällen är bättre än ojämlika och hur detta hänger ihop med tillväxtekonomin. Wilkinson och Pickett menar att tillväxten har gjort att politiker inte har behövt bry sig om jämlikhet och citerar högerekonomen Henry Wallich: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

Beyond growth
Herman Daly (Beacon)
För den som inte fruktar att läsa teoretisk litteratur på engelska är detta en bra bok att borra sig ner till problemets kärna med. Väldigt klargörande och ofta elegant formulerat av tidigare världsbanksekonomen Herman Daly.

Ännu fler böcker: Keynes barnbarn av Christer Sanne (Formas), Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg (Ruin), The Growth Illussion av Richard Douthwaite (New Society Publishers) och Farewell to Growth av Serge Latouche (Polity Press). Mer lästips: www.effektmagasin.se/tillvaxtkritik.

Publicerad i Effekt magasins temanummer om tillväxt, nr 2/2010

Välfärd utan tillväxt

TVÄRDRAG | Västvärldens tillväxtparadigm är oförenligt med målet om en hållbar värld då alla vinster äts upp av den ökade konsumtionen. David Jonstad om hållbarhetsforskaren Tim Jacksons enkla men ändå radikala slutsats.

Det är inget nytt att det finns gränser, men i denna gränslöshetens tidsålder verkar det ha glömts bort. Endast brist på kreativitet och entreprenörskap tycks kunna hindra den mänskliga expansionen. Särskilt gränslös anses ekonomin vara. Den eviga ekonomiska tillväxten är i dag lika självklar som politisk målsättning som den är omöjlig i en värld med fysiska gränser. Detta är som sagt inget nytt. Sedan 1970-talet har ekonomer, forskare, politiker och andra med jämna mellanrum försökt påpeka tillväxtens gränser. Förgäves.

När nu ytterligare en våg av tillväxtkritik börjar skölja in i samhället är förutsättningarna andra. De tidigare teoretiska gränserna går plötsligt att ta på – ekonomikrisens arbetslöshet, den söndertorkade jorden i klimatkrisens spår och ett oljepris som kryper upp mot nya rekordnivåer. Tillväxttanken är utmanad i grunden.

– Det är den avgörande frågan. Den viktigaste frågan genom tiderna, säger Tim Jackson.

Han är professorn i hållbar utveckling som för den brittiska regeringens hållbarhetskommission skrivit rapporten ”Prosperity without growth” som i höstas byggdes ut till bok. Enligt kollegorna har Tim Jackson uppnått en sorts rockstjärnestatus inom den politiska debatten i Storbritannien. En respekterad dissident som mitt under lågkonjunkturen vågar gå på tvärs mot det som många menar är den enda lösningen – att stimulera konsumtionen.

– Vi borde göra saker annorlunda i stället för att fortsätta göra det som ledde till finanskrisen. En av orsakerna till krisen var tillväxtjakten, jakten på ökad konsumtion. Vi ökade skuldsättning för konsumtenter och för staten så att konsumtionstillväxten kunde hållas igång. Det faktum att så få reflekterar över det nu är galet. Och det är bara den ekonomiska biten. Sen är det klimatet, resurserna… Tillväxtekonomin spelar en så stor roll för allt detta, så det är bokstavligen den viktigaste frågan att titta på.

”Prosperity without growth”-rapporten är radikal i sitt slag, särskilt som den ges ut av en regeringskommission. Den nöjer sig inte med att kritisera BNP-begreppet och löst prata om nya välfärdsmått. Den säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt i den rika delen av världen inte är möjlig och föreslår en politik som innebär långtgående omfördelning av resurser, sänkt arbetstid, nya ägandeformer och ett omfattande värderingsskifte.

Samtidigt är Tim Jackson ödmjuk inför det faktum att samhället i dag är beroende av tillväxt för att fungera. ”Tillväxt må vara ohållbart, men ’nerväxt’ förefaller vara instabilt.” Den inneboende dynamiken i vårt nuvarande kapitalistiska system pressar det mot ett av två lägen: expansion eller kollaps. Ett dilemma som förmodligen är en av de viktigaste förklaringarna till varför det är så svårt att ta itu med tillväxtfrågan. Men, som Tim Jackson konstaterar, vi kommer inte runt den och att fortsätta som vanligt är inte längre något alternativ.

Till skillnad mot många andra som diskuterar ekonomi har Tim Jackson ett energiperspektiv i grunden. Han inledde sin karriär som fysiker inriktad på energiförsörjning, men när hans studiekamrater sögs in i kärnkraftsindustrin intresserade sig Tim Jackson i stället för den förnyelsebara energin. Det var det som fick honom att inse att det inte räcker med att bygga ut produktionen av förnyelsebar energi för att komma bort från oljan och kolet.

– Man måste kolla på efterfrågan av energi också. I ett decennium forskade jag på förnyelsebar energi och ytterligare ett decennium på hållbar konsumtion. En av de frågor som dök upp var om hållbar konsumtion handlar om att konsumera annorlunda eller om det handlar om att konsumera mindre. Och om det är möjligt att leva ett bättre liv utan att konsumera mer.

Vilket ledde in honom på tillväxtspåret. Under 1990-talet arbetade han med att ta fram ett grönt BNP-mått för Storbritannien och Sverige. Därefter arbetade han inom hållbarhetskommissionen med att undersöka psykologin kring konsumtionsbeteenden och fick en del svar på frågorna ovan. Sambandet mellan ökad konsumtion och välmående i ett samhälle tenderar att avta efter att människors grundläggande materiella behov blivit tillfredställda. Västvärlden har blivit flera gånger rikare det senaste halvseklet utan att nivån av välmående har gått upp. I vissa fall har det tvärtom sjunkit. Forskningen tyder på att det finns många baksidor med ett överkonsumerande samhälle. Flera studier visar att personer som hyser materialistiska värderingar – som hög status och ekonomisk framgång – mår sämre än andra. Tim Jackson citerar psykologen Tim Kasser som påvisat att det som skapar välmående snarare är motsatsen till materialistiska värden: tid med familj och vänner, självförverkligande och en känsla av delaktighet i samhället.

Ändå verkar stödet vara starkt för en samhällsmodell där ekonomin hela tiden växer, trots att det finns en växande missnöje med den moderna ekonomins draksådd i form av tuffare krav, tidsstress och konsumism. Varför?

– Ett skäl är att vi vill ha en känsla av framgång. Vi är beroende av denna känsla. Den spelar en viktig roll på flera sociala och psykologiska sätt och det är den framgångsidén som vi har byggt samhället på under de senaste decennierna, säger Tim Jackson.

Ett annat skäl, menar han, är att vi ständigt uppmuntras att omfamna denna framgångsvision.

– Det är inte så att vi är totalt hjärntvättade av reklammakarna, men det är en process där även signalerna från regeringen är att man ska gå ut och shoppa för att motverka den ekonomiska nedgången och där industrin talar om för oss vad vi behöver för att leva det goda livet. Det är väldigt förföriska budskap som alla pekar i samma riktning.

Sedan Prosperity without growth-rapporten kom ut har den diskuterats på vitt skilda arenor. Tim Jackson har åtskilliga gånger talat inför grupper inom finans- och företagsvärlden vars reaktioner han beskriver som ”försiktiga”.

– Det intressanta med företagsfolk är att de tänker väldigt strategiskt och därför kan förstå analysen. Samtidigt är de begränsade av de affärsmodeller som de arbetar under. Jag får intressant respons från dem, men det är inte så att de ställer sig upp och håller med offentligt. I så fall gör de det i privata konversationer.

Svårast har det varit att förklara tillväxtens gränser i den politiska sfären där framgångsmyten verkar vara som bäst cementerad. Tim Jackson berättar hur politikerna i regeringen reagerade rätt ilsket när han första gången pratade inför dem.

– Sen verkade de åtminstone greppa vissa delar och bad om nya möten. Man kan säga att det har varit en härdande process att träffa dem.

Om han hade talat inför det politiska toppskitet i Sverige skulle han med hundra procents säkerhet få veta att vi i Sverige minsann visat att det går att öka tillväxten och samtidigt minska utsläppen. En del av förklaringen till detta, hade Tim Jackson kunnat svara, är att en stor del av de utsläpp som vi konsumerar i Sverige bokförs i andra länder – där varorna som vi köper har producerats. Det ser därför ut som utsläppen minskar när de i själva verket bara flyttats utanför Sveriges gränser.

I en ny studie som publicerades i den amerikanska vetenskapsakademins tidsskrift PNAS i mars pekas rentav Sverige ut som ett av de länder som är bäst på att ”oursourca” sina utsläpp. Omkring en tredjedel av konsumtionsutsläppen är importerade – även efter att utsläppen som är inbäddade i svensk export räknats bort.

Visst kan Sverige, liksom flera andra länder, uppvisa en minskad koldioxidintensitet, det vill säga hur mycket koldioxidutsläpp som görs per BNP-enhet. Men det är inte i närheten av vad som är nödvändigt, menar Tim Jackson, eftersom den växande ekonomin äter upp de vinster som görs i form av energieffektiviseringar och en ökad andel förnyelsebar energi. Detta hänger också ihop med det som brukar kallas rekyleffekten. När något blir mer effektivt, säg bränsleförbrukningen i en bil, så sänks samtidigt kostnaden för att köra bilen vilket gör att folk kan köra mer.

– Systemets dynamik innebär att vi tvingas springa snabbare och snabbare bara för att kunna stå kvar på samma plats.

Ett annat argument som tillväxtförespråkare brukar föra fram är att ett skifte från varukonsumtion till tjänstekonsumtion skulle göra att ekonomin successivt minskar sin resursförbrukning och sina utsläpp. Är inte det en möjlig lösning på dilemmat? Tim Jackson menar att helt klart finns en potential i en mer tjänstebaserad ekonomi – att det faktiskt är en del av lösningen – men om en sådan verkligen skulle innebära minskande utsläpp och resursförbrukning i den takt som krävs beror väldigt mycket på vilken typ av tjänster det gäller. Han pekar på tre viktiga typer av tjänster:

1) Finansiella tjänster. Dessa är vid en första titt hyfsat resurssnåla, men studerar man dem närmare är det uppenbart att en förutsättning för att skapa värde i dessa tjänster till exempel är handel med råvaror som bygger på aktiviteter vilka kräver mycket resurser.

2) Fritidstjänster. Det är här vi gör av med pengarna när vi stillat våra grundläggande behov – den snabbast växande sektorn i avancerade ekonomier. Men fritidstjänsterna är sällan särskilt utsläppssnåla. Dels reser folk mycket på sin fritid, dels hänger många fritidsaktiviteter tätt ihop med energiförbrukning av olika slag och dels bygger denna industri på att folk inte bara gör saker utan också att de köper saker: semestershopping.

3) Slutligen, de personliga tjänsterna. De som faktiskt kan vara verkligt utsläppssnåla. Till exempel tjänster människor emellan som inte behövt resa långt för att utföra eller utnyttja dem: fotmassage eller psykoterapi. Och visst, säger Tim Jackson, de finns verkligt koldioxidlätta tjänster, men de är inte särskilt bra för tillväxten. Inom EU har sektorn för personliga tjänster sedan mitten av 1990-talet haft en negativ tillväxt. När ekonomier blir mer servicebaserade så saktar det ofrånkomligen ner tillväxten.

– Det bästa man kan säga om idén att koppla isär tillväxt från resursförbrukning och utsläpp är att det är ett rejält önsketänkande. Jag är nöjd med att lämna det där, som en enorm utmaning. Folk får gärna bevisa att det går att genomföra, men bevisen ser inte särskilt övertygande ut.

Så hur ser den då ut, ekonomin som inte bygger på ständig tillväxt? Och vad kallar man den?

– En hållbar ekonomi, duger gott, säger Tim Jackson. I boken använder jag också ordet Askungen-ekonomi. Med det menar jag att många av de aktiviteter som en hållbar ekonomi skulle bestå av faktiskt redan finns där. Sådana som är resurssnåla, förankrade i lokalsamhället och som har potential att få samhället att blomstra – men som är nedvärderade till andra klassens medborgare i den existerande ekonomin eftersom de inte skapar tillväxt. De så att säga sopar upp askan vid eldstaden medan de fula styvsystrarna går på bal.

Tim Jackson är dock ingen revolutionär. Han vill inte skicka styvsystrarna till giljotinen. De nödvändiga förändringarna för att skapa en hållbar ekonomi kommer utan tvekan att bli omvälvande, men han menar att de till största delen måste göras inom de befintliga politiska strukturerna. Något annat har vi inte tid med och kan vi inte chansa på.

I ”Prosperity without growth”-rapporten ges en lång räcka av politiska förslag som det går att genomföra mer eller mindre på direkten. Tim Jackson utstrålar en kontrollerad desperation över den trögheten som världen möter de sammanstrålande kriserna med. Känslan av desperation förstärks av att jag gör intervjun i Köpenhamn, mitt under klimatmötet i december dit världen riktat all sin politiska potens för att ta itu med ett gemensamt hot. Utan att lyckas över huvud taget.

Världen lär misslyckas igen – om den inte tacklar tillväxtfrågan. Det är som Tim Jackson säger, ”vår tids viktigaste uppgift”.

David Jonstad

Tim Jacksons tre steg för en hållbar ekonomi

och några exempel på vad de skulle innebära

1. Etablera gränserna

Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. Tim Jackson anser att ransonering av utsläppen, både globalt och nationellt, är en nödvändighet. ”Exakt hur det kommer att se ut är inte helt klart, men den grundläggande logiken är klar: Vi måste etablera ett tak för utsläppen och under det måste utsläppen ransoneras. Det är en ofrånkomlig dynamik.”

2. Fixa den ekonomiska modellen

Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Mät ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

3. Ändra den sociala logiken

Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinträttningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen genom hårdare regleringar av reklam. Tackla inkomstklyftorna med omfördelning: ”Ojämlikhet är en stor barriär för förändring”.

TRE MYTER

Vi måste ha tillväxt därför att…

… de fattiga i världen ska kunna ta sig ur fattigdomen

Att öka tillväxten i rika länder är inget särskilt effektivt sätt bekämpa fattigdom på. I sin rapport Growth isn’t working visar New Economics Foundation att en global tillväxtökning på 100 dollar inte ger mer än 60 cent till de nästan en miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen. Med andra ord: för att göra de fattiga lite mindre fattiga måste de rika bli väldigt mycket rikare. Ett mer effektivt sätt att minska inkomstklyftorna är att omfördela resurser från rika till fattiga. Ett annat är att skapa utrymme för tillväxt i fattiga länder genom att inte öka tillväxten i rika länder.

… om vi inte konsumerar mer blir det arbetslöshet

Det är säkert sant med de nuvarande ekonomiska strukturerna i samhället, men vad händer om man förändrar dessa? Något som skulle skapa många nya jobb är offentliga investeringar i en grön omställning. En annan förändring som skulle väga upp förlusten av jobb i konsumtionsekonomin är att sänka arbetstiden – att dela på jobben. Den kanadensiska miljöekonomen Peter Victor har i en studie undersökt en modell för nolltillväxt i Kanadas ekonomi. I modellen stiger arbetslösheten när tillväxten minskar – de första åren. Men genom förändringar av strukturerna på arbetsmarknaden, bland annat en arbetstidsförkortning, börjar arbetslösheten snart att sjunka för att efter omkring femton år komma ner på hälften av vad den var från början.

… annars måste vi byta ut det kapitalistiska systemet (vilket vi inte har tid med/vilket det saknas alternativ till)

Enligt Tim Jackson skulle kapitalismen – så som vi känner den i dag – knappast överleva ett skifte till en hållbar ekonomi. Men, och detta är viktigt, kapitalismen måste inte nödvändigtvis se ut som den gör i dag. Flera kapitalistiskt inriktade ekonomer, exempelvis William Baumol, menar att tillväxt inte är något absolut krav för ett kapitalistiskt system där produktionsmedlen huvudsakligen ägs av privata intressen. Historiskt sett har kapitalistiska ekonomier överlevt såväl nolltillväxt som nerväxt.

Tidigare publicerad i Tvärdrag nr 1/2010.

Omställning pågår

EFFEKT | Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Publicerat i Klimatmagasinet Effekt, nr 1/2009. Köp numret här.

Kollapsen kan komma

ORDFRONT | Den som vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser att det kan vara klokt att börja förbereda sig inför en kollaps, skriver David Jonstad.

Det är inget det pratas högt om, men allt fler har börjat planera för en kollaps. Vänner och bekanta berättar förtroligt att de scannar Hemnet efter hus med odlingsmark utanför stan. Att de börjat lära sig hur man gör saker själv i stället för att köpa dem. På nätforumen är diskussionerna mer avancerade: Vilken nödmat är bäst att lagra? Ska man skaffa sig vapen? I så fall vilken typ? Också jag själv tänker aningen motvilligt tanken: Vad händer om de snabbt uppseglande kriserna gör gemensam sak och knäcker samhället?
Det är ingen särskilt rolig tanke och det är därför inte så konstigt att de flesta människor håller den ifrån sig. Men den som trots allt vågar se jordens verkliga tillstånd i vitögat inser snart att det kan vara klokt att fila på vissa förberedelser. De senaste åren har det kommit en rad böcker som berör ämnet, de flesta från den anglosaxiska kultursfären, några av de bästa heter: Evolutions Edge. The Coming Collapse and Transformation of our World av Graeme Taylor, The Long Descent av John Michael Greer, Reinventing Collapse av Dmitry Orlov och The Long Emergency. Surviving the Converging Catastrophes of the 21st Century av James Howard Kunstler. På svenska finns nyutkomna Klimatkrig. Varför människor dödar varandra på 2000-talet av Harald Welzer.
Även om det nog finns de som skulle vilja kalla dem det, är dessa böcker inga domedagsprofetior – de flesta är mer eller mindre optimistiska, och grundade i fakta. Men den världsbild de ger är att klimatkrisen, finanskrisen, oljekrisen, matkrisen och vattenkrisen är seriekopplade till en bomb som det är för sent att desarmera.
Det hela kan sammanfattas i ordet »overshoot « – världens samhällen har överskridit gränserna för planetens bärkraft. Sedan industrialismen har särskilt världens överklass (vi) använt mer av jordens resurser än vad som kan återskapas. Samtidigt har avfallet dumpats i hav, jord och atmosfär, i större mängder än vad ekosystemen kan hantera. Det är som att världen gasat rakt upp i himlen med en fantastisk farkost och först nu upptäcker att bränslet verkar ha tagit slut.

ATT BRÄNSLET SKULLE ta slut räknades ut redan för 40 år sedan. I början av 1970-talet gav Romklubben ett sjuttiotal toppforskare från olika länder uppdraget att undersöka mänsklighetens situation. Resultatet presenterades bland annat i den uppmärksammade rapporten Tillväxtens gränser, som slog fast att samhället kommer att bryta samman inom 100 år om världen fortsätter att öka sin konsumtion: »Det troligaste resultatet blir en ganska plötslig och okontrollerbar nedgång både i befolkning och industriell kapacitet«. De mest sannolika scenarierna pekade på ett sammanbrott någon gång kring år 2010. Sedan denna förutsägelse gjordes har mänskligheten mer än fördubblat sin konsumtion. I höstas gjorde Australiens statliga forskningsinstitut CSIRO en utvärdering som visade att modellerna som användes i Tillväxtens gränser har stämt ganska väl med verkligheten.
Samtidigt fortsätter världen längs den ohållbara kursen. Mest akut är bristen på energi (särskilt olja). Tidpunkten då världen nått sin maxproduktion av billig olja, oljetoppen, är antingen just nu eller nära förestående. Till och med OECD-ländernas eget energiorgan IEA som fram tills i höstas förnekade att det skulle råda någon större brist på olja säger nu att det krävs en energirevolution för att undvika en katastrof. En sammanfattande slogan för detta problem och de problem det i sin tur skapar, skulle kunna lyda: »Utan olja stannar världen.« På energikrisen följer matkrisen. Utan olja att driva världens transportsystem, och tillverka konstgödsel, blir det svårt att hålla liv i det konventionella jordbruket. Många jordar är redan utarmade. Som författaren Richard Heinberg uttrycker det: »Vi använder fossilt bränsle för att odla mat i jordar som annars skulle vara döda.« Matkrisen förvärras av den ökande bristen på rent vatten. Vattenkrisen beror på över- och felanvändning av resurserna, och den förvärras av klimatförändringarna. Som i sin tur hänger tungt över allt annat. Några år till med accelererande växthusgasutsläpp och sedan behöver klimatförändringarna inte längre människornas hjälp med att driva världen mot ett sexgradersinferno, vilket bland andra Mark Lynas beskrivit i Sex grader.

FAKTA LIGGER PÅ BORDET. De borde inte gå att förbise. Nyligen tog rent av Obamas energiminister Stephen Chu kollapsordet i munnen när han förklarade att Kalifornien på grund av de ovan nämnda kriserna riskerar att slås ut helt och hållet, om ingen drastisk kursändring sker. Ändå gäller business as usual över hela den politiska skalan. Varför? En bra förklaring ger John Michael Greer i The Long Descent. Han pekar på att samhällen i alla tider har präglats starkt av tron på myter, ofta i form av religion. Myter som förklarat, rättfärdigat och underhållit den rådande ordningen. Under medeltiden i Europa präglades samhället av den kristna myten om att den som arbetade hårt och bad fromt skulle få komma till himlen när jordelivet tog slut. 1700-talets upplysning angrep den kristna myten, och den nyklassiska ekonomiska teorin – formad under den industriella revolutionens genombrott – gav oss det som så sakteliga blev vår nya dominerande myt: Berättelsen om att människans enastående uppfinningsrikedom och framåtanda alltid forcerar varje hinder som ställs i vår väg. Denna nya myt uppkom i samband med upptäckten och det expanderande utnyttjandet av kolet och senare oljan.
Skjutsen som miljontals år av lagrad solenergi gav oss, gjorde myten möjlig att formulera, och tro på. Den tycks ju ha stämt hittills. Befolkningen har ökat från en miljard människor till snart sju. Rikedomarna likaså, liksom antalet fabriker, bilar, flygplan, McDonalds-restauranger, datorer och så vidare.
I dag är framstegsmyten lika svår att rubba som gudstron under medeltiden. Den upprepas i offentligheten med jämna mellanrum: För varje problem som uppstår, kommer det en innovation som löser det. Myten gör det möjligt att tro att om vi bara vill ha obegränsade resurser tillräckligt mycket, så kommer vi att få det. Att framstegssagan kommer att fortsätta. Att evig tillväxt är en naturkraft som endast en rejäl lågkonjunktur kan rå på. Ett litet tag. Innan »det vänder«.

DET REELLA PROBLEMET är att när den fossila energiskatten nu är slut (eller inte kan användas mer eftersom den ger oss klimatförändringar), så rasar grunden för det industriella samhället, och för den eviga tillväxten. Innovationer uppstår inte som löser detta problem. Greer jämför tron på framstegsmyten med en person som vunnit högsta vinsten på lotto och som när pengarna börjar ta slut räknar med att kunna vinna högsta vinsten igen – bara han eller hon använder de sista pengarna till att köpa nya lotter. På de lotter vårt samhälle köpt och sätter sitt hopp till står sådant som »biobränsle«, »vindkraft «, »elbilar«, »fjärde generationens kärnkraft «, »oljesand« och »koldioxidavskiljning«. Mer och mindre goda idéer, men de kan omöjligt mäta sig med den lättåtkomliga, billiga och superkomprimerade energin i de fossila bränslena.
Se på historien, skriver Greer, under den flertusenåriga mänskliga civilisationen har de flesta samhällen sett ganska lika ut. Det har skett en ständig teknisk utveckling men de yttre ramarna har varit desamma: jordens förmåga att producera mat och den energi som vind, vatten, biomassa och muskelkraft kunnat ge. Befolkningsmängden har ökat långsamt. Vi har i 200 år vidgat de ramarna med billig fossil energi. Men den dag denna inte står att tillgå längre, gäller samma ramar för oss som gällt för människor i alla tider.
Historien berättar också vad som händer de samhällen som blir alltför komplexa och alltför beroende av en omfattande energitillförsel – de kollapsar under sin egen tyngd, vilket antropologen Joseph Tainter beskriver i The Collapse of Complex Societies. Jared Diamond, som i boken Undergång, undersöker tidigare civilisationers sammanbrott, beskriver den vanligaste kollapsprocessen som en form av ekologiskt självmord. Människor tömmer och förstör oavsiktligt de resurser som deras samhälle bygger på. När effekterna av de sinande resurserna börjar märkas är responsen ofta att trycka ner gaspedalen ytterligare, för att liksom klämma ut det sista. De samhällen som har haft förmågan att se, och bryta, denna process, har dock kunnat överleva.

DE SOM FÖRUTSPÅR en kollaps är alltså relativt överens om orsakerna. Man diskuterar om den är på gång nu, eller om världen ska lyckas svänga sig upp i ytterligare en högkonjunktur innan resurserna slutligen viker. Och man diskuterar också hur kollapsen kommer att te sig, och hur snabbt den kommer att ske. En del tidigare komplexa samhällsbyggen, som Romarriket, har fallit ihop relativt långsamt – ibland har det tagit flera hundra år. Några decennier av kris har avlösts av en lika lång period av andrum som sedan följs av en ny krisperiod och så vidare. Men Jared Diamond påpekar också i Undergång att många samhällen i historien kollapsat just efter att de nått sin topp. De »förföll snabbt efter att ha uppnått sitt högsta invånarantal och sin största makt, och denna snabba nedgång måste ha kommit som en överraskning och chock för deras medlemmar«.
Men varken Romarrikets (långsam nedgång) eller Mayarikets (snabb) öden är nödvändigtvis något att gå efter i dag. Västvärldens kapitaliststater är så komplicerat uppbyggda att relativt små störningar gör att till exempel städerna drabbas av akut matbrist. Det räcker, som Europas lastbilschaufförer flera gånger under 2000-talet demonstrerat, att blockera vägarna eller bränsledepåerna för att matbutikernas hyllor ska gapa tomma efter ett par dagar. Inga tidigare samhällen har heller ställts inför hotet från skenande klimatförändringar som på kort tid kan vända upp och ner på det mesta.
Men det finns ett aktuellt exempel på kollaps: Sovjetunionen. Överraskande för de flesta föll det sovjetiska statsbygget ihop på några månader. Plötsligt fanns där i många städer och byar runtom i jätteriket knappt bensin att köpa, mataffärernas hyllor gapade ännu tommare än förut, löner slutade komma, och värdet på pengar föll till botten. Men folk anpassade sig till denna nya ordning, naturligtvis under umbäranden, men ändå. Det blev till att utveckla byteshandeln, att odla mat på varje jordplätt och på andra sätt hanka sig fram. Fanns inte diesel till traktorn fick man leta fram en häst och en gammal kärra.
Lärdomen kan vara att allt som gör ett lokalsamhälle mer självförsörjande blir oskattbart när storsamhället bryter ihop. Till exempel transportsystem som inte är beroende av olja, lokal matproduktion och bra lokala sociala nätverk.

OM VI BLIR LITE JORDNÄRA – slutar betrakta en kollaps som något hypotetiskt och i stället tänker oss den som ett sannolikt, om än inte ofrånkomligt, alternativ. Hur förbereder man sig? Enligt böckerna är detta några bra saker att tänka på:

1. Förbered dig mentalt
Att befinna sig i en farkost högt upp i luften och upptäcka att motorn börja hacka för att bränslet är slut är naturligtvis läskigt. Men att låta sig lugnas av pilotens försäkran om att ett nytt bränsle snart finns tillhands är direkt farligt. Bättre att förstå farans vidd och försöka skaffa sig en fallskärm. Att vänja sig vid tanken på en kollaps är det första och viktigaste steget för att kunna förbereda sig.

2. Bygg nätverk
Dagens individualiserade samhälle har en tendens att överdriva vad individen kan göra för att hantera kollektiva kriser. Grunden för att överleva i ett kollapsat samhälle är inte att köpa vapen och isolera sig i skogen, utan att bygga upp ett starkt och solidariskt lokalsamhälle. När alla förnödenheter inte längre går att köpa för pengar är det avgörande att hjälpas åt för att möta sina och andras behov.

3. Lär dig gårdagens tekniker
Det räcker med att gå tillbaka till första hälften av 1900-talet för att hamna i en tid när även svenskar levde av en bråkdel av den energi som dagens samhälle kräver. Den tidens människor visste hur man odlade mat, reparerade trasiga saker, stickade vantar och så vidare. Hur man hushöll med resurserna. I en världsekonomi som imploderat riskerar rangordningen av olika arbetsuppgifters värde att ställas på huvudet. I stället för att värdet (och därmed lönen) ökar ju längre ifrån produktionen som någon befinner sig kan det mycket väl bli tvärtom. Att skaffa sig användbara lågenergifärdigheter blir nödvändigt i en ekonomi som i högre grad bygger på byteshandel med få, essentiella, varor.

4. Odling och mark
Av dessa lågenergikunskaper är odling grundläggande. Erfarenheter från tidigare djupa kristider, som krigstillstånd eller Sovjets fall, visar att odlingsbar mark blir oundgänglig. När jordbruket inte längre kan drivas med fossil energi, kommer mycket mer kroppsarbete krävas. I det relativt glesbefolkade Sverige finns mycket, om än inte alltid så bördig, jord att tillgå. Lär dig grunderna i jordbruk, och skaffa någonstans där du och dina vänner kan odla mat.

SLUTLIGEN. I takt med att allt fler klimatforskare säger att det är för sent att hindra skenande klimatförändringar och att energipriserna skjuter i höjden lär diskussionen om en eventuell kollaps bli mer intensiv och detaljerad. Glöm då inte att kollapsen visserligen är ett fullt möjligt alternativ, men oundviklig endast med fortsatt business as usual. Att välja en annan väg kommer att vara möjligt in i det sista.

Tre framtidsscenarier

Snabb kollaps eller »Mad Max«
Världen kör vidare i hög fart utan att vidta några förebyggande åtgärder och smäller därför rakt in i väggen på flera plan samtidigt.Världsekonomin kollapsar, bristen på billig olja blir akut och klimatförändringarna löper amok. Konsekvensen blir globalt densamma som i det tjugotal länder som i dag klassas som »failed states« – det vill säga länder där staten har förlorat sitt våldsmonopol och en form av lågintensivt inbördeskrig utbrutit mellan lokala krigsherrar, terrororganisationer, paramilitära grupper, kriminella nätverk och stat. Fattigdom, nöd,matbrist, vattenbrist, brist på vård och mer eller mindre konstant krigstillstånd om resurser och socialt kaos leder till kraftig nedgång i befolkningsantalet.

Långsam kollaps eller »1984«

Världens ledare vidtar vissa åtgärder inför energikrisen, för att minska utsläppen och för att styra in ekonomin på ett mer hållbart spår. Men åtgärderna är för svaga, få och kommer för sent. Klimatsystemet hinner tippa över och när energikrisen slår till med full kraft hjälper inte den beredskap som byggts upp, med följden att världsekonomin går in i en lång recession. Staten behåller och stärker dock sitt grepp om samhället. Krig utbryter mellan stater i kampen om de återstående, sinande resurserna. Otryggheten i samhället gör att chauvinistiska och totalitära politiker vinner makten med våld och med löfte om säkerhet. I stället för att hantera ett stegrande klimatkaos siktar staten in sig på att behålla kontrollen över sitt territorium, och konkurrera med andra stater. Främlingsfientligheten breder ut sig och människorna får förutom materiell nedgång lida allt mer långtgående inskränkningar av fri- och rättigheter.

Medveten omställning
Kriserna fördjupas och när det blir uppenbart för de allra flesta att samhället är på väg mot en katastrofal kollaps sker en så stor svängning i den globala opinionen att det leder till ett paradigmskifte: Alla vackra ord om ett hållbart samhälle tas nu på allvar. Samhällen formas efter en ekonomisk modell som sätter hushållande av resurser framför ökat resursutnyttjande – det som i dag kallas tillväxt. Detta skapar möjlighet att anta en global krisplan som inte bara sätter upp ett lågt tak för världens koldioxidutsläpp, men som också hanterar andra miljömässiga och sociala problem, omfördelar resurser från Nord till Syd, och ökar engagemanget för att gemensamt hantera krissituationen. Denna nya utvecklingsmodell skapar förutsättningar för ett samhälle som är mer uppbyggt kring det lokala. Mindre behov av ökad konsumtion liksom långa resor för människor, varor och energi minskar resursanvändningen kraftigt, och krisen blir hanterlig.

Publicerad i Ordfront, nr 2/2009