Kategoriarkiv: Kultur

Klimat, Kollaps, Kultur

”Vi hoppas inte på en klimatkollaps”

2 kommentarer

Replik tillsammans med Dougald Hine till den något bisarra artikeln ”Dark Mountain hoppas på en klimatkollaps” (Aftonbladet 26 maj 2012)

En kollaps av vår industriella civilisation ter sig trolig skriver Rikard Warlenius och Andreas Malm (Aftonbladet 26 maj), men de provoceras av att några vill diskutera just detta: vad innebär en kollaps, hur vi ska förhålla oss till denna och hur kan vi bäst hantera en värld som krackelerar ekologiskt och ekonomiskt?

I helgen startade den svenska grenen av Dark Mountain Project genom festivalen Ociviliserat i Stockholm. Festivalen var utsåld en vecka innan. Många fler än vad lokalerna kunde rymmas törstade uppenbarligen efter en mötesplats som befinner sig utanför den vanliga miljödebattens teknikfixering och önsketänkande.

Men Warlenius och Malm kräver rättning i ledet: Vi har inte tid att tala om människans frånkoppling från naturen, att bygga alternativ bortom industrisamhället eller att med hjälp av dramapedagoger diskutera konsumtionsberoende. Det fossila kapitalet ska ju upplösas och vindkraftsverk resas. För klockan är fem i tolv och om vi bara uppbådar lite mer politisk vilja kan det industriella samhället eventuellt göras grönt.

Dark Mountain är emellertid inte någon politisk rörelse – inte heller en klimatrörelse – det är en kulturell rörelse. Se den som ett komplement snarare än en konkurrent. Många av oss som är engagerade i Dark Mountain har vigt våra liv åt att försöka förändra systemet. Många av oss gör det fortfarande. Vi är inte mer uppgivna än någon annan. Ingen av oss önskar en kollaps. Men vi kan inte heller blunda för att de resurser som civilisationen livnär sig på sinar, att de ekologiska kriserna fördjupas och att det svajar allt mer i det korthus som vår skuldbaserade tillväxtekonomi består av. Att fortsätta låtsas att vi kan ställa saker till rätta bara vi vill det tillräckligt mycket är att förtränga verkligheten. Världen förändras numer i hög fart genom mekanismer som vi inte rår på. Den stora utmaningen är att hänga med i svängarna utan att tappa fotfästet.

För att kunna orientera oss i denna värld behöver vi se vad som har lett oss in i kriserna: civilisationens myter om evig ekonomisk expansion och om människan som herre över allt annat levande. När dessa gamla kartor för att förstå världen nu faller sönder är vi i behov av nya. Att börja skissa på dessa utmanar våra identiteter och invanda föreställningar. Men att erkänna hur vilse vårt samhälle är innebär också en befrielse. Då kan vi sluta låtsas och konfrontera verkligheten på en realistisk grund.

David Jonstad, författare till Kollaps (Ordfront) och aktiv i Dark Mountain Sverige

Dougald Hine, grundare till Dark Mountain Project

Publicerad i Aftonbladet 31 maj 2012

Ekonomi och tillväxt, Energi, Kollaps, Kultur, Teknik

Magiska maskiner

Lämna en kommentar

EFFEKT | Tekniken bedrar oss. De maskiner som har byggts efter den industriella revolutionen har varken besparat världen arbete eller resurser. Det menar Alf Hornborg, professorn som både avfärdats som ”foliehatt av näver” och förändrat människorssyn på världen med sin kritik av vår blinda tekniktro.

Om alla tror att solen snurrar runt jorden krävs det antingen en dåre eller en fritänkare för att påstå att det är tvärtom. Problemet för fritänkaren är att den som påstår något som strider mot gängse uppfattning om hur världen fungerar oftast framstår som en dåre. Det fick den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei lära sig när han på 1600-talet försökte motbevisa föreställningen att jorden är världsalltets centrum. Tids nog blev det uppenbart även för den tidens maktelit att Galileis beskrivning av solsystemet faktiskt var sann, men det var en lång process.

Alf Hornborg skulle kunna beskrivas som en modern Galileo Galilei. Han ställer mycket av det moderna samhällets självbild på huvudet genom det djärva påståendet att mänskligheten – tvärtemot den vanliga föreställningen – inte alls befinner sig på en evig resa mot ett allt högre stadium, framdriven av nya tekniska innovationer. Den moderna tekniken, hävdar Hornborg, är en illusion. Den får det att se ut som om vi sparar tid och använder resurserna mer effektivt, när det i själva verket handlar om att drastiskt omfördela både tid och resurser från världssystemets utkanter till dess centrum.

När magasinet Neo recenserade Hornborgs bok Myten om maskinen gjordes det med ett enda stort hånskratt. ”En foliehatt av näver” var den påhittiga rubriken. Hade recensionen skrivits på 1600-talet hade man förmodligen krävt att kättaren skulle sättas i husarrest.

I dessa tider av allt mer påträngande resurskriser är det inte bara de mest inbitna framstegsoptimisterna som förväntar sig att tekniken ska lösa mänsklighetens problem. Från höger till vänster manas det med darr på rösten till massiva satsningar på den teknikfrälsning som för dagen anses mest lovande. Hur kommer det sig, är min första fråga till Alf Hornborg, att så många hoppas att ny teknik ska vara en så stor del av lösningen?

– Jag misstänker att vi i grunden har missuppfattat det här med teknik och jag tror att det går tillbaka till en specifik historisk erfarenhet som våra förfäder gjorde i Europa för omkring två hundra år sedan. Man upptäckte då att det samhälle som man hade vant sig vid under hundratals år, jordbrukssamhället, plötsligt genomgick en snabb omvandling. Nya tekniska prylar – tåg, ångbåtar, gruvfabriker, telegrafer, kommunikationer och så vidare – skapade ett helt nytt samhälle, det moderna samhället.

Detta gör grunden till föreställningen om det eviga framsteget som historiens naturliga gång, fortsätter Alf Hornborg. Visst har det gjorts många imponerande tekniska framsteg sedan den industriella revolutionen, men det är fortfarande bara en minoritet som kan njuta av dem. För en stor del av det globala samhället har teknikutvecklingen inte varit något framsteg. Den har snarare lett till en ökad exploatering, både av människor och de ekologiska systemen. Ändå uppfattar vi teknik som i grunden en fråga om uppfinningsrikedom, snarare än om förskjutningar i belastningen på människor och miljö.

Alf Hornborg har ägnat sig åt denna teknikkritik i flera decennier, varav de senaste arton åren som professor i humanekologi vid Lunds universitet. Men trots att han har arbetsplatsen i Lund är det på en gård utanför Västervik som Alf Hornborg har sitt hem. Gården, som han övertagit av föräldrarna, består av över två hundra hektar mark, varav det mesta är skog. Han flyttade hit med sin hustru på 1970-talet, som ”gröna vågare” med en stark vilja att bli självförsörjande. Det fungerade ett tag, men snart tog den akademiska karriären över. Nu har han bara fritidsodlingar. På marken har han får och tio köttkor. Fåren sköter han inte själv, men korna tar han hand om, liksom den vidsträckta skogen som delvis är ett naturreservat. Det är under en promenad i denna skog som Alf Hornborg lägger ut texten om den mytbildning som uppstått kring tekniken.

Det finns två huvudskäl till varför tekniken inte kommer att lösa de resurskriser som vi står inför, förklarar han. Det första är de fysiska ramarna. Det finns helt enkelt en begränsad mängd produktiv mark på planeten och en begränsad mängd resurser. Vi kan förbruka dessa snabbare eller långsammare, men förr eller senare tar det stopp.

Det andra skälet, och det som Alf Hornborg lagt mest kraft på, är det som kallas för ojämnt utbyte (se mer om detta i Effekt nr 2/2011) – att den typ av modern teknik som vi har vant oss vid handlar mer om omfördelning än att öka vår hastighet eller vår effektivitet.

– Teknik är en mystifiering av ojämnt utbyte. Det finns egentligen ingen modern teknologi som är frikopplad från globala fördelningsfrågor. Vi har länge inbillat oss att man kan värdera teknologier utifrån det ena eller andra effektivitetsmåttet, men vad som är effektivt på en plats är alltid knutet till kostnader i utbytet med andra platser. Fördelningsfrågor är alltid invävda i teknikens vara.

Det gäller i princip alla moderna teknikprylar som vi omger oss med – kylskåp, tvättmaskiner, datorer och lastbilar. De underlättar våra liv men för att bli till och för att fungera kräver de att resurser och tid förbrukas på andra platser.

Inte minst gäller det olika former av miljöteknik. Etanolbilen är ett tydligt exempel på det ojämna utbytets två aspekter. För det första, påpekar Alf Hornborg, är det inte fysiskt möjligt att driva den moderna fordonsparken med etanol. Det skulle kräva en åkerareal långt större än vad som finns tillgängligt på planetens yta. För det andra: i den mån etanol används som ett sätt att minska förbrukningen av fossil energi sker det på bekostnad av människor och miljö i andra delar av världen.

– I Brasilien är det som tydligast. Det är rena slavförhållandena för vissa av arbetarna på etanolplantagen. Dessa odlingar breder dessutom ut sig över enorma arealer av det tidigare savannlandskapet.

De brasilianska arbetarna får ju arbete, skulle många säga, och det är väl bra?

– Jo, men samtidigt har hundratusentals människor drivits bort från de här markområdena och de har tidigare kunnat leva där, försörjt sig där. De har inte varit slavar. Det där är exploatörernas argument. Vi måste komma förbi synen på samhället som en nation. Samhället är globalt. Det som händer i Europa kan inte frikopplas från vad som händer i resten av världen. Det ena förutsätter det andra.

Utöver detta har tekniken en förmåga att osynliggöra den globala infrastruktur som tekniken är beroende av. Ett svensk industrijordbrukare kan till exempel framstå som fantastiskt effektiv eftersom denne kan producera mycket mer per hektar än en afrikansk bonde som arbetar med handredskap och dragdjur. Vilket får det att se ut som om lösningen på matkrisen är mer av industriellt jordbruk. Men räknar man med den energi och de resurser som industrijordbrukaren hämtar någon annanstans ifrån – de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera allt detta – blir resultatet något helt annat. Den afrikanske bonden, visar flera studier, är då mycket mer effektiv eftersom dennes avkastning i förhållande till energiinsatsen är mycket större.

Som Alf Hornborg påpekar: det är skillnad på produktionens effektivitet och produktionens förmåga.

Men har inte teknik trots allt underlättat väldigt många människors liv?

– Absolut, visst är det så. Alltså, jag är ju inte teknikfientlig på det sättet att jag skulle tycka att all teknik är av ondo. För de som har tillgång till teknik, för de som har råd med teknik så finns det ju inget mer underbart än att se sitt liv bli bekvämare. Annars skulle vi inte ha utvecklat tekniken, om människan inte hade älskat det som den kan göra för dem.

Så var går gränsen? När gör tekniken gott och när blir tekniken något som förutsätter ett ojämnt utbyte och att vi utmanar de fysiska ramarna? Alf Hornborg placerar brytpunkten vid övergången från det förindustriella till det industriella samhället.

– Den förindustriella tekniken, åtminstone det mesta av den, var möjlig att reproducera lokalt. Små vatten- eller väderkvarnar till exempel. Sådana kan man faktiskt bygga själv, eller åtminstone inom en lokal enhet. Men så fort tekniken förutsätter globala utbytesrelationer så ökar mystifieringen, då blir det allt svårare att se de ojämna resursöverföringarna. När teknik som används för att lokalt ersätta mänskligt arbete bygger på resurser inköpta på världsmarknaden blir det genast fråga om samhälleliga relationer – alltså något för samhällsvetenskaperna, inte bara för tekniska högskolor.

Det krävs en stor omvärdering av ens syn på världen för att kunna acceptera konsekvenserna av ett sådant påstående. Som Dagens Nyheters Sverker Lenas skriver i sin recension av Myten om maskinen: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma.” Är man inte beredd på en sådan förändring är det säkrast att vända idéerna ryggen, vilket också är vad många gör.

– Det finns så många invanda tankespår hos folk som måste läggas om. Det blir också en moralisk problematik att förstå hur ens eget liv är subventionerat av andra människors arbete och resurser. Att ändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att vara som människa är bland det svåraste som finns. I grunden blir det väldigt existentiellt laddat att tvivla på att världen går framåt och vi med den.

Hur kommer det sig att det så ofta är män i övre medelåldern som har den starkaste tilltron till ny teknik?

– Jag tror att det framför allt beror på att männen har gjort karriärer inom den typ av mäktiga strukturer där sådana här tankar frodas. Inom näringsliv, ekonomi, politik där man alltid sätter sin tilltro till mer pengar och mer teknik. Jag tror att det har kommit att prägla hela deras världsbild.

Det du säger fråntar många det som de ser som ett sista hopp om att undvika en ekologisk katastrof och ett samhälleligt sammanbrott. Hur tänker du kring det?

– Jag har så många gånger genom åren fått höra att ”du ska inte vara en nattsvart pessimist”, ”du måste inge hopp annars slår folk bara ifrån sig eller blir passiva”. Nu har jag visserligen skissat på alternativa ekonomiska system som borde kunna förhindra mycket av den destruktivitet som finns inbyggd i kapitalismen. Men på ett annat plan borde vi alla vara väldigt medvetna om att det kanske inte kommer att lyckas att bli hållbara med mindre än att samhället av sin egen kraft bryter samman. Vi måste vara fullständigt intellektuellt ärliga här.

Som statsanställd ser Alf Hornborg det som sin plikt att engagera sig i frågan hur människor ska klara av att hantera en allvarlig kris.

– Med en historisk tillbakablick borde vi kunna inse att även vår egen civilisation lever farligt. Vi satsar mer och mer på dyrbar komplex infrastruktur och bygger upp mer och mer sårbara system för att klara de mest elementära behov som energi och livsmedelsförsörjning. Vi bäddar för någon form av kris. Då är det väl inte bättre att säga: ”Glöm krisen, det där är bara domedagsprofeter som snackar, vi behöver inte någon beredskap.” I stället måste vi vara på det klara med att krisen kan komma och därmed bör vi ha åtminstone den beredskap vi hade för trettio år sedan. Nu har vi nedmonterat vår krisberedskap allt grundligare ju närmare krisen vi kommer. Det är en skrämmande utveckling.

David Jonstad

Foto: David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 3/2011

Ekonomi och tillväxt, Energi, Klimat, Kollaps, Kultur, Omställning

Den mörka optimismen

1 kommentar

EFFEKT | De utmålas som de som har gett upp hoppet och anklagas för att passivisera. Effekt har mött en av upphovsmännen bakom projektet Dark Mountain, som menar att det är dags för den politiskt inriktade klimatrörelsen att få sällskap av en kulturell gren.

Bara namnet slår an en mullrande mollton: The Dark Mountain Project. I manifestet – döpt till Uncivilisation – som lanserade projektet ljöd den där molltonen bakom varje rad när det publicerades sommaren 2009:

Så finner vi oss själva, alla tillsammans, stående med darrande ben på tröskeln till en förändring så omfattande att vi omöjligt kan bedöma den. Ingen av oss vet åt vilket håll vi ska titta, men alla aktar sig för att titta nedåt. [ … ]

Vår fråga är: vad skulle hända om vi tittade ner över kanten? Är det så illa som vi föreställer oss? Vad skulle vi se? Skulle det rentav kunna vara bra för oss?

Vi tror att det är dags att titta ner.

Upphovsmännen Paul Kingsnorth och Dougald Hine har båda en bakgrund i miljörörelsen. Paul Kingsnorth var fram till 2008 redaktör på The Ecologist (en brittisk motsvarighet till Effekt, modell större). Precis som så många andra oroades de över alla djupgående problem som världen står inför, inte minst klimatkrisen. Men de fann det upphetsade talet om att ”rädda planeten” allt mer ihåligt. Som om alla dessa problem skulle kunna tacklas med en uppsättning fiffiga lösningar; att det industriella kapitalistiska samhället plötsligt skulle kunna göras ekologiskt och socialt hållbart, med ny teknik och globala avtal. Dark Mountain Project blev stridsropet för en kulturell rörelse för de som vill prata om den verkligt obekväma sanningen, det som Uncivilisation-manifestet benämner ”slutet på världen så som vi känner den”.

Mottagandet var minst sagt blandat – och dessutom motsägelsefullt. Många blev förbannade och tolkade det som ett tecken på att ha gett upp hoppet.

– Folk översatte det vi skrev som apokalyptiskt. Vi kallades domedagsprofeter, nihilister, pessimister, säger Paul Kingsnorth. Men den vanligaste reaktionen vi fick var: ”Tack, det här ger mig hopp!” Folk tilltalades av projektet eftersom de inte längre ville låtsas att allt som måste göras faktiskt kommer göras och att det kommer att fungera. När du slutar låtsas så blir du befriad att faktiskt tänka på vad du kan göra och vad problemet verkligen är.

I slutet av maj i år, ett knappt år efter att manifestet getts ut, har jag åkt till den lilla byn Llangollen i norra Wales. Här är Uncivilisation i full gång, i form av en festival. Gissningsvis är det den första festivalen i historien tillägnad nedgången för en civilisation. Närmare femhundra personer har kommit för att under tre dagar i byns konferenscenter göra verklighet av ambitionen bakom stridsropet.

Om manifestet gick i moll går festivalen i dur. Dougald Hine och Paul Kingsnorth strålar av glädje och entusiasm. De hade inte räknat med att deras initiativ skulle mötas av ett så stort gensvar. Särskilt inte med tanke på den hårda kritik som de har fått utstå under året som gått.

– Folk har väldigt lätt att föreställa sig att framtiden kommer att bli ungefär som i dag, fast med lite förbättrad teknik. Folk har också väldigt lätt att föreställa sig ett Hollywood-total-kollaps-scenario där alla dör, som i Cormac McCarthys Vägen eller någon Zombie-apokalyps-film. Vår poäng är att däremellan finns det som händer när en civilisation kollapsar, när den genomgår en nedgång och faller isär, vilket förmodligen tar ett par decennier eller till och med sekel.

Det är detta mellanläge som Dark Mountain försöker fylla med ett kulturellt innehåll. Festivalen är en början. Här uppträder ett tjugotal artister och band, författare och poeter samtalar på scen, det hålls workshops i improvisationsteater.

– Se dig omkring i litteraturen, poesin, filmvärlden och så vidare. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av nedgång. Det finns nästan ingen som skriver om det. Inte inom mainstream i varje fall. Det vill vi ändra på, säger Paul Kingsnorth.

I samband med festivalen släppte Dark Mountain sin första antologi. Ett fyrtiotal författare och bildkonstnärer medverkar med en brokig samling verk. Vissa är subtila och poetiska, andra mer politiska och rakt på sak. Paul Kingsnorth och Dougald Hine har visserligen betonat att Dark Mountain är en kulturell rörelse, men ofrånkomligen har de avkrävts politiska svar.

– Det vi inte har är de stora lösningarna. Vi säger inte ”här är fem saker du måste göra för att leva bättre”. Vilket inte betyder att det inte finns saker att göra, det gör det. Men det är olika för olika människor i olika samhällen. Själv tror jag att det viktigaste man kan göra på ett politiskt socialt plan är att bygga resiliens i lokalsamhället, snarare än att kampanja för att få regeringen att sätta upp fler vindkraftverk. Vilket dock inte behöver vara fel i sig, säger Paul Kingsnorth.

(Resiliens betyder ungefär: förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar).

Men han skakar på huvudet åt dem som hävdar att saker och ting löser sig – om alla bara kampanjar lite hårdare, lite snabbare. Och att det är det enda rätta att göra.

– Miljörörelsen måste säga det, vad ska de annars säga? Likväl är det ett binärt tänkande – antingen gör du alla de här sakerna, eller så ger du upp och låter världen dö. Men du kan inte kampanja mot hela det ekonomiska systemet och allt kulturellt som är inbäddat i det, på en global nivå, på väldigt kort tid, med demonstrationer, upprop och aktioner. Det är inte effektivt. Och om du inte gör det, vad ska du göra då? Det är det som Dark Mountain handlar om.

Att säga att det nuvarande systemet inte kommer att överleva är en sak. Att kritisera miljörörelsen är en annan. Det är en rörelse som ofta slipper kritik, särskilt från de egna leden. Och kanske är det så att Dark Mountain har kommit åt en öm punkt. Paul Kingsnorth menar att miljörörelsen har genomgått en förändring de senaste tio åren som få har noterat. Det centrala begreppet ”hållbarhet” har skiftat betydelse, gradvis och troligen obemärkt även inom rörelsen själv. Förr betydde hållbarhet att man skulle upprätthålla och försvara den naturliga biosfären i vilken människan ingår. Men när miljörörelsen i dag pratar om hållbarhet, säger Paul Kingsnorth, handlar det snarare om ”att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, utan att förstöra alltför mycket av det så kallade ’naturkapitalet’”.

I essän ”En tillfrisknande miljöväns bekännelser” i Dark Mountainantologin skriver Kingsnorth syrligt att miljökampen (”environmentalism”) av i dag är: ”en teknisk utmaning; en problemlösande uppfinning för människor som vid anblicken av en stormig bergstopp en klar vinterdag inte får känslan av något vidunderligt utan tänker på den outnyttjade potentialen för förnyelsebar energi. Den handlar om att rädda civilisationen från konsekvenserna av sina egna handlingar; ett desperat försök att hindra Gaia från att hicka till och sopa bort våra kaffekedjor och bredbandsuppkopplingar. Den är vårt sista hopp.”

En som provocerats av Dark Mountain är George Monbiot, en av Storbritanniens mest tongivande klimatdebattörer. Han och Paul Kingsnorth är visserligen goda vänner, men det har inte hindrat dem från att drabba samman i The Guardians spalter så att gnistorna yrt. George Monbiot finns också med på scenen under Uncivilisationfestivalen där han förklarar att han delar Dark Mountains uppgivenhet men att han anser att de underskattar systemets överlevnadsförmåga. ”Kriser kommer och går, men det kapitalistiska systemet består.” Därför dröjer kollapsen och när den väl sker lär planeten vara totalt sabbad. Av det skälet måste vi anstränga oss än mer för att radikalt lägga om kursen, menar Monbiot. Det är det enda som kan rädda oss från den massdöd som vi är garanterade om vi ger upp.

Intressant nog skrev George Monbiot nyligen en artikel inför klimatmötet i Cancún där han låter betydligt mindre säker: ”Vi tillät oss själva att tro att med lite påtryckningar och protester så skulle det någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det gör det inte”. Så vad gör vi nu? frågar han sig. ”Det enda jag vet är att vi måste sluta drömma om ett institutionellt svar som aldrig kommer att bli till, och i stället konfrontera en politisk verklighet som vi har försökt att undvika.”

Vilket det politiska svaret blir kan inte Dark Mountain säga, det är som sagt ingen politisk rörelse. De tycker att initiativ som Transition Towns (i Sverige: Omställningsrörelsen) sköter det politiska bättre. Men allt är inte politik och det finns enligt Paul Kingsnorth ett behov av att hantera de svåra existentiella frågorna, som vårt samhälles rädsla för döden. Vilket inte alltid är vad folk vill prata om.

– Vi har kommit till en punkt där vi liksom petar på folk och säger: ”kolla på det här!” Det tenderar att göra vissa lite sura ibland, medan andra tycker att det är väldigt inspirerande och intressant. Antingen är vi galna, eller så är vi bara före vår tid.

Ibland måste man säga sådant som folk inte vill höra, menar Paul Kingsnorth. Det finns inget annat sätt att komma runt det. Att, som miljörörelsen gör, sockra budskapet för att få folk att svälja det må vara lockande, men det är inte den väg som Dark Mountain har valt.

Ändå kan man ana ett frö av nytt hopp i Uncivilisation-manifestet. Bland de i sista raderna görs ett försök att gjuta mod i läsaren:

”Slutet på världen så som vi känner den är inte slutet på världen tvärt stopp. Tillsammans ska vi finna hoppet bortom hoppet, vägen som leder till den okända världen framför oss.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 6 2010

Klimat, Kultur

En knuff mot en annan livsstil

Lämna en kommentar

GÖTEBORGS-POSTEN | Ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. David Jonstad skriver om Avatar och den nödvändiga rörelsen bort från konsumtionssamhället.

Kapitalismens försvarare rasar: Världens genom tiderna dyraste film är inget annat än ren propaganda för att tvinga människor att bry sig om miljön. Den är rentav ”det perfekta verktyget för att rekrytera ekoterrorister”, enligt Richard Swier, en av många högerkommentatorer som är blå av ilska efter att ha sett Avatar.
Sedan jag såg den själv är det svårt att inte ge dem rätt. Ta bara inledningen: Inflygningen till planeten Pandora där Avatar äger rum hade lätt kunnat spelas in i Alberta i Kanada där indianernas vildmark skurits upp av enorma dagbrott för utvinning av oljesand. Sett från luften brukar det beskrivas som det närmaste man kommer sinnesbilden av ett helvete. Det är hit som det fossila kapitalets investeringar styrs (inklusive svenska pensionspengar) för att säkra tillgången på olja – världsekonomins livselixir.
När Avatar utspelar sig – 150 år fram i tiden – är den mänskliga civilisationens jakt på ändliga resurser still going strong. Nya planeters resurser har upptäckts men problemet – då som nu – är att föga samarbetsvilliga varelser råkar bo just där de värdefulla resurserna finns. Ny trupp skickas därför till planeten Pandora för att säkra tillgången på värdefull råvara.
Det som följer är bländande vacker civilisationskritik, i 3D.
Den snaggade och ärriga överste Miles Quaritch briefar de nyanlända mannarna med det viktigaste först: Naturen är ett rent helvete, ”varje levande varelse som krälar, flyger eller gömmer sig i dyn vill döda dig och äta dina ögon som godis”.
Denna rädsla och den påföljande arrogansen för den del av naturen som människan ännu inte lagt under sig går långt tillbaka i historien. Redan på 1600-talet skrev filosofen Francis Bacon att naturen måste behärskas – vilket också skedde. Särskilt när den fossila energin upptäcktes. Fram till dess hade människans aktivitet begränsats av hur mycket energi som kunde odlas fram på jordens yta. Med kolet, oljan och gasen kunde energin i stället plockas upp ur hål i marken och människan klippa många av sina band till naturen. Eller snarare ”den icke-mänskliga naturen” (nonhuman nature) som det heter i boken ”Meeting Environmental Challenges: The Role of Human Identity” som gavs ut i höstas. Den springer ur forskningsprojekt initierat av brittiska Världsnaturfonden med syftet att förstå hur vi kan vara medvetna om de kriser som planeten och mänskligheten står inför och ändå inte åstadkomma någon avgörande förändring. En viktig förklaring, menar forskarna, är att många inte längre identifierar sig som en del av naturen. Därav begreppet ”icke-mänsklig natur” som påminner oss om att även de platser som människan har tagit kontroll över är en del av naturen.
Forskningen visar att ju högre någon värderar makt, pengar och status desto mindre bryr sig denne om naturen liksom att agera miljövänligt. Eftersom det är just makt, pengar och status som konsumtionssamhället försöker sälja oss är det inte så konstigt att det blir som det blir, menar författarna till ”Meeting Environmental Challenges”.
Motgiftet är ett värderingskifte hos mänskligheten som innebär att folk i högre utsträckning omfamnar mindre materialistiska värderingar och börjar se sig själva som en del av naturen. Det vill säga tankar som får det att krypa i skinnet hos amerikanska högerdebattörer.
I en scen i Avatar försöker biologen Grace (Sigourney Weaver) övertala militärerna om att inte bomba skogen och det naturfolk som försvarar den. Hon använder inte ordet biologisk mångfald, men det är vad hon syftar på när hon förklarar att ekosystemets olika delar hänger ihop i en sofistikerad väv. ”Värdet på den här planeten är inte det som finns nere i marken… det är allt ovanför som räknas”. Budskapet att vi gör klokt i att respektera naturen eftersom vi är beroende av den har framförts många gånger förr, men sällan så attraktivt som i Avatar. Filmen är en av de mest inkomstbringande någonsin – civilisationskritik säljer uppenbarligen.
Kanske kommer några biobesökare att inspireras till att göra ekoattentat mot oljesandsgruvorna i Alberta. Men för de flesta andra lär filmen fungera som en inte obetydlig knuff bort från konsumtionssamhället. Mot naturen och en ny identitet.
David Jonstad

Publicerad i Göteborgs-Posten, 17 januari 2010

Klimat, Kollaps, Kultur

Det våras för undergången

Lämna en kommentar

SYDSVENSKAN | Undergång och överlevnad är teman som kommer att märkas i biorepertoaren framöver. Klimat- och finanskrisen börjar sätta sina avtryck också på filmen, menar David Jonstad.

”Apokalypsens gosiga mörker” heter en nyutgiven bok som går ut på att det mesta i världen bara blir bättre och bättre: färre krig, färre som svälter, till och med miljön blir bättre. Att folks uppfattning av verkligheten ofta är en helt annan beror, menar författaren Anders Bolling, på att vi tilltalas av undergångsskildringar.

Det är nog sant att undergången säljer och allra bäst funkar det på bioduken. På 1960-talet var det olika pandemier som biobesökarna fasade för, i många 70-talsfilmer försökte människorna överleva på en jord som kollapsat på grund av olika miljökatastrofer. 80-talet massproducerade filmer om ett tredje världskrig – ofta med kärnvapeninslag – och under 90-talet växlades rymdinvasioner med allt från de tidigare årtiondena.

Att undergångsgenren är så populär beror naturligtvis inte bara på fantasirika skildringar utan att dessa skildringar (rymdinvasioner undantagna) har växt fram från frön som är sådda i verkligheten. Genren lockar eftersom den knyter an till människors oro för hur de ska kunna överleva om något går galet.

2009 är hoten mot samhället mer reella än vad muterade virus och kärnvapenkrig någonsin har varit. De sammanfallande kriserna, med klimathotet, finanskrisen och oljetoppen i spetsen, oroar även de mest optimistiskt lagda. Den våg av filmer om undergång och överlevnad som nu sköljer fram är därför perfekt tajmad.

Mest aktuell är ”Motstånd” som har svensk premiär imorgon med Daniel Craig i huvudrollen. Den har inget med någon av de nämnda kriserna att göra, men är en fantastisk skildring av överlevnad i kristider. Filmen utspelar sig i Östeuropa under andra världskriget. Nazisterna jagar alla judar de kommer åt och tre bröder gör det som många tänker sig som en sista utväg – de flyr rakt in i skogen. Det hinner inte gå många timmar innan de inser att det krävs organisation för att överleva. Inom kort har de byggt upp ett primitivt läger som lockar ut fler och fler människor i den vitryska skogen. Lägret växer med tiden till ett mindre samhälle där alla får bidra efter förmåga. Även den glasögonprydde bokhandlaren får en uppgift i form av att sätta igång en diskussion om demokrati.

”Motstånd” bygger på den sanna historien om de så kallade Bielskipartisanerna vars skogsby i slutet av kriget beboddes av omkring 1 200 judar som kunde stoltsera med bland annat egen sjukstuga, skola, smedja och ett bageri.

Samma idé om hur människor snabbt upptäcker att samarbete är det bästa verktyget för överlevnad präglar den brittiska tv-serien ”Survivors” som visades förra året på bästa sändningstid i BBC. I ”Survivors” är det ett virus som utrotar större delen av mänskligheten och lämnar kvar ett samhälle präglat av anarki och våld till de få överlevande.

För vissa är dessa scenarier en dröm – att få bygga upp något nytt utan att vara begränsad av det moderna samhällets ramar. Men den romantiska glansen försvinner fort när ytterligare en dimension adderas till överlevnadstemat: klimatkaos.

I filmen ”Age of Stupid”, som just haft premiär i Storbritannien, sitter en äldre man (spelad av Oscars-nominerade Pete Postlethwaite) i ett arkiv i Arktis 2055. Världen har kollapsat som en följd av skenande klimatförändringar och i arkivet har delar av människans historia räddats undan med förhoppningen att jorden ska bli beboelig någon gång i framtiden. Arkivmannen ställer sig frågan varför vi inte stoppade klimatförändringarna när vi hade chansen samtidigt som han sorterar dokumentära videoklipp från 2000-talet som skildrar vårt samhälles destruktiva drag med hjälp av sex människoöden.

”Age of Stupid” var innan den ens haft premiär rejält uppmärksammad och har nu kanaliserat biopublikens engagemang in i klimatkampanjen ”Not stupid”.

Blanda i ytterligare några apokalypsingredienser så har du en undergångscocktail som är så dyster att den är trögflytande. På filmforumet Quiet Earth som är helt tillägnat postapokalyptiska filmer är förväntningarna skyhöga på filmatiseringen av Cormac McCarthys roman ”The Road”, som har premiär senare i år lagom till klimatmötet i Köpenhamn. I denna ultrasvarta undergångsfilm spelar Viggo Mortensen en pappa som tillsammans med sin son hankar sig fram i jakt på mat som kan förlänga överlevandet några dagar till. Det mesta är öde sånär som på ett och annat beväpnat gäng. Landskapet är fyllt av aska. Marken är sönderbränd.

Den svarta marken känner jag igen från annat håll. Det är så klimatforskarna brukar beskriva att jordens yta såg ut för några hundra miljoner år sedan – när skenande klimatförändringar höjde jordens medeltemperatur med sex grader och utrotade det mesta av planetens liv.

I dag pekar alla kurvor mot en sexgradersvärld innan detta århundrade är slut.

Vem vågar hävda att dagens undergångsfilmer bara är science fiction?

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 23 april 2009