Kategoriarkiv: Kollaps

Ekonomi och tillväxt, Klimat, Kollaps

Förord till Kollaps

19 kommentarer

Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:

Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.

Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.

Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.

Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.

De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.

Så är det också för oss som lever nu.  I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.

Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.

Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …

En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.

Det är så jag vill närma mig kollapsen.

Stockholm, november 2011

Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)

Köp boken här: Bokus, Adlibris, CDON, Ord&Bok

Ekonomi och tillväxt, Energi, Kollaps, Kultur, Teknik

Magiska maskiner

Lämna en kommentar

EFFEKT | Tekniken bedrar oss. De maskiner som har byggts efter den industriella revolutionen har varken besparat världen arbete eller resurser. Det menar Alf Hornborg, professorn som både avfärdats som ”foliehatt av näver” och förändrat människorssyn på världen med sin kritik av vår blinda tekniktro.

Om alla tror att solen snurrar runt jorden krävs det antingen en dåre eller en fritänkare för att påstå att det är tvärtom. Problemet för fritänkaren är att den som påstår något som strider mot gängse uppfattning om hur världen fungerar oftast framstår som en dåre. Det fick den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei lära sig när han på 1600-talet försökte motbevisa föreställningen att jorden är världsalltets centrum. Tids nog blev det uppenbart även för den tidens maktelit att Galileis beskrivning av solsystemet faktiskt var sann, men det var en lång process.

Alf Hornborg skulle kunna beskrivas som en modern Galileo Galilei. Han ställer mycket av det moderna samhällets självbild på huvudet genom det djärva påståendet att mänskligheten – tvärtemot den vanliga föreställningen – inte alls befinner sig på en evig resa mot ett allt högre stadium, framdriven av nya tekniska innovationer. Den moderna tekniken, hävdar Hornborg, är en illusion. Den får det att se ut som om vi sparar tid och använder resurserna mer effektivt, när det i själva verket handlar om att drastiskt omfördela både tid och resurser från världssystemets utkanter till dess centrum.

När magasinet Neo recenserade Hornborgs bok Myten om maskinen gjordes det med ett enda stort hånskratt. ”En foliehatt av näver” var den påhittiga rubriken. Hade recensionen skrivits på 1600-talet hade man förmodligen krävt att kättaren skulle sättas i husarrest.

I dessa tider av allt mer påträngande resurskriser är det inte bara de mest inbitna framstegsoptimisterna som förväntar sig att tekniken ska lösa mänsklighetens problem. Från höger till vänster manas det med darr på rösten till massiva satsningar på den teknikfrälsning som för dagen anses mest lovande. Hur kommer det sig, är min första fråga till Alf Hornborg, att så många hoppas att ny teknik ska vara en så stor del av lösningen?

– Jag misstänker att vi i grunden har missuppfattat det här med teknik och jag tror att det går tillbaka till en specifik historisk erfarenhet som våra förfäder gjorde i Europa för omkring två hundra år sedan. Man upptäckte då att det samhälle som man hade vant sig vid under hundratals år, jordbrukssamhället, plötsligt genomgick en snabb omvandling. Nya tekniska prylar – tåg, ångbåtar, gruvfabriker, telegrafer, kommunikationer och så vidare – skapade ett helt nytt samhälle, det moderna samhället.

Detta gör grunden till föreställningen om det eviga framsteget som historiens naturliga gång, fortsätter Alf Hornborg. Visst har det gjorts många imponerande tekniska framsteg sedan den industriella revolutionen, men det är fortfarande bara en minoritet som kan njuta av dem. För en stor del av det globala samhället har teknikutvecklingen inte varit något framsteg. Den har snarare lett till en ökad exploatering, både av människor och de ekologiska systemen. Ändå uppfattar vi teknik som i grunden en fråga om uppfinningsrikedom, snarare än om förskjutningar i belastningen på människor och miljö.

Alf Hornborg har ägnat sig åt denna teknikkritik i flera decennier, varav de senaste arton åren som professor i humanekologi vid Lunds universitet. Men trots att han har arbetsplatsen i Lund är det på en gård utanför Västervik som Alf Hornborg har sitt hem. Gården, som han övertagit av föräldrarna, består av över två hundra hektar mark, varav det mesta är skog. Han flyttade hit med sin hustru på 1970-talet, som ”gröna vågare” med en stark vilja att bli självförsörjande. Det fungerade ett tag, men snart tog den akademiska karriären över. Nu har han bara fritidsodlingar. På marken har han får och tio köttkor. Fåren sköter han inte själv, men korna tar han hand om, liksom den vidsträckta skogen som delvis är ett naturreservat. Det är under en promenad i denna skog som Alf Hornborg lägger ut texten om den mytbildning som uppstått kring tekniken.

Det finns två huvudskäl till varför tekniken inte kommer att lösa de resurskriser som vi står inför, förklarar han. Det första är de fysiska ramarna. Det finns helt enkelt en begränsad mängd produktiv mark på planeten och en begränsad mängd resurser. Vi kan förbruka dessa snabbare eller långsammare, men förr eller senare tar det stopp.

Det andra skälet, och det som Alf Hornborg lagt mest kraft på, är det som kallas för ojämnt utbyte (se mer om detta i Effekt nr 2/2011) – att den typ av modern teknik som vi har vant oss vid handlar mer om omfördelning än att öka vår hastighet eller vår effektivitet.

– Teknik är en mystifiering av ojämnt utbyte. Det finns egentligen ingen modern teknologi som är frikopplad från globala fördelningsfrågor. Vi har länge inbillat oss att man kan värdera teknologier utifrån det ena eller andra effektivitetsmåttet, men vad som är effektivt på en plats är alltid knutet till kostnader i utbytet med andra platser. Fördelningsfrågor är alltid invävda i teknikens vara.

Det gäller i princip alla moderna teknikprylar som vi omger oss med – kylskåp, tvättmaskiner, datorer och lastbilar. De underlättar våra liv men för att bli till och för att fungera kräver de att resurser och tid förbrukas på andra platser.

Inte minst gäller det olika former av miljöteknik. Etanolbilen är ett tydligt exempel på det ojämna utbytets två aspekter. För det första, påpekar Alf Hornborg, är det inte fysiskt möjligt att driva den moderna fordonsparken med etanol. Det skulle kräva en åkerareal långt större än vad som finns tillgängligt på planetens yta. För det andra: i den mån etanol används som ett sätt att minska förbrukningen av fossil energi sker det på bekostnad av människor och miljö i andra delar av världen.

– I Brasilien är det som tydligast. Det är rena slavförhållandena för vissa av arbetarna på etanolplantagen. Dessa odlingar breder dessutom ut sig över enorma arealer av det tidigare savannlandskapet.

De brasilianska arbetarna får ju arbete, skulle många säga, och det är väl bra?

– Jo, men samtidigt har hundratusentals människor drivits bort från de här markområdena och de har tidigare kunnat leva där, försörjt sig där. De har inte varit slavar. Det där är exploatörernas argument. Vi måste komma förbi synen på samhället som en nation. Samhället är globalt. Det som händer i Europa kan inte frikopplas från vad som händer i resten av världen. Det ena förutsätter det andra.

Utöver detta har tekniken en förmåga att osynliggöra den globala infrastruktur som tekniken är beroende av. Ett svensk industrijordbrukare kan till exempel framstå som fantastiskt effektiv eftersom denne kan producera mycket mer per hektar än en afrikansk bonde som arbetar med handredskap och dragdjur. Vilket får det att se ut som om lösningen på matkrisen är mer av industriellt jordbruk. Men räknar man med den energi och de resurser som industrijordbrukaren hämtar någon annanstans ifrån – de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera allt detta – blir resultatet något helt annat. Den afrikanske bonden, visar flera studier, är då mycket mer effektiv eftersom dennes avkastning i förhållande till energiinsatsen är mycket större.

Som Alf Hornborg påpekar: det är skillnad på produktionens effektivitet och produktionens förmåga.

Men har inte teknik trots allt underlättat väldigt många människors liv?

– Absolut, visst är det så. Alltså, jag är ju inte teknikfientlig på det sättet att jag skulle tycka att all teknik är av ondo. För de som har tillgång till teknik, för de som har råd med teknik så finns det ju inget mer underbart än att se sitt liv bli bekvämare. Annars skulle vi inte ha utvecklat tekniken, om människan inte hade älskat det som den kan göra för dem.

Så var går gränsen? När gör tekniken gott och när blir tekniken något som förutsätter ett ojämnt utbyte och att vi utmanar de fysiska ramarna? Alf Hornborg placerar brytpunkten vid övergången från det förindustriella till det industriella samhället.

– Den förindustriella tekniken, åtminstone det mesta av den, var möjlig att reproducera lokalt. Små vatten- eller väderkvarnar till exempel. Sådana kan man faktiskt bygga själv, eller åtminstone inom en lokal enhet. Men så fort tekniken förutsätter globala utbytesrelationer så ökar mystifieringen, då blir det allt svårare att se de ojämna resursöverföringarna. När teknik som används för att lokalt ersätta mänskligt arbete bygger på resurser inköpta på världsmarknaden blir det genast fråga om samhälleliga relationer – alltså något för samhällsvetenskaperna, inte bara för tekniska högskolor.

Det krävs en stor omvärdering av ens syn på världen för att kunna acceptera konsekvenserna av ett sådant påstående. Som Dagens Nyheters Sverker Lenas skriver i sin recension av Myten om maskinen: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma.” Är man inte beredd på en sådan förändring är det säkrast att vända idéerna ryggen, vilket också är vad många gör.

– Det finns så många invanda tankespår hos folk som måste läggas om. Det blir också en moralisk problematik att förstå hur ens eget liv är subventionerat av andra människors arbete och resurser. Att ändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att vara som människa är bland det svåraste som finns. I grunden blir det väldigt existentiellt laddat att tvivla på att världen går framåt och vi med den.

Hur kommer det sig att det så ofta är män i övre medelåldern som har den starkaste tilltron till ny teknik?

– Jag tror att det framför allt beror på att männen har gjort karriärer inom den typ av mäktiga strukturer där sådana här tankar frodas. Inom näringsliv, ekonomi, politik där man alltid sätter sin tilltro till mer pengar och mer teknik. Jag tror att det har kommit att prägla hela deras världsbild.

Det du säger fråntar många det som de ser som ett sista hopp om att undvika en ekologisk katastrof och ett samhälleligt sammanbrott. Hur tänker du kring det?

– Jag har så många gånger genom åren fått höra att ”du ska inte vara en nattsvart pessimist”, ”du måste inge hopp annars slår folk bara ifrån sig eller blir passiva”. Nu har jag visserligen skissat på alternativa ekonomiska system som borde kunna förhindra mycket av den destruktivitet som finns inbyggd i kapitalismen. Men på ett annat plan borde vi alla vara väldigt medvetna om att det kanske inte kommer att lyckas att bli hållbara med mindre än att samhället av sin egen kraft bryter samman. Vi måste vara fullständigt intellektuellt ärliga här.

Som statsanställd ser Alf Hornborg det som sin plikt att engagera sig i frågan hur människor ska klara av att hantera en allvarlig kris.

– Med en historisk tillbakablick borde vi kunna inse att även vår egen civilisation lever farligt. Vi satsar mer och mer på dyrbar komplex infrastruktur och bygger upp mer och mer sårbara system för att klara de mest elementära behov som energi och livsmedelsförsörjning. Vi bäddar för någon form av kris. Då är det väl inte bättre att säga: ”Glöm krisen, det där är bara domedagsprofeter som snackar, vi behöver inte någon beredskap.” I stället måste vi vara på det klara med att krisen kan komma och därmed bör vi ha åtminstone den beredskap vi hade för trettio år sedan. Nu har vi nedmonterat vår krisberedskap allt grundligare ju närmare krisen vi kommer. Det är en skrämmande utveckling.

David Jonstad

Foto: David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 3/2011

Ekonomi och tillväxt, Kollaps, Uncategorized

I skakiga tider

Lämna en kommentar

SYDSVENSKAN | När finanskrisen bröt ut 2008 förstod jag inte riktigt vad det var som hände, vilka de underliggande krafterna var. I dag förstår jag mer, men det förblir svårt att se hur allt hänger ihop i de oerhört komplexa system som utgör den industriella civilisationens ekonomi.

Och att förstå är lättare än att få andra att förstå. Vilket innebär att utmaningen för medierna är större än någonsin just nu. Den skuldkris som dessa dagar vecklar ut sig kommer att påverka de flesta i vår del av världen.

Det finns journalister och bloggare som skriver både insiktsfullt och pedagogiskt om detta, men för en genomsnittlig mediekonsument undrar jag om allvaret verkligen uppfattas fullt ut. Hur många förstår risken i det som Svenska Dagbladets Nils-Olof Ollevik beskriver som en ekonomisk istid, där de finansiella marknaderna fryser ner och lamslår ekonomin? Det vill säga, det som nästan skedde 2008, men som då kunde avvärjas genom statligt ingripande. Idag saknar vi många av de verktyg som användes 2008, som att sänka styrräntorna, de är redan nere i botten.

För Sveriges del skulle en sådan istid inte bara innebära en ekonomisk recession, den största smällen skulle troligtvis orsakas av en spräckt bobubbla. Den svenska bobubblan är en av de största i världen enligt The Economist. Sjunkande bopriser mixat med nerfryst kreditmarknad är ett giftigt recept för alla som har stora bolån och små ekonomiska marginaler.

I Aktuellt förra onsdagen intervjuades ett ungt par som just köpt ett hus för närmare sex miljoner kronor och tagit lån på fyra miljoner. Frågan om de kände någon oro besvarades med nervösa skratt och försök till skämt. De förstod kanske inte vilken riskbomb de sitter på, eller så jobbade de hårt på att förtränga det.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom det sällan betraktas som ett problem att den privata skuldsättningen i Sverige är på svindlande 2 700 miljarder kronor. I stället cementeras den självgoda bilden av ett Sverige som agerat mycket smartare än resten av världen. Ekonomibloggaren Cornucopia påpekar att Fredrik Reinfeldt gärna förklarar att resten av Europa har levt över sina tillgångar men tiger om att detta lika mycket gäller svenskarna. Även om det i vårt fall handlar om att privatpersoner tagit skulderna direkt i stället för att gå omvägen via staten.

Om skuldkrisen övergår i en finansiell kollaps – ett scenario som allt fler ser som sannolikt – lär många stå oförberedda. Vilket kan leda till rädsla och rädsla är som alla vet en väldigt dålig grund att stå på i en kris. Rädda människor gör desperata saker. De jagar syndabockar, de tar till våld och de röstar fram populistiska ledare.

Motgiftet är att medierna (och andra delar av samhället) skapar en mental beredskap genom att förklara hur skakningarna på Wall Street kan leda till skakningar på gatorna också hemma i Sverige.

Publicerad i Sydsvenskan 16/8 2011

Ekonomi och tillväxt, Energi, Klimat, Kollaps, Kultur, Omställning

Den mörka optimismen

1 kommentar

EFFEKT | De utmålas som de som har gett upp hoppet och anklagas för att passivisera. Effekt har mött en av upphovsmännen bakom projektet Dark Mountain, som menar att det är dags för den politiskt inriktade klimatrörelsen att få sällskap av en kulturell gren.

Bara namnet slår an en mullrande mollton: The Dark Mountain Project. I manifestet – döpt till Uncivilisation – som lanserade projektet ljöd den där molltonen bakom varje rad när det publicerades sommaren 2009:

Så finner vi oss själva, alla tillsammans, stående med darrande ben på tröskeln till en förändring så omfattande att vi omöjligt kan bedöma den. Ingen av oss vet åt vilket håll vi ska titta, men alla aktar sig för att titta nedåt. [ … ]

Vår fråga är: vad skulle hända om vi tittade ner över kanten? Är det så illa som vi föreställer oss? Vad skulle vi se? Skulle det rentav kunna vara bra för oss?

Vi tror att det är dags att titta ner.

Upphovsmännen Paul Kingsnorth och Dougald Hine har båda en bakgrund i miljörörelsen. Paul Kingsnorth var fram till 2008 redaktör på The Ecologist (en brittisk motsvarighet till Effekt, modell större). Precis som så många andra oroades de över alla djupgående problem som världen står inför, inte minst klimatkrisen. Men de fann det upphetsade talet om att ”rädda planeten” allt mer ihåligt. Som om alla dessa problem skulle kunna tacklas med en uppsättning fiffiga lösningar; att det industriella kapitalistiska samhället plötsligt skulle kunna göras ekologiskt och socialt hållbart, med ny teknik och globala avtal. Dark Mountain Project blev stridsropet för en kulturell rörelse för de som vill prata om den verkligt obekväma sanningen, det som Uncivilisation-manifestet benämner ”slutet på världen så som vi känner den”.

Mottagandet var minst sagt blandat – och dessutom motsägelsefullt. Många blev förbannade och tolkade det som ett tecken på att ha gett upp hoppet.

– Folk översatte det vi skrev som apokalyptiskt. Vi kallades domedagsprofeter, nihilister, pessimister, säger Paul Kingsnorth. Men den vanligaste reaktionen vi fick var: ”Tack, det här ger mig hopp!” Folk tilltalades av projektet eftersom de inte längre ville låtsas att allt som måste göras faktiskt kommer göras och att det kommer att fungera. När du slutar låtsas så blir du befriad att faktiskt tänka på vad du kan göra och vad problemet verkligen är.

I slutet av maj i år, ett knappt år efter att manifestet getts ut, har jag åkt till den lilla byn Llangollen i norra Wales. Här är Uncivilisation i full gång, i form av en festival. Gissningsvis är det den första festivalen i historien tillägnad nedgången för en civilisation. Närmare femhundra personer har kommit för att under tre dagar i byns konferenscenter göra verklighet av ambitionen bakom stridsropet.

Om manifestet gick i moll går festivalen i dur. Dougald Hine och Paul Kingsnorth strålar av glädje och entusiasm. De hade inte räknat med att deras initiativ skulle mötas av ett så stort gensvar. Särskilt inte med tanke på den hårda kritik som de har fått utstå under året som gått.

– Folk har väldigt lätt att föreställa sig att framtiden kommer att bli ungefär som i dag, fast med lite förbättrad teknik. Folk har också väldigt lätt att föreställa sig ett Hollywood-total-kollaps-scenario där alla dör, som i Cormac McCarthys Vägen eller någon Zombie-apokalyps-film. Vår poäng är att däremellan finns det som händer när en civilisation kollapsar, när den genomgår en nedgång och faller isär, vilket förmodligen tar ett par decennier eller till och med sekel.

Det är detta mellanläge som Dark Mountain försöker fylla med ett kulturellt innehåll. Festivalen är en början. Här uppträder ett tjugotal artister och band, författare och poeter samtalar på scen, det hålls workshops i improvisationsteater.

– Se dig omkring i litteraturen, poesin, filmvärlden och så vidare. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av nedgång. Det finns nästan ingen som skriver om det. Inte inom mainstream i varje fall. Det vill vi ändra på, säger Paul Kingsnorth.

I samband med festivalen släppte Dark Mountain sin första antologi. Ett fyrtiotal författare och bildkonstnärer medverkar med en brokig samling verk. Vissa är subtila och poetiska, andra mer politiska och rakt på sak. Paul Kingsnorth och Dougald Hine har visserligen betonat att Dark Mountain är en kulturell rörelse, men ofrånkomligen har de avkrävts politiska svar.

– Det vi inte har är de stora lösningarna. Vi säger inte ”här är fem saker du måste göra för att leva bättre”. Vilket inte betyder att det inte finns saker att göra, det gör det. Men det är olika för olika människor i olika samhällen. Själv tror jag att det viktigaste man kan göra på ett politiskt socialt plan är att bygga resiliens i lokalsamhället, snarare än att kampanja för att få regeringen att sätta upp fler vindkraftverk. Vilket dock inte behöver vara fel i sig, säger Paul Kingsnorth.

(Resiliens betyder ungefär: förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar).

Men han skakar på huvudet åt dem som hävdar att saker och ting löser sig – om alla bara kampanjar lite hårdare, lite snabbare. Och att det är det enda rätta att göra.

– Miljörörelsen måste säga det, vad ska de annars säga? Likväl är det ett binärt tänkande – antingen gör du alla de här sakerna, eller så ger du upp och låter världen dö. Men du kan inte kampanja mot hela det ekonomiska systemet och allt kulturellt som är inbäddat i det, på en global nivå, på väldigt kort tid, med demonstrationer, upprop och aktioner. Det är inte effektivt. Och om du inte gör det, vad ska du göra då? Det är det som Dark Mountain handlar om.

Att säga att det nuvarande systemet inte kommer att överleva är en sak. Att kritisera miljörörelsen är en annan. Det är en rörelse som ofta slipper kritik, särskilt från de egna leden. Och kanske är det så att Dark Mountain har kommit åt en öm punkt. Paul Kingsnorth menar att miljörörelsen har genomgått en förändring de senaste tio åren som få har noterat. Det centrala begreppet ”hållbarhet” har skiftat betydelse, gradvis och troligen obemärkt även inom rörelsen själv. Förr betydde hållbarhet att man skulle upprätthålla och försvara den naturliga biosfären i vilken människan ingår. Men när miljörörelsen i dag pratar om hållbarhet, säger Paul Kingsnorth, handlar det snarare om ”att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, utan att förstöra alltför mycket av det så kallade ’naturkapitalet’”.

I essän ”En tillfrisknande miljöväns bekännelser” i Dark Mountainantologin skriver Kingsnorth syrligt att miljökampen (”environmentalism”) av i dag är: ”en teknisk utmaning; en problemlösande uppfinning för människor som vid anblicken av en stormig bergstopp en klar vinterdag inte får känslan av något vidunderligt utan tänker på den outnyttjade potentialen för förnyelsebar energi. Den handlar om att rädda civilisationen från konsekvenserna av sina egna handlingar; ett desperat försök att hindra Gaia från att hicka till och sopa bort våra kaffekedjor och bredbandsuppkopplingar. Den är vårt sista hopp.”

En som provocerats av Dark Mountain är George Monbiot, en av Storbritanniens mest tongivande klimatdebattörer. Han och Paul Kingsnorth är visserligen goda vänner, men det har inte hindrat dem från att drabba samman i The Guardians spalter så att gnistorna yrt. George Monbiot finns också med på scenen under Uncivilisationfestivalen där han förklarar att han delar Dark Mountains uppgivenhet men att han anser att de underskattar systemets överlevnadsförmåga. ”Kriser kommer och går, men det kapitalistiska systemet består.” Därför dröjer kollapsen och när den väl sker lär planeten vara totalt sabbad. Av det skälet måste vi anstränga oss än mer för att radikalt lägga om kursen, menar Monbiot. Det är det enda som kan rädda oss från den massdöd som vi är garanterade om vi ger upp.

Intressant nog skrev George Monbiot nyligen en artikel inför klimatmötet i Cancún där han låter betydligt mindre säker: ”Vi tillät oss själva att tro att med lite påtryckningar och protester så skulle det någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det gör det inte”. Så vad gör vi nu? frågar han sig. ”Det enda jag vet är att vi måste sluta drömma om ett institutionellt svar som aldrig kommer att bli till, och i stället konfrontera en politisk verklighet som vi har försökt att undvika.”

Vilket det politiska svaret blir kan inte Dark Mountain säga, det är som sagt ingen politisk rörelse. De tycker att initiativ som Transition Towns (i Sverige: Omställningsrörelsen) sköter det politiska bättre. Men allt är inte politik och det finns enligt Paul Kingsnorth ett behov av att hantera de svåra existentiella frågorna, som vårt samhälles rädsla för döden. Vilket inte alltid är vad folk vill prata om.

– Vi har kommit till en punkt där vi liksom petar på folk och säger: ”kolla på det här!” Det tenderar att göra vissa lite sura ibland, medan andra tycker att det är väldigt inspirerande och intressant. Antingen är vi galna, eller så är vi bara före vår tid.

Ibland måste man säga sådant som folk inte vill höra, menar Paul Kingsnorth. Det finns inget annat sätt att komma runt det. Att, som miljörörelsen gör, sockra budskapet för att få folk att svälja det må vara lockande, men det är inte den väg som Dark Mountain har valt.

Ändå kan man ana ett frö av nytt hopp i Uncivilisation-manifestet. Bland de i sista raderna görs ett försök att gjuta mod i läsaren:

”Slutet på världen så som vi känner den är inte slutet på världen tvärt stopp. Tillsammans ska vi finna hoppet bortom hoppet, vägen som leder till den okända världen framför oss.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 6 2010

Ekonomi och tillväxt, Energi, Klimat, Kollaps

Undergång vs motstånd

Lämna en kommentar

AFTONBLADET | Förvänta dig inte att känna dig bekväm på den här workshopen. Det här på riktigt. Det här är om liv och död.

Vinay Gupta och Mike Bennet är specialiserade på att hjälpa företag, organisationer och stater att förbereda sig för krissituationer.

Senaste uppdraget var att bygga nödbostäd­er på Haiti. Nu är de på konferensen Uncivilisation i norra Wales och pratar ”kollapsonomi” – deras eget begrepp för studier av ekonomiska och sociala system på randen till kollaps.

För de flesta är en samhällelig kollaps något som man njuter av i biofåtöljen, få förbereder sig för en i verkligheten. Men enligt Gupta och Bennet är det inte längre intressant att diskutera om en kollaps kommer att inträffa, utan när, hur och framför allt var. USA är lågoddsaren på den senare frågan. Delar av landet befinner sig redan i något sorts förstadie. I Detroit har en fjärdedel av stadens yta redan övergetts – och återtagits av naturen. Ur husen växer träd. En ny tillväxtbransch utgörs av de gäng som åker runt och plundrar byggnader på koppar och stål. Matbutikerna har slagit igen, vilket gett urban odling ett rejält uppsving. Inte som hipp trend, men som ett sätt att få mat på bordet för de som bor kvar.

Om sådant handlade konferensen Uncivilisation, den första i sitt slag. Bakom den står The Dark Mountain Project – startat av de brittiska journalisterna Paul Kingsnorth och Dougald Hine som en reaktion på vad de kallar en ”falsk optimism” i samhället.

I sitt manifest frågar de sig: Om vi i den rika världen slutar låtsas att vårt sätt att leva kan göras ”hållbart”, var hamnar vi då?

Dark Mountain började som en kulturell rörelse för författare och allehanda kulturarbetare, men har på senare tid svällt till något som är mer politiskt. Uncivilisation är ett försök att skapa ett utrymme för att seriöst diskutera en framtid som till skillnad mot vad många tänker sig inte är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Snarare något som präglas av en nedgång för den industriella civilisationen.

Huvudskälet till denna dystra analys är att vi låst in oss i ett komplext ekonomiskt system som kräver ofantliga mängder billig fossil energi för att inte braka ihop. Inom bara några år kommer produktionen av olja vara långt mindre än efterfrågan. Konsekvenserna kan var och en själv fantisera kring.

På det ekologiska planet ser det inte bättre ut – trots att världens ledare lovat att ”rädda planeten”. Tiden har runnit ut. Att ens ha en liten chans att styra undan från skenande klimatförändringar kräver att världens samlade utsläpp inom bara fyra år börjar minska och därefter sjunker lika snabbt som utsläppsnivåerna gjorde i Sovjetunionen efter att landet kollapsade 1990 – med fem procent årligen.

Tidsandan påbjuder ändå ett alltjämt positivt tänkande. Som Anders Turesson, Sveriges chefsförhandlare i klimatfrågor, snyggt uttrycker det: ”Jag är professionellt optimistisk”.

Häromveckan presenterade Stockholm Environment Institute, SEI, ett nytt projekt inom detta område. Beroende på om världen drabbas av en allvarlig oljekris, av fördjupade klimatförändringar, eller både och samtidigt, identifieras ett par möjliga framtidsscenarier. Från det optimistiska ”grönt hopp” via ”brun dystopi” till det apokalyptiska ”efter floden”. Tillfrågade om vad som är mest troligt lutade en majoritet av seminariepubliken åt det senare scenariot. Ändå, kunde SEI konstatera, är det i princip ingen som förbereder sig för något annat än det mest optimistiska scenariot eftersom ingen vill tänka sådana tankar. Devisen ”planera för det värsta, hoppas på det bästa” har fått pessimiststämpeln tryckt i pannan.

Vad händer den dagen då världens rika och mäktiga förstår hur en ekologisk kollaps kommer att drabba dem själva och deras barn? Clive Hamilton, en av Australiens mest framstående debattörer, varnar för detta i sin senaste bok, Requiem for a species: ”Om de mäktiga inte möts av motstånd, kommer de att tvinga sina lösningar på oss andra. De kommer att skydda sina egna intressen och förvärra den redan ojämlika tillgången till överlevnadsmöjligheter så att de svaga lämnas åt sitt öde. Så har det alltid varit”.

Som sagt, detta kan bli en fråga om liv och död. Svaret måste bli att – med Clive Hamiltons ord – ”demokratisera överlevnaden”.

David Jonstad

Publicerad i Aftonbladet 2010-06-30

Klimat, Kollaps

Klimatfilm slår premiärrekord

Lämna en kommentar

FOKUS | »Age of Stupid« går upp på världens biografer nästa vecka. Filmen ska skapa opinion inför FN:s klimatmöte.

När världen kollapsat år 2055, som en följd av skenande klimatförändringar, sitter en man i en arkivbyggnad någonstans i Arktis och sorterar videoklipp från Age of Stupid, dårarnas tid – vår tid. Varför hind­rade vi inte denna katastrof medan det fortfarande var möjligt? frågar han sig.

Filmen »Age of Stupid« lämnar besökarna rödgråtna och förbannade. Den har slagit filmpremiärrekord i Storbritannien och jämförs ofta med Al Gores »En obekväm sanning«. Men medan den filmen framför allt byggde på klimat­modeller om vad som kommer hända i en varmare värld bygger »Age of Stupid« till största delen på dokumentärt material om vad som faktiskt händer, skildrat genom olika människoöden. Och Al Gores diskussion om lösningar befann sig på en enkel individnivå, medan »Age of Stupid« diskuterar mer systeminriktade politiska lösningar.

När filmen har global premiär i nästa vecka går den upp samtidigt i över 50 länder. Med lite tur kommer den att bräcka »Star Wars« som hittills har världsrekordet i största globala filmpremiär. I USA kommer 440 biografer att visa filmen på premiärkvällen, och New York kör en livesändning med bland andra förre FN-chefen Kofi Annan som talare.

Al Gores film backades upp av ett av världens största filmbolag, »Age of Stupid« är något så ovanligt som en långfilm utan tunga finansiärer i ryggen. Filmen har blivit möjlig genom att andelar för fem miljoner sålts till privatpersoner och att en lång rad filmarbetare, inklusive Oscarsnominerade skådespelaren Pete Postlethwaite, ställt upp helt eller nästan gratis. Distributionen har maxats genom att Armstrong gått bakom ryggen på biografjättarna och låtit företag, organisationer, kommuner och skolor visa filmen mot en relativt låg avgift.

Under det senaste året har regissören Franny Armstrong gått från att ha varit en ganska okänd politisk filmare, till att jobba dygnet runt med att lansera filmen världen över, träffa politiker och mobilisera människor till att kräva förändring.

– Under de fyra-fem år som jag gjorde filmen tänkte jag att det var mitt bidrag till klimatfrågan, men när den var klar insåg jag att ansvaret inte slutar där. Det är därför vi startat kampanjen »Not Stupid« tillsammans med de stora miljö- och klimat­organisationerna, för att mobilisera så mycket folk som möjligt inför klimatmötet i Köpenhamn, säger Franny Armstrong på ett kafé vägg i vägg med »Age of Stupid«-teamets sjabbiga kontor i Camden i norra London.

Det är på klimatmötet i Köpenhamn som världens länder ska försöka förhandla fram ett nytt avtal som begränsar utsläppen av växthusgaser så kraftigt att de skenande klimatförändringar som skapat ramberättelsen i »Age of Stupid« aldrig blir verklighet.

– Den tid som återstår fram till Köpenhamnsmötet kommer att definiera vår generation. Och ändå är det ingen som bryr sig. Om du frågar folk på det här kaféet om de vet vad Köpenhamnsmötet är så säger förmodligen alla nej. Trots att det kommer att avgöra deras framtid.

Av de rika länderna har EU lagt det mest långtgående förslaget vilket enligt Armstrong på sin höjd ger en 50-procentig chans att stoppa klimatförändringar.

– Varför är inte det den största skandalen någonsin? Alla bara: »Femtio procent, det är lugnt för mig.« Som att singla slant, säger hon.
Hon har ändå hopp om sitt eget lands klimatminister, Ed Miliband, som har ett gott öga inte bara till Franny Armstrong själv utan också till andra delar av den livfulla brittiska klimatrörelsen. Under våren har de båda träffats frekvent och hennes intryck av Ed Miliband är att han faktiskt är en politiker som har förstått vad som behövs och är beredd att kämpa för det.

– Jag säger till honom: »Kom igen! Du kan bli som Mandela eller Gandhi. De som lyckas få till avtalet i Köpenhamn kommer att bli hjältar för all framtid. Utan ett bra avtal blir du bara en till grå politiker som misslyckades.« Jag hoppas på honom.

Kanske har Ed Miliband blivit påverkad av att ha sett »Age of Stupid« som fungerat som en ögonöppnare för många.

– Det som folk påverkas av är det som händer med planeten genom att vi berättar hur situationen är. Det är ingen ny information, men vissa har av olika skäl ännu inte tagit den till sig. Så när de ser vår film så fattar de för första gången. Men en bra sak är att folk förstår problemet medan det fortfarande finns tid att göra något åt det. Det är bättre att få veta att du har cancer så att du kan göra något åt det än att bara dö en hemsk död.

Franny Armstrong pratar ultrasnabbt och när hon märker att det hon säger låter för uppgivet eller för nattsvart, fnissar hon till för att släta över det. Sedan återupptar hon svadan. Filmandet har påverkat henne starkt.

– Jag har jobbat med filmen i nästan fem år så jag har förändrats totalt. Den största skillnaden är att jag är ännu mer övertygad om att mänskligheten är värd att rädda. Som art är vi väldigt destruktiva, så på ett sätt vore det bästa som hänt planeten att vi utrotade oss själva, men efter att ha tillbringat de senaste fem åren med att möta världens mest fantastiska personer inser jag att vi är så speciella och så unika och att det skulle vara en enorm förlust. Och för vilket skäl – för att få köra runt i stora bilar och sitta och glo på plasma-­tv-skärmar?

Den 1 september lanserade Franny Armstrongs kampanjmaskin ytterligare ett projekt med namnet »10:10«. Syftet är att få så många som möjligt att göra 10-procentiga utsläppsminskningar till år 2010. En lång rad arbetsplatser, kyrkor, sjukhus, kändisar och så vidare var med redan från början. Och efter några dagar hade topparna inom de största politiska partierna, inklusive Gordon Brown och regeringen, lovat att uppfylla »10:10«-kampanjens målsättning.

Ändå undviker Franny Armstrong att svara på frågan om hur hoppfull hon känner sig inför framtiden.

– Det är lite som att man spelar i ett fotbollslag och man inser att man nog inte kommer att vinna. Men man fortsätter ändå att spela, man har kul medan man tränar tillsammans.

David Jonstad

Publicerad i Fokus, 18 september 2009