En bomb briserar i Göteborg och plötsligt är den lugna grå vardagen borta. Hundratals människor vaknar upp i ett inferno. Det brinner våldsamt. Folk hänger från balkongerna. Skrik och gråt. Ändå dröjer det inte länge innan andra känslor tränger fram genom brandröken.
Glädje. Tacksamhet. Solidaritet.
Fortsätt läsa Katastrofen som ger syre åt vår medmänsklighetUtdrag ur Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga
En massa cyklister som dryper av svett. Det är bilden som jag tror har fastnat i flest huvuden när jag under de senaste åren föreläst om min förra bok Kollaps. Cyklisterna deltog i ett tevesänt experiment som handlade om att alstra all den elektricitet som ett vanligt västerländskt hushåll använder – enbart med hjälp av muskelkraft Fortsätt läsa Förord till Jordad
Fårskötsel, trädfällning – och en analys av resurskrisen i Mellanöstern. Så kan en vanlig dag se ut för bloggaren Lars Wilderäng. Effekt har hälsat på hos IT-konsulten som sade upp sig av peak oil-skäl och som driver Cornucopia?, en av Sveriges mest lästa bloggar.
Listan över Sveriges mest lästa bloggar består mest av bloggar om mode, kändisar, shopping och sport. Men strax efter tätskiktet seglar en udda fågel: Cornucopia? En blogg som handlar om helt andra frågor: resurskriser, ekonomi, miljö, försvar, omställning med mera. De flesta som sysslar med någon form av omvärldsbevakning verkar läsa den – myndighetsfolk, politiker, banktjänstmän, försvarsanställda – liksom naturligtvis många av oss andra som försöker hänga med i nyhetsflödet.
Alla känner dock inte till mannen bakom bloggen, Lars Wilderäng. En tvåbarnspappa som varvar hemmabestyr, fårskötsel, skogsbruk och odlingar med bloggskrivande. Och en nystartad författarkarriär.
För ett drygt årtionde sedan såg det annorlunda ut. Lars Wilderäng hade gjort sig en karriär som webbprogrammerare och njöt frukterna av den då ännu inte smällda IT-bubblan. Genom internet fick han upp ögonen för peak oil, det faktum att världens oljekällor en dag sinar, vilket inom kort förväntas leda till en sjunkande oljeproduktion med enorma konsekvenser för vårt oljedopade samhälle. Om det är så, tänkte Lars Wilderäng, kommer oljepriset att stiga och gynna oljebolagen, därmed borde det vara smart att köpa aktier i oljebolag. Vilket det också var. Under några steg allt som hade med olja att göra. Avkastningen på de aktier han köpt blev tillräckligt startkapital för att säga upp sig som IT-konsult, lämna Göteborg och flytta ut till en gård i Västergötland.
Längtan efter landet hade funnits tidigare, men förstärktes av insikten att resurserna är på väg att bli mer och mer knappa och att det därför är klokt att kunna förse sig själv med mat och energi. Dessutom framstod en investering i mark som betydligt säkrare än att ha pengarna i ett ekonomiskt system som till stor del är uppblåst av billiga lån. Nu kan vi från Lars Wilderängs köksfönster se ut över den nyplöjda potatisåkern, hagen där fåren går och bräker och bortom dem 25 hektar skog.
Efter några år på gården startade han bloggen Cornucopia?, med undertiteln ”Evig tillväxt i en ändlig värld?”. Cornucopia betyder ymnighetshorn och frågetecknet markerar att vår planet inte verkar vara ett sådant. Vi kan inte pumpa ut hur mycket resurser som helst ur jordskorpan utan att resurserna tar slut eller åtminstone inte längre blir värda mödan att exploatera.
För vissa är detta numer något självklart, men eftersom vi har inrättat oss i ett ekonomiskt system som förutsätter ett ymninghetshorn, en evig tillväxt, är det många som väjer för en sådan slutsats. Inte minst gäller det politikerna.
– Varken högern eller vänstern bryr sig om de här frågorna. Ideologierna funkar inte längre, de hanterar inte situationen som det är nu. I dag handlar allt om tillväxt. För alla partier, inklusive Miljöpartiet. Den enda skillnaden mellan höger och vänster är hur tillväxten ska fördelas.
Ofta låter det som att tillväxten är något av en naturlag som alltid tickar på, bara politikerna vidtar rätt stimulansåtgärder. Men sanningen, menar Lars Wilderäng, är att Västvärldens tillväxt har stagnerat på grund av sinande resurser. Problemet är att politikerna inte vet hur de ska hantera detta. Så de fortsätter att utlova mer pengar i plånboken, både medborgarnas och statens.
Hur länge kan politikerna fortsätta att lova mer?
– Så länge folk förväntar sig det och det är det folk tror att de vill ha. Politikerna kan säga: NU löser vi problemen. Men det händer inte. Sedan kan visserligen Sverige gå bra periodvis. Men vi gör det med hjälp av lånade pengar. Privat lånade pengar. Att öka vår privata belåning i högre takt än BNP fungerar inte hur länge som helst.
Varför inte?
– En skuld är ett problem. Och om vi hela tiden får större och större skulder så blir de till slut oändliga. Det fungerar inte. Det blir bubblor. Till slut måste man skriva av skulderna vilket blir väldigt kaotiskt.
På bloggen uttrycker sig Lars Wilderäng slagkraftigt och han måttar sina svingar åt både höger och vänster. Åsiktsspannet förklarar han med sin uppväxt.
– Eftersom jag växte upp i en frånskild familj fick jag två olika typer av uppfostran. En fri och eget ansvars-uppfostran från en bohem och kommunist. Respektive en mer strikt hållen uppfostran från en folkpartist. I det ena fallet var det inte så noga med att städa, i det andra var det kliniskt rent. Och jag har samtidigt fått två olika politiska duvningar. Det har gjort att jag blivit en oberoende människa.
Vårt samtal ackompanjeras av de dramatiska ljuden från den tecknade film som underhåller barnen. Det skapar en passande stämning i huset. I skuggorna av de kriser som vi nu är inne i och som flitigt bevakas på Cornucopia? är det dramatiska händelser som hotar. Konflikter alldeles säkert, även krig. Lars Wilderäng tror inte att krigen nödvändigtvis blir så mycket vanligare, men konstaterar samtidigt att man redan nu kan se resursbrist som en orsak till moderna krig. Libyen är ett exempel där Europa gick in med full kraft, förmodligen pressade av att Libyen står för tio procent av Europas oljeimport.
– Den stora frågan blir hur de resurser som det är brist på ska fördelas. Och hur dessa resurser ska kontrolleras. Saudiarabien har till exempel köpt upp mycket mark i Afrika eftersom de har tvingats lägga ner sitt eget jordbruk på grund av vattenbrist. Hur ska Saudiarabien försvara sin afrikanska mark? Förr eller senare kommer folk som bor omkring den att få problem, på grund av befolkningsökning, klimatförändringar eller annat. Där kan det bli allvarliga konflikter om den mark som Saudiarabien har köpt.
Ett annat exempel är Kina vars turboekonomi lägger beslag på allt större del av de globala resurserna. Det påverkar oss i Europa redan nu genom att priserna på till exempel olja och metaller går upp.
– Det är svårt att bjuda över Kina, deras ekonomi växer så kraftigt och är inte skuldsatt på samma sätt som våra europeiska ekonomier är. Kina köper till och med olja från Nordsjön, visste du det? De är inne på vår egen bakgård och köper resurser.
En annan storspelare som Lars Wilderäng förväntar sig kommer att utöka sin makt är Ryssland. De sitter på helt avgörande resurser för Europas energiförsörjning, framför allt i form av gas, men också olja. Medan den europeiska gasproduktionen sjunker ökar den ryska.
– Ryssland har klart och tydligt visat att man har politiska ambitioner med till vem man säljer sin gas och olja. Och Europa vet att om Ryssland slutar exportera kommer det att bli mörkt och kallt. Det intressanta är att Ryssland skulle kunna exportera till Kina i stället.
Sverige använder inte så mycket gas, men mer än hälften av vår olja importerar vi från grannen i öst. Den övriga importen kommer framför allt från Danmarks och Norges oljefält där produktionen sjunker snabbt – inom tjugo år kan vi inte längre räkna med olja från våra skandinaviska grannar. Hur kommer Sverige påverkas av vårt ökade beroende av Ryssland i en tid av resursbrist?
– Vi kommer att vilja vara Ryssland till lags. Vi kommer inte att lika hårt driva sådant som inte Ryssland håller med om. Att den svenska regeringen gått med på exploatering av Arktis är ett exempel på det. Att vi så lättvindligt gick med på att bygga Nordstream är en annan eftergift.
Sverige är rätt mesiga, vi går med på vad som helst.
Förra året romandebuterade Lars Wilderäng med Midvintermörker, en berättelse om hur det skulle kunna gå ifall Ryssland bestämde sig för att ockupera Gotland för att skaffa sig bättre kontroll över sina exportrutter för olja och gas. Boken som i detalj beskriver anfallet och det förtvivlade svenska försvaret har blivit en succé och hittills sålt i fem tusen exemplar. En uppföljare är på gång. I boken framställs den svenska försvarspolitiken som ett skämt och Ryssland som en brutal stat som tar vad den vill ha. Men Lars Wilderäng menar varken att Sverige behöver någon stor militär upprustning eller att en rysk attack mot Sverige är särskilt realistisk.
– Ryssland behöver inte ockupera Gotland. Sverige går med på det som Ryssland vill ändå. Däremot bör vi ha ett försvar som fungerar ändå. För att ha en trovärdighet att säga till Ryssland om vi vill det, men också för att försvaret är en resurs för samhället i kristider. För att kunna hantera översvämningar, stormar, försörjningsproblem och annat som drabbar samhället.
Det är snarare detta – olika kriser som drabbar viktiga samhällsfunktioner – som Lars Wilderäng menar att vi främst kommer att märka av resurskrisen. Han spår att vi redan under 10-talet får vi allvarliga problem, att 20-talet blir riktiga krisår. Och sedan?
– Tja, det beror helt och hållet på hur vi agerar när kriserna börjar bli allvarliga. Fortsätter vi att stoppa huvudet i sanden och tänker att det bara är något tillfälligt kan det riktigt riktigt illa. Om vi däremot får en bred acceptans för att resurskrisen är här för gott, då kommer vi inte ha något problem med sysselsättning. Då kommer vi att kunna göra något bra.
Men till dess får han nöja sig med att ge röst åt den frustration som många känner inför oviljan att ta itu med de stora problemen. Och att bygga upp kunskaperna om hur man lever ett resurssnålt liv. För Lars Wilderäng passar det ganska bra.
– Jag ser till fåren, tvättar, städar, lagar mat, skjutsar barnen, jobbar i skogen, skriver och odlar. Jag jobbar väldigt bra genom denna blandning. Jag tänker ut blogginläggen medan jag står med motorsågen i skogen. Sedan kan jag bara gå och sätta mig vid tangentbordet.
Och skriva en av Sveriges mest inflytelserika bloggar.
—
Lars Wilderäng spekulerar om framtiden för tre stater
Kina
1800-talet var Storbritanniens århundrade. 1900-talet var USAs. Tjugohundratalets kommer att vara Kinas århundrade. Kina kommer att krascha, de har en bubbla som har blåsts upp, men Kina kommer att resa sig. De har en sådan stark ekonomi och tillväxt att de kan lyfta sig själva i håret. Och de kommer tids nog att vara världens största ekonomi. Samtidigt som de inte är skuldsatta. De kommer att kunna bjuda över oss på allt och vi får snällt köpa saker av dem. Just nu köper Kina hangarfartyg för att kunna driva utrikespolitik. De vet vad som väntar.
USA
På samma sätt som Storbritanniens tidigare imperium krympte ihop, kommer även USA:s makt att minska. Men kom ihåg att London fortfarande är ett finansiellt centrum. USA kommer inte att försvinna. Wall Street kommer att fortsätta vara en viktig plats i världsekonomin. Hollywood kommer att fortsätta vara dominerande inom underhållning. Men man kommer antagligen bli alltmer upptagen med interna problem. För det brittiska imperiet tog det sjuttio år innan det upplösts. Vad händer med det amerikanska imperiet? Kommer USA att släppa ifrån sig sina protektorat? Kommer USA kanske falla isär i flera stater? Oavsett vad lär de fortsätta att ha ett stort inflytande eftersom de har världens största militärmakt, inklusive kärnvapen.
Norge
Norge kommer att få problem. Inom tjugo år kommer de förmodligen inte kunna exportera mer olja och gas. Vad ska de leva av då? Att de har pumpat upp så mycket olja hittills kommer att visa sig vara ett stort misstag. Visst har de fått massor av pengar, men vad ska de göra av alla pengarna i dag? Just nu är det bara papperspengar, de saknar ett reellt värde. Vad de borde göra är att satsa pengarna på något som är på riktigt. Förnybar energi kanske?
Artikeln är publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 2/2012
Många undrar: Varför tar inte politikerna oljetoppen på allvar? Svaret är: Det gör de, i Bristol. Den brittiska staden storsatsar på att förbereda folk på en allvarlig energikris, bland annat med hjälp av den familjetillvända aktiviteten ”peak oil fun day”.
Det behövs inte så mycket för att effekterna ska bli kännbara. Ett lite högre oljepris, en ekonomi på dekis. Rätt som det är har bensinstölder blivit en vanlig sysselsättning. Redan 2008 märkte polisen i Bristol en kraftig ökning av anmälningar från bilister som upptäckt att någon borrat ett hål in till bensintanken och ur detta tappat det eftertraktade bränslet. Ingen stor sak kanske, men ett av många tecken på hur samhället förändras i takt med att oljetillgångarna tryter. Ändå står de flesta av världens städer helt utan beredskap för en permanent oljekris.
Bristol i sydvästra England är ett av undantagen; här har politikerna börjat engagera sig i frågan. Nyligen släppte man en rapport som inte svävar på målet: att bygga en positiv framtid för Bristol efter oljetoppen, peak oil.
Rapporten konstaterar att oljeproduktionen snart kommer att nå sin maxproduktion och att det inom tio år är sannolikt att världen befinner sig i en global oljekris. Man konstaterar också att Bristols infrastruktur och ekonomi är byggd på tillgången till billig olja och att det inte finns några kommersiellt gångbara alternativ som kan ersätta oljan.
Svaret, menar man i rapporten, måste bli att hela samhället genast engageras i arbetet med att ställa om Bristol så att följderna av oljetoppen blir så milda som möjligt. Först och främst gäller det att öka medvetenheten. I viss mån har omställningen redan kommit igång tack vare de senaste årens klimatdiskussion, förklarar Simone Osborn som är rapportens författare, men vetskapen om oljetoppen bidrar med extra energi i arbetet.
– Många vet fortfarande inte vad oljetoppen är, men fler än tidigare gör det nu eftersom kommunen har satsat på olika former av utåtriktade aktiviteter. Bland annat en ”peak oil fun day”, säger Simone och kan sedan inte låta bli att skratta högt.
– Det var ett sätt att få folk med barn med på tåget. Vi underhöll barnen medan vi gav föräldrarna information om oljetoppen och hur lokalsamhället kan engageras i frågan, på ett positivt sätt.
Vilket är lättare sagt än gjort. Den krassa verkligheten är att de närmaste tio åren kommer att bjuda på många obehagliga överraskningar, menar Simone Osborn.
– Vi befinner oss redan nu i en ekonomisk recession, framöver kommer vi att få se djupare recessioner. Det är förmodligen det som kommer att påverka oss mest.
Förklaringen är att energin har en så avgörande roll för hur ekonomin fungerar. Utan billig olja – ingen tillväxt. Men konsekvenserna kommer också att bli kännbara på många andra områden. Transporter är ett givet sådant. Bilåkandet måste minska, vilket inte behöver bli så svårt som det kanske låter.
– De flesta resor som folk gör är väldigt korta resor. Hur kan man få folk att göra de resorna med cykel eller till fots, förutsatt att folk klarar av det fysiskt? Det är en uppgift för kommunen att göra det säkrare och lättare att gå och cykla i staden. Med rätt förutsättningar kan du ganska enkelt ta dig runt även i en stor stad med hjälp av en cykel.
Det handlar också om att öka tillgänglighet för sådant som folk behöver. Att planera staden så att folk bor nära platser som de besöker ofta. Ett hinder för det är att arbetsmarknaden i det moderna samhället är så specialiserad – många tvingas göra långa resor för att komma till en specifik arbetsplats. Det går inte alltid att välja en arbetsplats nära bostaden.
– För vissa kan distansarbete vara något som gör det lättare att jobba närmare där de bor. Vi laborerar till exempel med idén om lokala kontorshotell, där många distansarbetare kan sitta tillsammans.
Ett annat område som hamnar i fokus när oljan sinar är maten. Det moderna industrijordbruket är helt beroende av olja. Så om oljepriset går upp går också matpriset upp. Och om matpriset går upp, konstateras det i rapporten, så knuffas fler in i matfattigdom.
– Det är en stor utmaning att ge alla människor i staden tillgång till god och prisvärd mat. En stad kommer alltid att vara en nettoimportör av mat eftersom det bor så många människor i staden. Simone Osborn förklarar att kommunen har gett sitt stöd till många grupper som på olika sätt ökat frukt- och grönsaksodlingarna i staden. I gemensamma trädgårdar, på balkonger och i parker odlas det nu för fullt. En organisation har specialiserat sig på att plantera fruktträd i Bristol, medan en annan har skapat en modell som kopplar ihop folk som har en trädgård och vill ha hjälp med matodling med dem som vill vara med och odla.
Mycket är alltså på gång, men risken är ändå överhängande att det uppstår matbrist när folk börjar panikhandla efter att en oljekris fått genomslag på matpriset. Eller att det blir störningar i matdistributionen, något som tidigare hänt i Storbritannien i samband med protester mot höga bränslepriser.
– Det vore bra om folk hade lite mat hemma, åtminstone för några veckor, då skulle det inte behöva bli samma panik. Japan är ett bra exempel. Folk där är väl förberedda på jordbävningar, så efter den stora jordbävningen i vintras uppstod inte någon panik trots att det började bli ont om mat i affärerna.
Borde myndigheterna uppmana folk att lagra mat hemma?
– Det kan vara ett sätt, men ibland har det en dålig effekt när myndigheterna säger åt folk vad de ska göra. Det kan vara bättre att ett nätverk av olika organisationer i stället går ut med sådan information.
I Bristol har kommunen satsat just på detta – att ha ett nära samarbete med civilsamhället. Exempelvis rekryterades Simone Osborn från stadens omställningsgrupp, Transition Bristol, för att skriva rapporten, vilken i sin tur sponsrades av en allians av lokala företagare. Många av de program som kommunen har sjösatt samarbetar med lokala organisationer.
Att kommunens politiker är så engagerad i frågan om oljetoppen är sällsynt och jag frågar Simone Osborn varför det på många håll, exempelvis i Sverige, är naturligt för politiker att prata om klimatkrisen, men att ytterst få vill tala om en kommande energikris.
– Klimatfrågan har beskrivits, åtminstone i Europa, som att vi bara behöver vidta ett antal åtgärder innan ett visst årtal för att det inte ska bli ett så stort problem, medan oljetoppen är något som drabbar oss oavsett vad vi gör. Vilket kanske kan förklara varför politiker är mer villiga att prata klimat än olja.
Att Bristol går mot strömmen förklarar Simone Osborn med att staden har en tradition av starkt miljöengagemang som frågan om planetens ändliga resurser kan haka i. Dessutom finns det redan en rörelse som är villig att driva frågan, vilket har gjort det lättare för kommunen att komma igång.
David Jonstad
Publicerad i Effekt nr 4/2011.
Foto: Jim O’Shaughnessy
EFFEKT | Tekniken bedrar oss. De maskiner som har byggts efter den industriella revolutionen har varken besparat världen arbete eller resurser. Det menar Alf Hornborg, professorn som både avfärdats som ”foliehatt av näver” och förändrat människorssyn på världen med sin kritik av vår blinda tekniktro.
Om alla tror att solen snurrar runt jorden krävs det antingen en dåre eller en fritänkare för att påstå att det är tvärtom. Problemet för fritänkaren är att den som påstår något som strider mot gängse uppfattning om hur världen fungerar oftast framstår som en dåre. Det fick den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei lära sig när han på 1600-talet försökte motbevisa föreställningen att jorden är världsalltets centrum. Tids nog blev det uppenbart även för den tidens maktelit att Galileis beskrivning av solsystemet faktiskt var sann, men det var en lång process.
Alf Hornborg skulle kunna beskrivas som en modern Galileo Galilei. Han ställer mycket av det moderna samhällets självbild på huvudet genom det djärva påståendet att mänskligheten – tvärtemot den vanliga föreställningen – inte alls befinner sig på en evig resa mot ett allt högre stadium, framdriven av nya tekniska innovationer. Den moderna tekniken, hävdar Hornborg, är en illusion. Den får det att se ut som om vi sparar tid och använder resurserna mer effektivt, när det i själva verket handlar om att drastiskt omfördela både tid och resurser från världssystemets utkanter till dess centrum.
När magasinet Neo recenserade Hornborgs bok Myten om maskinen gjordes det med ett enda stort hånskratt. ”En foliehatt av näver” var den påhittiga rubriken. Hade recensionen skrivits på 1600-talet hade man förmodligen krävt att kättaren skulle sättas i husarrest.
I dessa tider av allt mer påträngande resurskriser är det inte bara de mest inbitna framstegsoptimisterna som förväntar sig att tekniken ska lösa mänsklighetens problem. Från höger till vänster manas det med darr på rösten till massiva satsningar på den teknikfrälsning som för dagen anses mest lovande. Hur kommer det sig, är min första fråga till Alf Hornborg, att så många hoppas att ny teknik ska vara en så stor del av lösningen?
– Jag misstänker att vi i grunden har missuppfattat det här med teknik och jag tror att det går tillbaka till en specifik historisk erfarenhet som våra förfäder gjorde i Europa för omkring två hundra år sedan. Man upptäckte då att det samhälle som man hade vant sig vid under hundratals år, jordbrukssamhället, plötsligt genomgick en snabb omvandling. Nya tekniska prylar – tåg, ångbåtar, gruvfabriker, telegrafer, kommunikationer och så vidare – skapade ett helt nytt samhälle, det moderna samhället.
Detta gör grunden till föreställningen om det eviga framsteget som historiens naturliga gång, fortsätter Alf Hornborg. Visst har det gjorts många imponerande tekniska framsteg sedan den industriella revolutionen, men det är fortfarande bara en minoritet som kan njuta av dem. För en stor del av det globala samhället har teknikutvecklingen inte varit något framsteg. Den har snarare lett till en ökad exploatering, både av människor och de ekologiska systemen. Ändå uppfattar vi teknik som i grunden en fråga om uppfinningsrikedom, snarare än om förskjutningar i belastningen på människor och miljö.
Alf Hornborg har ägnat sig åt denna teknikkritik i flera decennier, varav de senaste arton åren som professor i humanekologi vid Lunds universitet. Men trots att han har arbetsplatsen i Lund är det på en gård utanför Västervik som Alf Hornborg har sitt hem. Gården, som han övertagit av föräldrarna, består av över två hundra hektar mark, varav det mesta är skog. Han flyttade hit med sin hustru på 1970-talet, som ”gröna vågare” med en stark vilja att bli självförsörjande. Det fungerade ett tag, men snart tog den akademiska karriären över. Nu har han bara fritidsodlingar. På marken har han får och tio köttkor. Fåren sköter han inte själv, men korna tar han hand om, liksom den vidsträckta skogen som delvis är ett naturreservat. Det är under en promenad i denna skog som Alf Hornborg lägger ut texten om den mytbildning som uppstått kring tekniken.
Det finns två huvudskäl till varför tekniken inte kommer att lösa de resurskriser som vi står inför, förklarar han. Det första är de fysiska ramarna. Det finns helt enkelt en begränsad mängd produktiv mark på planeten och en begränsad mängd resurser. Vi kan förbruka dessa snabbare eller långsammare, men förr eller senare tar det stopp.
Det andra skälet, och det som Alf Hornborg lagt mest kraft på, är det som kallas för ojämnt utbyte (se mer om detta i Effekt nr 2/2011) – att den typ av modern teknik som vi har vant oss vid handlar mer om omfördelning än att öka vår hastighet eller vår effektivitet.
– Teknik är en mystifiering av ojämnt utbyte. Det finns egentligen ingen modern teknologi som är frikopplad från globala fördelningsfrågor. Vi har länge inbillat oss att man kan värdera teknologier utifrån det ena eller andra effektivitetsmåttet, men vad som är effektivt på en plats är alltid knutet till kostnader i utbytet med andra platser. Fördelningsfrågor är alltid invävda i teknikens vara.
Det gäller i princip alla moderna teknikprylar som vi omger oss med – kylskåp, tvättmaskiner, datorer och lastbilar. De underlättar våra liv men för att bli till och för att fungera kräver de att resurser och tid förbrukas på andra platser.
Inte minst gäller det olika former av miljöteknik. Etanolbilen är ett tydligt exempel på det ojämna utbytets två aspekter. För det första, påpekar Alf Hornborg, är det inte fysiskt möjligt att driva den moderna fordonsparken med etanol. Det skulle kräva en åkerareal långt större än vad som finns tillgängligt på planetens yta. För det andra: i den mån etanol används som ett sätt att minska förbrukningen av fossil energi sker det på bekostnad av människor och miljö i andra delar av världen.
– I Brasilien är det som tydligast. Det är rena slavförhållandena för vissa av arbetarna på etanolplantagen. Dessa odlingar breder dessutom ut sig över enorma arealer av det tidigare savannlandskapet.
De brasilianska arbetarna får ju arbete, skulle många säga, och det är väl bra?
– Jo, men samtidigt har hundratusentals människor drivits bort från de här markområdena och de har tidigare kunnat leva där, försörjt sig där. De har inte varit slavar. Det där är exploatörernas argument. Vi måste komma förbi synen på samhället som en nation. Samhället är globalt. Det som händer i Europa kan inte frikopplas från vad som händer i resten av världen. Det ena förutsätter det andra.
Utöver detta har tekniken en förmåga att osynliggöra den globala infrastruktur som tekniken är beroende av. Ett svensk industrijordbrukare kan till exempel framstå som fantastiskt effektiv eftersom denne kan producera mycket mer per hektar än en afrikansk bonde som arbetar med handredskap och dragdjur. Vilket får det att se ut som om lösningen på matkrisen är mer av industriellt jordbruk. Men räknar man med den energi och de resurser som industrijordbrukaren hämtar någon annanstans ifrån – de fossila bränslena, konstgödslet, det importerade djurfodret, bekämpningsmedlen, transporterna och inte minst hela den industriella infrastruktur som är nödvändig för att producera allt detta – blir resultatet något helt annat. Den afrikanske bonden, visar flera studier, är då mycket mer effektiv eftersom dennes avkastning i förhållande till energiinsatsen är mycket större.
Som Alf Hornborg påpekar: det är skillnad på produktionens effektivitet och produktionens förmåga.
Men har inte teknik trots allt underlättat väldigt många människors liv?
– Absolut, visst är det så. Alltså, jag är ju inte teknikfientlig på det sättet att jag skulle tycka att all teknik är av ondo. För de som har tillgång till teknik, för de som har råd med teknik så finns det ju inget mer underbart än att se sitt liv bli bekvämare. Annars skulle vi inte ha utvecklat tekniken, om människan inte hade älskat det som den kan göra för dem.
Så var går gränsen? När gör tekniken gott och när blir tekniken något som förutsätter ett ojämnt utbyte och att vi utmanar de fysiska ramarna? Alf Hornborg placerar brytpunkten vid övergången från det förindustriella till det industriella samhället.
– Den förindustriella tekniken, åtminstone det mesta av den, var möjlig att reproducera lokalt. Små vatten- eller väderkvarnar till exempel. Sådana kan man faktiskt bygga själv, eller åtminstone inom en lokal enhet. Men så fort tekniken förutsätter globala utbytesrelationer så ökar mystifieringen, då blir det allt svårare att se de ojämna resursöverföringarna. När teknik som används för att lokalt ersätta mänskligt arbete bygger på resurser inköpta på världsmarknaden blir det genast fråga om samhälleliga relationer – alltså något för samhällsvetenskaperna, inte bara för tekniska högskolor.
Det krävs en stor omvärdering av ens syn på världen för att kunna acceptera konsekvenserna av ett sådant påstående. Som Dagens Nyheters Sverker Lenas skriver i sin recension av Myten om maskinen: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma.” Är man inte beredd på en sådan förändring är det säkrast att vända idéerna ryggen, vilket också är vad många gör.
– Det finns så många invanda tankespår hos folk som måste läggas om. Det blir också en moralisk problematik att förstå hur ens eget liv är subventionerat av andra människors arbete och resurser. Att ändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att vara som människa är bland det svåraste som finns. I grunden blir det väldigt existentiellt laddat att tvivla på att världen går framåt och vi med den.
Hur kommer det sig att det så ofta är män i övre medelåldern som har den starkaste tilltron till ny teknik?
– Jag tror att det framför allt beror på att männen har gjort karriärer inom den typ av mäktiga strukturer där sådana här tankar frodas. Inom näringsliv, ekonomi, politik där man alltid sätter sin tilltro till mer pengar och mer teknik. Jag tror att det har kommit att prägla hela deras världsbild.
Det du säger fråntar många det som de ser som ett sista hopp om att undvika en ekologisk katastrof och ett samhälleligt sammanbrott. Hur tänker du kring det?
– Jag har så många gånger genom åren fått höra att ”du ska inte vara en nattsvart pessimist”, ”du måste inge hopp annars slår folk bara ifrån sig eller blir passiva”. Nu har jag visserligen skissat på alternativa ekonomiska system som borde kunna förhindra mycket av den destruktivitet som finns inbyggd i kapitalismen. Men på ett annat plan borde vi alla vara väldigt medvetna om att det kanske inte kommer att lyckas att bli hållbara med mindre än att samhället av sin egen kraft bryter samman. Vi måste vara fullständigt intellektuellt ärliga här.
Som statsanställd ser Alf Hornborg det som sin plikt att engagera sig i frågan hur människor ska klara av att hantera en allvarlig kris.
– Med en historisk tillbakablick borde vi kunna inse att även vår egen civilisation lever farligt. Vi satsar mer och mer på dyrbar komplex infrastruktur och bygger upp mer och mer sårbara system för att klara de mest elementära behov som energi och livsmedelsförsörjning. Vi bäddar för någon form av kris. Då är det väl inte bättre att säga: ”Glöm krisen, det där är bara domedagsprofeter som snackar, vi behöver inte någon beredskap.” I stället måste vi vara på det klara med att krisen kan komma och därmed bör vi ha åtminstone den beredskap vi hade för trettio år sedan. Nu har vi nedmonterat vår krisberedskap allt grundligare ju närmare krisen vi kommer. Det är en skrämmande utveckling.
David Jonstad
Foto: David Jonstad
Publicerad i Effekt nr 3/2011
David Jonstad 