En bomb briserar i Göteborg och plötsligt är den lugna grå vardagen borta. Hundratals människor vaknar upp i ett inferno. Det brinner våldsamt. Folk hänger från balkongerna. Skrik och gråt. Ändå dröjer det inte länge innan andra känslor tränger fram genom brandröken.

Glädje. Tacksamhet. Solidaritet.

Krönika i Dala-Demokraten, 8 oktober 2021

Efteråt berättar en av de boende för Expressen om när folk från affären intill kom springande med korgar med mat och kaffe.

”Det satt folk i kalsonger, utan dojor, sotiga och omtumlade, och vi fann varandra väldigt snabbt. Det var inte bara sorg, det kom ett par skratt också rätt som det var. Du kände en sådan värme och gemenskap.”

En annan uttryckte sin tacksamhet med tårar rinnande nedför kinderna:

”Den här hjälpen som man får, den är helt underbar. Det går knappt att beskriva.”

Och en tredje beskrev solidariteten:

”Folk ger en saker, till oss och till våra barn, utan att kräva något tillbaka. De frågar om vi behöver mat, eller om vi vill komma och bo hos dem.”

Det finns en uppfattning om att katastrofer gör människor själviska eller panikslagna. Särskilt större samhällsstörningar förväntas leda till en kall konkurrens om resurserna och ett misstänkliggörande av främlingar. I populärkulturen är det denna uppfattning som regerar. Men verkligheten ser annorlunda ut. Själviskhet, panik och konkurrens förekommer, men vittnesmålen från Göteborg är typiska för hur kriser snarare har en tendens att locka fram det goda i oss. Den amerikanska journalisten och författaren Rebecca Solnit skildrar detta på djupet i sin hoppfulla bok A Paradise built in hell. Där refererar hon bland annat till en av pionjärerna inom katastrofforskningen, sociologen Charles E. Fritz, som förklarar hur något som rent fysiskt kan beskrivas som ett helvete samtidigt kan upplevas som en social utopi. Krisen ger utlopp för djupt mänskliga behov som det moderna samhället ofta misslyckas med att tillgodose. Känslan av att tillhöra en lokal gemenskap, där man delar upplevelser – både smärtsamma och lustfyllda – tillsammans med en grupp som är större än den egna familjen. Sådant ”övervinner social isolering och blir en viktig källa till både fysisk och emotionell support och tillförsikt”, skriver Fritz och fortsätter: ”När individens och samhällets behov smälter ihop skapas en känsla av tillhörighet och sammanhållning som sällan åstadkoms under normala omständigheter.”

Som en kvinna som engagerat sig i hjälparbetet efter explosionen i Göteborg uttrycker det:

”Det är lite synd att det först är när något sådant här händer som man visar att man bryr sig om varandra.”

Man kan önska att det skulle vara möjligt att åstadkomma detta även utan katastrofer och kriser. Å andra sidan kommer sådana alltid att inträffa och frågan blir därför snarare hur vi väljer att hantera dem. Våra uppfattningar om hur vi själva och andra reagerar i olika situationer kommer att påverka vilka vi faktiskt blir när det är skarpt läge. Det är därför det är värt att påminna sig om hur människor agerar i verkligheten, snarare än att hänfalla till de kulturella klichéer som vi matas med.

Just nu tycks vi vara på väg att lämna den nuvarande pandemin bakom oss, men i farstun står andra kriser och stampar. Mest oroligt verkar det vara på energifronten där en kombination av ökad hög efterfrågan, låg produktion, geopolitiska konflikter och extremväder samlar ihop sig till vad som kan bli en prövande vinterstorm, inte bara för människor men även för en världsekonomi som redan går på statligt sponsrade kryckor.

Låt inte en rejäl kris gå till spillo!

David Jonstad

Foto: Claudio Schwarz/Unsplash