Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern

ANTOLOGI | Det fanns en tid när grönt och rött hängde ihop. När borgerligheten inte ens försökte slåss om väljarna i miljöfrågor.

Så kom hösten 2006. Knappt hade Fredrik Reinfeldt hunnit installera sig i Rosenbad förrän den allvarligaste miljöfrågan någonsin sköt upp på agendan. Först genom Al Gores film En obekväm sanning som förutspådde mänsklighetens snara undergång ifall utsläppen av växthusgaser inte bromsades fort. Senare samma höst genom Stern-rapporten av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som förklarade världsekonomins snara undergång ifall inte utsläppen ströps. Medierna hängde på och blickarna vändes mot politikerna: ”hur tänker ni fixa detta?”.

Jag vet många som under denna tid himlade med ögonen att tyckte att det var typiskt att vi fått ett högerstyre just som en miljöfråga plötsligt hamnade högst på agendan. Föreställningen att den rödgröna oppositionen skulle hantera klimathotet betydligt bättre än alliansen var utbredd, säkert även inom delar av borgerligheten.

Men det som kunde ha gett de rödgröna ett oöverträffat övertag inför valet 2010 blev något annat. Framgångsrikt vred Moderaterna miljöpolitiken till höger. I en artikel 2009 i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje beskriver Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten denna manöver. Hon konstaterar att miljöfrågorna under den senaste mandatperioden på många sätt frigjorts från politiken. ”Företagare, biltillverkare, forskare, livsmedelsföretag, elbolag och andra engagerade människor som tidigare inte synts i debatten får plötsligt utrymme.” Och lösningarna som diskuteras har blivit därefter: ”teknikoptimism och marknadsinriktning”, skriver Sofia Arkelsten gillande. Hon har tyvärr också rätt i sin analys när hon hävdar att ”vänsterpartierna har tappat initiativet och de vet inte heller hur de ska möta högervridningen i miljö­politiken.”

Hur kunde detta ske? Vem lät högern kidnappa klimatfrågan?

En viktig del av förklaringen är att tidigare stora miljöfrågor varit nog så allvarliga, men aldrig så systemutmanande som klimatfrågan är. Till stor del beror det på att klimatfrågan hänger intimt ihop med användningen av billig fossil energi och att blodet i det industrialiserade samhällets expansiva ekonomi är just denna billiga fossila energi.  Att verkligen lösa klimatkrisen kan bara göras genom att ta sig an själva grundproblemet: en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökad konsumtion av icke förnybara resurser.

Det är en gigantisk utmaning. Tillväxtekonomin – och det konsumtionssamhälle som är dess förutsättning – är i dag något så självklart att många inte ens ser den som något problem. Och om man ifrågasätter poängen med att konsumera mer och mer för varje år måste man också vara beredd att ge sig in i en diskussion om hur samhället ska kunna genomgå en massiv omställning.

För den som just förlorat ett riksdagsval upplevs säkert detta som övermäktigt. Det är enklare att skjuta omställningen på framtiden, fortsätta bejaka business as usual och anamma högerns idéer på hur man tacklar klimathotet. Det vill säga:

1) Lägg över ansvaret på medborgarna. Uppmana dem att bli mer ”klimatsmarta” och ”energieffektiva”. Dessutom: definiera det klimatsmarta som sådant som inte hotar de rikas livsstil. Så att klimatsmart är lika med att sopsortera och att byta glödlampor, ja till och med att åka bil (om det är en ”miljöbil”).

2) Bli tekniktroende. Allt kan lösas med ny teknik. Om inte i dag så åtminstone i framtiden eller åtminstone i en teoretisk framtid. Om den vetenskapliga grunden, eller till och med branschens egna optimistiska prognoser, inte är tillräckligt optimistiska – tro hårdare.

3) Konsumentmakt. Sätt nya märken på produkter så att konsumenterna kan ”rösta med plånboken”.

4) När inte något annat går – klimatkompensera. Till och med för politiker kan besjungandet av ”gröna flygresor” låta falskt. Lösningen är att betala några tior extra på biljettpriset så att utsläppen från fattiga människor kan hållas på en låg nivå eller rentav minskas till en lägre nivå än tidigare.

5) Som övergripande mål för all politik: ökad tillväxt genom ökad konsumtion.

Visst existerar det skillnader mellan blocken i klimatpolitiken, men likheter är vad det finns mest av. När befolkningen i mars 2010 tillfrågades vilket parti i klimatfrågan som de hade högst förtroende för vann Miljöpartiet stort (39 procent). Av hävd skulle man kunna säga. Det intressanta var hur förtroendet var för övriga partier. Samtliga hamnade på en bottennivå. Endast 11 procent hade högst förtroende för Moderaterna, 6 procent svarade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hamnade allra längst ner på 1 procent tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det ska sägas att det inte är någon rödgrön uppgift att säkra vår överlevnad på den här planeten. Det är en fråga för alla icke-suicidala, vare sig de är moderater eller miljöpartister. Och oavsett politisk åskådning kommer utträdet ur fossilsamhället att kräva många nya idéer och en ödmjuk inställning till den gamla politikens brister. Ingen sitter inne på svaret för hur ett fossilfritt och verkligt hållbart samhälle ser ut. Däremot finns i den socialistiska och gröna idétraditionen flera viktiga byggstenar som det är hög tid att plocka fram om man ska kunna ta tillbaka initiativet.

I denna tradition finns en tro på politikens möjligheter och kraft liksom en vana att på djupet och diskutera hur samhället borde inrättas för att ge människor möjligheten till goda liv. Socialistiska och gröna tänkare har i historien inte varit rädda för att ställa de stora svåra frågorna och har därmed fått många vilda och spännande idéer som svar: Sänkt arbetstid för mer fritid, deltagardemokrati, nya boendeformer, arbetarstyrda fabriker, ekonomisk jämlikhet och så vidare.

Ett exempel är den numera bortglömda diskussionen om arbetets mening. År 1883 skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue sin storsäljande stridsskrift Rätten till lättja i vilken han sågar idén om att öka produktionen enbart för att skapa mer arbete. Resultatet av denna ekonomiska modell – det sena 1800-talets överflöd – beskriver Lafargue som ”berg av produkter som är högre och mera enorma än Egyptens pyramider” (vad hade han sagt om han upplevt dagens samhälle?). ”Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete.” Frustrerat ser Lafargue på när nationalekonomernas tillväxtfetisch förs över på arbetarna: ”Likt Arkadiens papegojor härmar de ekonomerna: ’Låt oss arbeta, låt oss arbeta för att öka nationens rikedom!’ Dårar!”. Paul Lafargue var knappast oemotsagd, men hans skrift var ett av många exempel på den typ av friska diskussioner om de underliggande strukturerna i samhället som fördes under denna omvälvande tid. I dagens politiska debatt i Sverige – mitt under brinnande klimat-, ekonomi- och energikris – verkar en av de största frågorna vara om framtidens bilar ska gå på el, etanol eller biogas.

En mer intressant fråga skulle kunna vara hur vi ska ordna samhället nu när den nuvarande ekonomiska modellen visar sig vara på kollisionskurs med planetens ekologiska ramar och resursbas. Det är en provocerande fråga eftersom den utmanar det konsensus som råder kring ekonomisk tillväxt som oantastlig politisk målsättning. Vilket inte gör den mindre nödvändig att ställa.

I ett samhälle så hårt präglat av myten om gränslös och evig framgång är det svårt att få grepp om det faktum att tillväxten har gränser. När New Economics Foundation ska förklara saken i sin rapport Growth isn’t working tar man därför en liten gullig hamster till hjälp.

När en hamster har fötts, berättas det i rapporten, dubblerar den sin vikt varje vecka fram till dess att den når puberteten. Om den inte hade nöjt sig med detta utan hade fortsatt växa i samma takt skulle den vid ett års ålder väga nio miljarder kilo. Den då inte längre lika gulliga hamstern skulle dagligen behöva käka mat motsvarande den globala årsproduktionen av majs. ”Det finns ett skäl till att saker i naturen inte växer obegränsat”, skriver New Economics Foundation.

Föreställningen att det skulle gå att fortsätta öka den globala ekonomiska tillväxten och samtidigt möta de extremt tuffa kraven på utsläppsminskningar är inte särskilt realistisk och saknar dessutom vetenskapligt stöd. De vinster i form av energieffektivisering som ny teknik hittills har gett har i regel ätits upp av den växande ekonomin. New Economics Foundations studie visar att koldioxidintensiteten i ekonomin – för att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader – behöver sjunka med 6,5 procent per år fram till år 2050. Ska alla världens medborgare dessutom få komma upp till västerländska inkomstnivåer måste koldioxidintensiteten minska med omkring 11 procent varje år. Jämför det med den årliga minskningen sedan 1990: 0,7 procent.

Flera liknande rapporter ger samma resultat. Kevin Anderson, chef för Tyndall-centret i Manchester, konstaterar i en annan studie att fortsatt ekonomisk tillväxt i OECD-länderna kommer att göra det omöjligt att hålla den globala temperaturen under 4 grader.

Och även om klimatkrisen genom ett mirakel löstes i ett trollslag gör resursbristen att evig tillväxt på en begränsad planet förblir en omöjlig ekvation. Den billiga olja som driver ekonomin sinar obönhörligen. Exakt hur nära den beryktade oljetoppen, peak oil, vi befinner oss är omöjligt att säga, men många bedömare – inklusive delar av den fossila industrin – pekar på 10-talet som decenniet då oljeproduktionen kommer att börja falla för gott. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men en sak är säker: det blir en svår prövning för ett ekonomiskt system byggt på olja.

Tillväxtens gränser ställer samhället inför ett svårt dilemma. Vi är beroende av en ekonomisk modell som inte möjlig särskilt länge till. Det är en minst sagt tuff utmaning att ta sig an, men det fina i att lyfta bort slöjan från dessa underliggande ekonomiska strukturer i samhället är att det gör politik till något större än att administrera en konsumtionsdriven kapitalism. Det återupprättar tron på politiken.

Förutsatt att politikerna har en bra plan.

Ekonomisk tillväxt är tacksam i den mån att den gör alla rikare (åtminstone i teorin). Visserligen blir vissa väldigt mycket rikare medan de flesta blir bara lite rikare, men ändå. Om ekonomin hela tiden växer slipper de som sitter på den politiska makten att stöta sig med eliten i samhället eftersom de slipper föra en progressiv omfördelningspolitik. Som högerekonomen Henry Wallich har uttryckt det: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

I ett samhälle utan tillväxt skulle behovet av ökad jämlikhet växa, och omvänt – som Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden – ”större jämlikhet gör även tillväxt mycket mindre nödvändig”. Jämlikhet är med andra ord ett av de viktigaste sätten för att ta sig ur tillväxtdilemmat.

Wilkinson och Pickett visar i sin bok att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Det borde därför vara en självklar målsättning för en rödgrön regering att bryta trenden med ökande inkomstklyftor så att de i stället börjar minska rejält. En målsättning som är rimlig först när man överger tillväxtmålet eftersom stora inkomstklyftor håller uppe konsumtionstrycket vilket är en förutsättning för tillväxten. Denna onda spiral som konsumtionssamhället leder in samhället i måste brytas. För det krävs ett skifte som gör att mer pengar och ökad konsumtion värderas lägre och sådant som verkligen har betydelse för folks livskvalitet värderas högre: tid för familj och vänner, en meningsfull sysselsättning, god hälsa och en känsla av samhörighet.

”I grund och botten innebär en minskning av ojämlikheten att siktet ställs om, från splittrande egennyttig konsumism, som drivs av statuskonkurrensen, till ett mer socialt integrerat och förenande samhälle. Större jämlikhet kan hjälpa oss att utveckla det kollektiva etos och engagemang för samarbete som behövs om vi ska kunna lösa de problem som hotar oss alla”, skriver Wilkinson och Pickett.

Precis som många andra som tar sig an klimatkrisen utifrån ett tillväxtkritiskt perspektiv använder Wilkinson och Pickett andra världskriget som parallell och inspiration. Om människor ska acceptera stora och snabba förändringar i samhället måste dessa uppfattas som rättvisa och jämlika. När det under andra världskriget uppstod brist på viktiga resurser hanterades detta genom att ge alla medborgare en lika stor del av dessa resurser. Fattig som rik fick tillgång till en lika stor del matolja, smör, kaffe och annat som det var brist på. På samma sätt, menar Wilkinson och Pickett och många andra brittiska debattörer, kan man i dag argumentera för en ransonering av den fossila energin i form av bensin, el, värme och flygresor.

Jag tillhör själv förespråkarna av denna moderna form av ransonering som även går under namnet personliga utsläppskvoter.  Det är en spännande idé – med rötterna i Storbritannien – som har ett ökande stöd och skulle fungera ungefär så här: En koldioxidbudget skapas för flera år framåt vilken garanterar att utsläppen minskar enligt de nivåer som vetenskapen kräver. Den årliga budgeten delas upp mellan landets medborgare så att var och en får en lika stor kvot. Medborgarna får ett koldioxidkonto där de varje månad får insatt ett antal koldioxidransoner. När man köper bensin, el, värme eller flygresor lämnar man ifrån sig ransoner. Företag och organisationer skulle regleras för sig inom samma budget. De skulle behöva köpa sina ransoner och baka in kostnaden för dessa i sina varor och tjänster.

Eftersom utsläppsklyftorna är stora skulle en majoritet av befolkningen direkt gynnas av ett system med inbyggd jämlikhet.

Idén om personliga utsläppskvoter är ett konkret förslag på hur klimat- och energikrisen kan hanteras, men de har också en annan viktig dimension: de skulle etablera ett ramverk för ekonomin och skulle lära oss att leva inom planetens gränser. Det ekonomiska systemet skulle tvingas anpassa sig till ekosystemet i stället för tvärtom.

Det rödgröna samarbetet har goda förutsättningar för att påbörja denna omställning inte bara av den ekonomiska politiken men också av den sociala logik som orsakas av konsumtionssamhället. Det socialistiska jämlikhetssträvandet skulle kunna kombineras med den gröna grundpelaren att skapa goda livsförutsättningar inom de ramar som naturen ger.

Möjligheterna öppnas i samma stund som vi tar oss ur det grepp som tillväxtparadigmet håller oss i.

Exempel på sådana möjligheter är investeringar i gröna jobb och grön infrastruktur. Inte med motivet att stimulera tillväxten, men för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle genom energisnåla hus, utbyggd kollektivtrafik, förnyelsebar energi och utvidgad offentlig service. Investeringarna skulle kunna finansieras med intäkterna från en skatt på finansiella transaktioner, enligt konceptet Tobinskatt som Attac-rörelsen drev under 00-talet. (På senare år har idén fått stöd bland annat av regeringarna i Tyskland, Frankrike och Brasilien. Även EU har propagerat för en Tobinskatt.)

En annan möjlighet som uppstår är att, som Paul Lafargue var inne på redan på sin tid, ta ut ökad produktivitet i sänkt arbetstid i stället för höjd lön. Med dagens tillväxtjakt är det en mer eller mindre otänkbar tanke, trots att det skulle ge jobb åt fler. Med andra politiska mål blir det i stället en självklarhet.

Ytterligare något som blir både önskvärt och nödvändigt i ett samhälle som inte sätter höjd BNP-siffra som övergripande mål är att produktionen blir mer lokal och att ägarförhållandena ändras. I det gamla paradigmet är expansiva globala vinstjagande storföretag något eftersträvansvärt – sådana företag som kräver tillväxt för att få valuta för sina investeringar. I ett samhälle där ekonomin organiseras inom ekologiska gränser är det annat som är intressant. Det är vettigt att när det är möjligt förlägga produktionen av en vara närmare det ställe där den konsumeras. Och mer lokala och icke-vinstdrivna företag gynnar andra ägandeformer: arbetarägda, kooperativa, familjeägda och kommunala.

Stora och svåra förändringar, visst, men i regel positiva sådana. Det rödgröna samarbetet har att välja mellan att 1) ducka den information som pekar på att vi antingen påbörjar omställningen nu eller gör den under kaotiska förhållanden inom kort. Eller att 2) acceptera läget, kavla upp ärmarna och göra det som politiska rörelser en gång byggdes för.

Samtidigt som man vinner tillbaka miljöfrågan från högern.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se) och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Källor:
Arkelsten, Sofia: ”En miljöpolitisk högervridning” (Svensk Linje nr 2, 2009)
Sifoundersökning om förtroendet för partierna i klimatfrågan. Beställd av Westanders i mars 2010.
Lafargue, Paul: ”Rätten till lättja” (Symposion, 1989)
Simms, Andrew och Victoria Johnson: ”Growth isn’t possible” (New Economics Foundation, 2010)
Jackson, Tim: ”Prosperity without growth” (Earthscan, 2009)
Wilkinson, Richard och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden” (Karneval, 2010)

Publicerad i antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard), april 2010

Brev från 2029

Mitt namn är Muhammed Habib, jag är partisekreterare för Socialdemokraterna.
I dag firar vi partiets 140 årsjubileum. Vi kommer att göra det med prinsesstårta och riktigt kaffe till fikat i eftermiddag. Det blir en riktig prinsesstårta. En rosa, färgad med rödbetor – något annat färgmedel fick vi inte tag på. Faktum är att det tog en hel dag bara att fixa fram kaffet.
Fram tills det är dags för fikat är det detta jag ska ägna mig åt – att skriva det här brevet. Denna gratulation till ert 120 årsjubileum. Denna hälsning från partikamraterna på Sveavägen 68 i Stockholm, den 23 april 2029.
Ni kommer att tro att jag och alla andra som lever nu hatar er, fördömer er, förbannar er.
Så är det inte. Det är ju inte direkt ert fel att det blev som det blev. Ni gjorde, antar jag, vad ni trodde var bäst? Även om jag får känslan av att ni inte riktigt tog varningarna om vad som var på väg att hända på allvar.
När jag tänker på er som levde under tillväxttiden brukar jag tänka på er som ganska nonchalanta, som lite dumma. Ungefär som en hund kan vara dum, men utan att den menar något illa.
Hopplöst dumma tänker jag ibland, men jag är inte arg på er.

Jag var elva år när Barack Obama valdes till president i USA. Jag minns att mina föräldrar blev sanslöst glada. Jag minns att de sa att det nu fanns hopp om att jag skulle få en bra framtid. De hade inte helt fel, jag har haft det ganska bra. Men det som har hänt världen sedan dess är långt ifrån vad mina föräldrar tänkte sig och hoppades på. Ändå inser jag att fröna till det som blivit min verklighet var sådda redan då Obama blev president.
När jag var liten älskade jag kartor. Från att jag var ett par år gammal har jag ritat kartor. Alla mina ritblock från skolan var fulla av kustlinjer, bergsmassiv, öknar, insjöar och storstäder. Jag kunde sitta hela dagar och zooma mig in och ut på internets 3D-satellitkartor. Än i dag när jag får tag på satellitbilder och kartor kan jag bli helt fast.
När jag ska berätta om vår tid vill jag därför börja med att zooma ut så långt det bara går: till rymdperspektiv.
Se det snurrande klotet framför dig. Skillnaden mellan er tid och vår syns faktiskt redan här. Kollar man in en satellitbild under sommaren ser man till exempel att Nordpolen är helt utan is och Grönland är grönare än på satellitbilderna från 00-talet.
I mitten av jordklotet täcker de sandfärgade delarna större ytor, de har svällt åt alla håll. Längs ekvatorn där det förut var gröna skogar är det mest ökenlandskap. Nästan hela Amazonas är borta, det mesta har ätits upp av skogsbränder. Det finns bara kvar lite av regnskogen i Ecuador och Colombia.
Också själva landytan är mindre, det ser man inte lika lätt, men om man lägger två satellitbilder bredvid varandra går det att se att vissa länder har krympt. Bangladesh och Holland är två tydliga exempel. Floridas landtunga har blivit vassare och smalare. Zoomar man in lite till märker man att vissa öar i Still Havet inte syns alls längre. Tuvalu, Maldiverna och Kiribati till exempel. Stilla Havet känns nu ännu väldigare än det gjorde innan.
Zoomar man ännu lite mer börjar det bli obehagligt. Militären släpper sådana bilder ibland. På dessa kan man se den brända marken – det svarta och gråa. Och så kontrasterna i form av flyktinglägren – hav av gråvita tält som flyter ut från städerna. Hur situationen är där är det nästan ingen som vet. Vi kan bara gissa utifrån satellitbilder och vissa berättelser från soldater som varit där och lämnat mat och vatten.
Den amerikanska spärrlinjen mot Latinamerika syns också bra på satellitbilderna. De har tagit hjälp av israelerna för att bygga den. Den är 200 meter bred på det värsta stället. Elstängslen är sju meter höga. Betongmuren är fyra meter. Förra året dödades tiotusentals människor som försökte ta sig förbi på olika sätt, eller kom för nära. Just nu försöker de bygga muren nedåt för att göra det ännu svårare att gräva sig under.
Rysslands spärrlinje är inte klar än, men de jobbar hårt på att utvidga den – med stöd från flera europeiska stater, bland annat Sverige. Mest murar bygger kineserna som också upprättat världens största försvarssystem mot beväpnade klimatflyktingar.
Flyktingarna har blivit så många fler under 20-talet. Några år innan de sista glaciärerna i Himalaya smälte bort 2025 torkade floderna på den indiska kontinenten ut och miljontals indier, bangladeshier och pakistanier började försöka ta sig norrut – flyende från de eviga krigen, torkan och svälten.
Samma sak som hände i Afrika tio år tidigare.
Utöver klimatflyktingarna är många iranier, saudier och irakier fortfarande på flykt efter ockupationerna. Den olja som fortfarande går att pumpa upp är nu helt kontrollerad av Kina.

Jag tror inte att någon förstod hur många människor det egentligen fanns på den här jorden förrän maten började ta slut i mitten av 10-talet. Det kom så plötsligt. På några få veckor var det hungerkravaller i över femtio länder, de flesta av dessa länder har fortfarande inbördeskrig. Sverige gjorde det nog inte bättre genom köpa på sig stora ris- och spannmålslager från de fattigaste länderna, men de flesta svenskarna slapp i varje fall svälta. Nu odlar vi det mesta av den mat som vi behöver själva. Vi skickar till och med iväg en del som nödhjälp.
Inte för att det hjälper så mycket. För första gången sedan digerdöden minskar världens befolkning – genom svält, klimatkatastrofer, pandemier och krig, om vartannat eller allt på samma gång.
10-talet blev förövrigt det stora ”vad var det vi sa”-decenniet. Militära analytiker, säkerhetstjänster, klimatexperter och framtidsforskare som förutspått mer eller mindre exakt denna utveckling redan på 00-talet var nästan mer stolta av att ha fått rätt än förskräckta över detsamma.
Det som är mest otäckt är att det bara blir värre. Trots att befolkningen minskar så är det ändå krig om maten och vattnet. Efter att pesten dragit fram på medeltiden fick i varje fall folk det bättre efteråt, de hade mer mark att odla på, mer mat att äta. Men i dag, i de flesta länderna, minskar befolkningsantalet i samma takt som ytan som det går att odla på. Livsmånen skrumpnar.
När väl någon region lyckas bli lite mer stabil kan man ge sig fan på att det kommer en orkan, en skogsbrand eller någon ny växtsjukdom som välter allt över ända igen.
I Europa har Grekland, Italien, Spanien och Portugal mer eller mindre kollapsat som sammanhållna stater. Vattenbristen, ökenspridningen och skogsbränderna knäckte dem. Östra Europa – där folk var mer vana att klara sig själva – klarade sig bäst till en början, fram tills att flyktingarna blev för många.
Sverige är mer stabilt, men även här minskar befolkningsmängden. Det föds inte så många barn längre. Det var som om luften gick ur hela samhället när FN för elva år sedan meddelade att det inte längre är möjligt att stoppa klimatförändringarna. Alldeles för många återkopplingsmekanismer hade hunnit starta i klimatsystemet, slog forskarna fast. Systemet började helt leva sitt eget liv. Skogarna och haven slutade ta upp koldioxid och började i stället släppa koldioxid ifrån sig. Skogsbränderna bidrog med flera hundra miljoner ton koldioxid varje år. Och så släppte locket i Sibirien – allt kol som ligger lagrat där håller på att pysa ut som metangas. De senaste åren har även Antarktis börjat falla isär. Stora ismassor bryter sig loss och smälter sedan när de driver ut till havs.
USA:s experiment med att spruta ut svaveldioxid i stratosfären för att dämpa uppvärmningen gav åtminstone mig ett visst hopp i början, men efter en liten dipp fortsatte ändå koldioxidhalten att öka. Det enda som experimentet gav var att regnet blev surt och giftigt. Inte heller försöken att dumpa gödningsmedel i haven för att skapa algblomning verkar göra någon skillnad. Temperaturökningen närmar sig två grader.
Nu tror ingen längre att klimatförändringarna kommer att kunna hejdas. Vi försöker i stället lära oss leva med dem. Det är som om världen har fått en typ av cancer som är omöjlig att bota. Man vänjer sig fort vid tanken. Det enda man kan göra är att skapa det bästa av det som är kvar.

I Malmö ska socialdemokraterna, som styr stan tillsammans med Vänsterpartiet och Ekosocialisterna, arrangera en festival i sommar. De ska kalla den Vattenfestivalen och jag hoppas innerligt att folk fattar att det är en hyllning till rent vatten och inte en festival tillägnad översvämningarna, de ständiga skyfallen, de sura regnen och havet som tar mer och mer av landytan. Partiet i Göteborg blev inte direkt överförtjusta när de fick höra om namnidén. Det är bara tre år sedan som de tvingades flytta ifrån Folkets hus vid Järntorget på grund av vattnet. Å andra sidan är det i ärlighetens namn ingen som bryr sig så mycket om vad göteborgarna säger. Deras stad är i det närmaste förlorad. Det är nästan omöjligt att rekrytera soldater och poliser dit. Folk flyttar därifrån om de kan – och om de tillåts komma ut. Hittills i år har två hundra personer dödats. Det som återstår av hamnen är nästan helt kontrollerat av maffian. Man kan inte ens vara säker i den gröna zonen. I vintras kidnappades länspolischefen mitt utanför militärens huvudkvarter och blev frisläppt först efter att regeringen gått med på att betala lösensumman i form av fem kubikmeter olja.
Här i Stockolm är det lugnare. Den gröna zonen täcker stora delar av innerstan. Så länge man håller sig där behöver man inte vara särskilt rädd. Det är över ett år sedan en bomb detonerade här senast. Mitt problem är att jag bor utanför den gröna zonen. I den blå. Varje dag måste jag passera två olika checkpoints och åka i en buss med beväpnade vakter. Vid ett ställe passerar vi en bit av den röda zonen. Nästan varje dag bombarderas bussen av stenar från de som bor i slummen och jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta.
Vi i partiet var faktiskt emot att skapa zonerna. Åtminstone i början. De flesta tyckte att det räckte med slusstationerna där flyktingarna togs emot och sedan normalt skickades tillbaka. När protesterna och kravallerna inne i städerna både blev fler och mer våldsamma kände vi oss tvungna att byta linje. Bombattentatet mot Drottningsholms slott gav den sista knuffen – sedan röstade vi, tillsammans med högerpartierna, för det skärpta lagpaketet NATSÄK (Nationell trygghet och säkerhet). Då skapades de första zonerna och militär- och polismakten fick mer möjligheter att skapa trygghet.
Den som inte rapporterar en illegal flykting riskerar två års fängelse. Folk som inte samarbetar med myndigheterna kan mista rätten att vistas i den gröna och blå zonen. Samma sak gäller för de som anordnar olagliga demonstrationer eller maskerar sig på offentlig plats.
Vår förhoppning är att delar av den röda zonen ska kunna göras om till blå och att den gröna zonen på sikt ska kunna expandera. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden, när läget är mindre kaotiskt i världen, mildra vissa av NATSÄK-lagarna något. Det finns vissa tecken som tyder på att flyktingfloden är på väg att minska. Särskilt verkar antalet som kommer via Finland sjunka.

Nästa år är det riksdagsval. Som det ser ut just nu kommer vi att förlora ännu fler mandat. Vi står fortfarande utanför den moderatledda Sverige-alliansen, även om vi samarbetar på flera områden. Förlorar vi ännu fler mandat kan vi inte utesluta att vi går in i alliansen helt och hållet, även om Sverigedemokraterna och nystartade Nordiska Fronten är med.
De senaste veckorna har jag jobbat med vår valstrategi. Den kommer att gå ut på att ge folk hopp om en bättre framtid – att inte utesluta möjligheten att det kan bli bättre (även om de flesta inte tror det). Huvudbudskapet kommer att vara:
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

De religiösa sekterna hotar att bojkotta valet. De säger att soldaterna och avspärrningarna motarbetar Guds vilja. De gulklädda anhängarna av den största sekten, Ljusets hopp, syns överallt. Åtminstone en gång om dagen går de längs Sveavägen. Egentligen är det en olaglig demonstration, men polis och militär har order om att låta dem gå. Ledaren Holger Nilsson har lovat vedergällning mot den som stoppar Ljusets hopp att sprida sitt budskap och ingen vågar utmana honom.
En annan otäck företeelse är drogerna. Inte heller dem är det någon som rår på, varken militären, polisen eller stängslen. Drogerna verkar nå fram till alla som vill ha dem. Kanske är det lika bra. Det hade förmodligen varit mer våldsamt utan.

Forskarna uppskattar att 30 procent av alla arter på jorden är utrotade nu. Oftast för att den naturliga miljön där en art levt brunnit upp, torkat ut, svämmats över eller fått ett helt nytt klimat som det inte gått att anpassa sig till.
Det var exakt detta FN varnade för på 00-talet, att det var precis detta som skulle hända. När jag läser vad som skrevs under tillväxttiden studsar jag ofta på vissa meningar om just klimatkrisen. De är många gånger fullständigt korrekta, men ändå är de skrivna som om de aldrig skulle kunna bli verklighet. Författaren Mark Lynas skrev till exempel att ”om vi hade velat förstöra så mycket av livet på jorden som möjligt, skulle det inte finnas något bättre sätt än att gräva upp och elda så mycket fossilt bränsle som möjligt.”
Det går inte att föreställa sig vilka krafter som släpps lös när naturen flippar och blir ens motståndare. För två år sedan drog den värsta stormen hittills in över Sverige. Bara vinden skapade enorma skador, hundratals människor dog när hustak och träd rasade. Sedan kom stormfloden. Flera kuststäder översvämmades. I Stockholm trängde vattnet ner i tunnelbanan och släckte el- och avloppssystemet i flera veckor. Mitt i vintern dessutom. Två tusen personer frös ihjäl eller drunknade.
Och det är ändå ingenting mot Sydeuropas orkaner.
Inte ens kärnvapenmissilerna kan vara så destruktiva.
Jag tänker på tiden då dagens verklighet fortfarande bara var en hypotes – ett möjligt framtidsscenario bland andra. Dessutom ett scenario som de flesta såg som otänkbart.
Jag kommer ihåg när jag var sju-åtta år och badade i havet på sommaren. Att vi kunde ta pendeltåget ut till Nynäshamn och lägga oss på varma klippor och beundra det oändliga blåa vattnet. Jag minns att vi åkte med kusinerna till Härjedalen. Att vi åkte skidor, byggde snögrottor och var på safari för att kolla på myskoxar.
I den värld jag lever i är minnen som dessa mer värda än någonsin. Jag vårdar dem ömt och försöker att inte plocka fram dem för ofta. Jag vill ha dem så orörda som möjligt, så att de inte tappar sin magi.

Jag skrev att jag inte är arg på er. Men fan, när jag skriver det här blir jag det. Hur kunde ni?
Jag vet att ni visste, jag skiter i om ni försökte – ni misslyckades med något som man inte får misslyckas med. Ni skrev att klimathotet var ”vår tids ödesfråga”. Ni skrev att ”djur- och växtarter riskerar att dö ut och människors möjligheter till försörjning riskerar att försvinna”. Ni skrev att vi i Sverige överkonsumerade jordens resurser flera gånger om – att det inte var hållbart. Det var sant!
Och det bästa ni kunde föreslå som lösning var mer av allt: mer teknik, mer bilar, mer prylar (klimatmärkta) och naturligtvis massor av mer tillväxt.

Det är dags för fikat nu. I 140 år har vi socialdemokrater ätit tårta och druckit kaffe. Under tiden har vi kunnat se det moderna samhällets mest häpnadsväckande uppgång och sedan början av dess tragiska fall. Optimismen från 1800-talet och 1900-talet är död, men inte hoppet.
Säkerhet ger frihet
Frihet ger hopp
Socialdemokraterna ger en bättre framtid

Publicerad i antologin Snart går vi utan er, april 2009