Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern

ANTOLOGI | Det fanns en tid när grönt och rött hängde ihop. När borgerligheten inte ens försökte slåss om väljarna i miljöfrågor.

Så kom hösten 2006. Knappt hade Fredrik Reinfeldt hunnit installera sig i Rosenbad förrän den allvarligaste miljöfrågan någonsin sköt upp på agendan. Först genom Al Gores film En obekväm sanning som förutspådde mänsklighetens snara undergång ifall utsläppen av växthusgaser inte bromsades fort. Senare samma höst genom Stern-rapporten av Världsbanksekonomen Nicholas Stern som förklarade världsekonomins snara undergång ifall inte utsläppen ströps. Medierna hängde på och blickarna vändes mot politikerna: ”hur tänker ni fixa detta?”.

Jag vet många som under denna tid himlade med ögonen att tyckte att det var typiskt att vi fått ett högerstyre just som en miljöfråga plötsligt hamnade högst på agendan. Föreställningen att den rödgröna oppositionen skulle hantera klimathotet betydligt bättre än alliansen var utbredd, säkert även inom delar av borgerligheten.

Men det som kunde ha gett de rödgröna ett oöverträffat övertag inför valet 2010 blev något annat. Framgångsrikt vred Moderaterna miljöpolitiken till höger. I en artikel 2009 i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje beskriver Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten denna manöver. Hon konstaterar att miljöfrågorna under den senaste mandatperioden på många sätt frigjorts från politiken. ”Företagare, biltillverkare, forskare, livsmedelsföretag, elbolag och andra engagerade människor som tidigare inte synts i debatten får plötsligt utrymme.” Och lösningarna som diskuteras har blivit därefter: ”teknikoptimism och marknadsinriktning”, skriver Sofia Arkelsten gillande. Hon har tyvärr också rätt i sin analys när hon hävdar att ”vänsterpartierna har tappat initiativet och de vet inte heller hur de ska möta högervridningen i miljö­politiken.”

Hur kunde detta ske? Vem lät högern kidnappa klimatfrågan?

En viktig del av förklaringen är att tidigare stora miljöfrågor varit nog så allvarliga, men aldrig så systemutmanande som klimatfrågan är. Till stor del beror det på att klimatfrågan hänger intimt ihop med användningen av billig fossil energi och att blodet i det industrialiserade samhällets expansiva ekonomi är just denna billiga fossila energi.  Att verkligen lösa klimatkrisen kan bara göras genom att ta sig an själva grundproblemet: en ekonomisk modell som bygger på ständigt ökad konsumtion av icke förnybara resurser.

Det är en gigantisk utmaning. Tillväxtekonomin – och det konsumtionssamhälle som är dess förutsättning – är i dag något så självklart att många inte ens ser den som något problem. Och om man ifrågasätter poängen med att konsumera mer och mer för varje år måste man också vara beredd att ge sig in i en diskussion om hur samhället ska kunna genomgå en massiv omställning.

För den som just förlorat ett riksdagsval upplevs säkert detta som övermäktigt. Det är enklare att skjuta omställningen på framtiden, fortsätta bejaka business as usual och anamma högerns idéer på hur man tacklar klimathotet. Det vill säga:

1) Lägg över ansvaret på medborgarna. Uppmana dem att bli mer ”klimatsmarta” och ”energieffektiva”. Dessutom: definiera det klimatsmarta som sådant som inte hotar de rikas livsstil. Så att klimatsmart är lika med att sopsortera och att byta glödlampor, ja till och med att åka bil (om det är en ”miljöbil”).

2) Bli tekniktroende. Allt kan lösas med ny teknik. Om inte i dag så åtminstone i framtiden eller åtminstone i en teoretisk framtid. Om den vetenskapliga grunden, eller till och med branschens egna optimistiska prognoser, inte är tillräckligt optimistiska – tro hårdare.

3) Konsumentmakt. Sätt nya märken på produkter så att konsumenterna kan ”rösta med plånboken”.

4) När inte något annat går – klimatkompensera. Till och med för politiker kan besjungandet av ”gröna flygresor” låta falskt. Lösningen är att betala några tior extra på biljettpriset så att utsläppen från fattiga människor kan hållas på en låg nivå eller rentav minskas till en lägre nivå än tidigare.

5) Som övergripande mål för all politik: ökad tillväxt genom ökad konsumtion.

Visst existerar det skillnader mellan blocken i klimatpolitiken, men likheter är vad det finns mest av. När befolkningen i mars 2010 tillfrågades vilket parti i klimatfrågan som de hade högst förtroende för vann Miljöpartiet stort (39 procent). Av hävd skulle man kunna säga. Det intressanta var hur förtroendet var för övriga partier. Samtliga hamnade på en bottennivå. Endast 11 procent hade högst förtroende för Moderaterna, 6 procent svarade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hamnade allra längst ner på 1 procent tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Det ska sägas att det inte är någon rödgrön uppgift att säkra vår överlevnad på den här planeten. Det är en fråga för alla icke-suicidala, vare sig de är moderater eller miljöpartister. Och oavsett politisk åskådning kommer utträdet ur fossilsamhället att kräva många nya idéer och en ödmjuk inställning till den gamla politikens brister. Ingen sitter inne på svaret för hur ett fossilfritt och verkligt hållbart samhälle ser ut. Däremot finns i den socialistiska och gröna idétraditionen flera viktiga byggstenar som det är hög tid att plocka fram om man ska kunna ta tillbaka initiativet.

I denna tradition finns en tro på politikens möjligheter och kraft liksom en vana att på djupet och diskutera hur samhället borde inrättas för att ge människor möjligheten till goda liv. Socialistiska och gröna tänkare har i historien inte varit rädda för att ställa de stora svåra frågorna och har därmed fått många vilda och spännande idéer som svar: Sänkt arbetstid för mer fritid, deltagardemokrati, nya boendeformer, arbetarstyrda fabriker, ekonomisk jämlikhet och så vidare.

Ett exempel är den numera bortglömda diskussionen om arbetets mening. År 1883 skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue sin storsäljande stridsskrift Rätten till lättja i vilken han sågar idén om att öka produktionen enbart för att skapa mer arbete. Resultatet av denna ekonomiska modell – det sena 1800-talets överflöd – beskriver Lafargue som ”berg av produkter som är högre och mera enorma än Egyptens pyramider” (vad hade han sagt om han upplevt dagens samhälle?). ”Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete.” Frustrerat ser Lafargue på när nationalekonomernas tillväxtfetisch förs över på arbetarna: ”Likt Arkadiens papegojor härmar de ekonomerna: ’Låt oss arbeta, låt oss arbeta för att öka nationens rikedom!’ Dårar!”. Paul Lafargue var knappast oemotsagd, men hans skrift var ett av många exempel på den typ av friska diskussioner om de underliggande strukturerna i samhället som fördes under denna omvälvande tid. I dagens politiska debatt i Sverige – mitt under brinnande klimat-, ekonomi- och energikris – verkar en av de största frågorna vara om framtidens bilar ska gå på el, etanol eller biogas.

En mer intressant fråga skulle kunna vara hur vi ska ordna samhället nu när den nuvarande ekonomiska modellen visar sig vara på kollisionskurs med planetens ekologiska ramar och resursbas. Det är en provocerande fråga eftersom den utmanar det konsensus som råder kring ekonomisk tillväxt som oantastlig politisk målsättning. Vilket inte gör den mindre nödvändig att ställa.

I ett samhälle så hårt präglat av myten om gränslös och evig framgång är det svårt att få grepp om det faktum att tillväxten har gränser. När New Economics Foundation ska förklara saken i sin rapport Growth isn’t working tar man därför en liten gullig hamster till hjälp.

När en hamster har fötts, berättas det i rapporten, dubblerar den sin vikt varje vecka fram till dess att den når puberteten. Om den inte hade nöjt sig med detta utan hade fortsatt växa i samma takt skulle den vid ett års ålder väga nio miljarder kilo. Den då inte längre lika gulliga hamstern skulle dagligen behöva käka mat motsvarande den globala årsproduktionen av majs. ”Det finns ett skäl till att saker i naturen inte växer obegränsat”, skriver New Economics Foundation.

Föreställningen att det skulle gå att fortsätta öka den globala ekonomiska tillväxten och samtidigt möta de extremt tuffa kraven på utsläppsminskningar är inte särskilt realistisk och saknar dessutom vetenskapligt stöd. De vinster i form av energieffektivisering som ny teknik hittills har gett har i regel ätits upp av den växande ekonomin. New Economics Foundations studie visar att koldioxidintensiteten i ekonomin – för att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader – behöver sjunka med 6,5 procent per år fram till år 2050. Ska alla världens medborgare dessutom få komma upp till västerländska inkomstnivåer måste koldioxidintensiteten minska med omkring 11 procent varje år. Jämför det med den årliga minskningen sedan 1990: 0,7 procent.

Flera liknande rapporter ger samma resultat. Kevin Anderson, chef för Tyndall-centret i Manchester, konstaterar i en annan studie att fortsatt ekonomisk tillväxt i OECD-länderna kommer att göra det omöjligt att hålla den globala temperaturen under 4 grader.

Och även om klimatkrisen genom ett mirakel löstes i ett trollslag gör resursbristen att evig tillväxt på en begränsad planet förblir en omöjlig ekvation. Den billiga olja som driver ekonomin sinar obönhörligen. Exakt hur nära den beryktade oljetoppen, peak oil, vi befinner oss är omöjligt att säga, men många bedömare – inklusive delar av den fossila industrin – pekar på 10-talet som decenniet då oljeproduktionen kommer att börja falla för gott. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men en sak är säker: det blir en svår prövning för ett ekonomiskt system byggt på olja.

Tillväxtens gränser ställer samhället inför ett svårt dilemma. Vi är beroende av en ekonomisk modell som inte möjlig särskilt länge till. Det är en minst sagt tuff utmaning att ta sig an, men det fina i att lyfta bort slöjan från dessa underliggande ekonomiska strukturer i samhället är att det gör politik till något större än att administrera en konsumtionsdriven kapitalism. Det återupprättar tron på politiken.

Förutsatt att politikerna har en bra plan.

Ekonomisk tillväxt är tacksam i den mån att den gör alla rikare (åtminstone i teorin). Visserligen blir vissa väldigt mycket rikare medan de flesta blir bara lite rikare, men ändå. Om ekonomin hela tiden växer slipper de som sitter på den politiska makten att stöta sig med eliten i samhället eftersom de slipper föra en progressiv omfördelningspolitik. Som högerekonomen Henry Wallich har uttryckt det: ”Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.”

I ett samhälle utan tillväxt skulle behovet av ökad jämlikhet växa, och omvänt – som Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden – ”större jämlikhet gör även tillväxt mycket mindre nödvändig”. Jämlikhet är med andra ord ett av de viktigaste sätten för att ta sig ur tillväxtdilemmat.

Wilkinson och Pickett visar i sin bok att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Det borde därför vara en självklar målsättning för en rödgrön regering att bryta trenden med ökande inkomstklyftor så att de i stället börjar minska rejält. En målsättning som är rimlig först när man överger tillväxtmålet eftersom stora inkomstklyftor håller uppe konsumtionstrycket vilket är en förutsättning för tillväxten. Denna onda spiral som konsumtionssamhället leder in samhället i måste brytas. För det krävs ett skifte som gör att mer pengar och ökad konsumtion värderas lägre och sådant som verkligen har betydelse för folks livskvalitet värderas högre: tid för familj och vänner, en meningsfull sysselsättning, god hälsa och en känsla av samhörighet.

”I grund och botten innebär en minskning av ojämlikheten att siktet ställs om, från splittrande egennyttig konsumism, som drivs av statuskonkurrensen, till ett mer socialt integrerat och förenande samhälle. Större jämlikhet kan hjälpa oss att utveckla det kollektiva etos och engagemang för samarbete som behövs om vi ska kunna lösa de problem som hotar oss alla”, skriver Wilkinson och Pickett.

Precis som många andra som tar sig an klimatkrisen utifrån ett tillväxtkritiskt perspektiv använder Wilkinson och Pickett andra världskriget som parallell och inspiration. Om människor ska acceptera stora och snabba förändringar i samhället måste dessa uppfattas som rättvisa och jämlika. När det under andra världskriget uppstod brist på viktiga resurser hanterades detta genom att ge alla medborgare en lika stor del av dessa resurser. Fattig som rik fick tillgång till en lika stor del matolja, smör, kaffe och annat som det var brist på. På samma sätt, menar Wilkinson och Pickett och många andra brittiska debattörer, kan man i dag argumentera för en ransonering av den fossila energin i form av bensin, el, värme och flygresor.

Jag tillhör själv förespråkarna av denna moderna form av ransonering som även går under namnet personliga utsläppskvoter.  Det är en spännande idé – med rötterna i Storbritannien – som har ett ökande stöd och skulle fungera ungefär så här: En koldioxidbudget skapas för flera år framåt vilken garanterar att utsläppen minskar enligt de nivåer som vetenskapen kräver. Den årliga budgeten delas upp mellan landets medborgare så att var och en får en lika stor kvot. Medborgarna får ett koldioxidkonto där de varje månad får insatt ett antal koldioxidransoner. När man köper bensin, el, värme eller flygresor lämnar man ifrån sig ransoner. Företag och organisationer skulle regleras för sig inom samma budget. De skulle behöva köpa sina ransoner och baka in kostnaden för dessa i sina varor och tjänster.

Eftersom utsläppsklyftorna är stora skulle en majoritet av befolkningen direkt gynnas av ett system med inbyggd jämlikhet.

Idén om personliga utsläppskvoter är ett konkret förslag på hur klimat- och energikrisen kan hanteras, men de har också en annan viktig dimension: de skulle etablera ett ramverk för ekonomin och skulle lära oss att leva inom planetens gränser. Det ekonomiska systemet skulle tvingas anpassa sig till ekosystemet i stället för tvärtom.

Det rödgröna samarbetet har goda förutsättningar för att påbörja denna omställning inte bara av den ekonomiska politiken men också av den sociala logik som orsakas av konsumtionssamhället. Det socialistiska jämlikhetssträvandet skulle kunna kombineras med den gröna grundpelaren att skapa goda livsförutsättningar inom de ramar som naturen ger.

Möjligheterna öppnas i samma stund som vi tar oss ur det grepp som tillväxtparadigmet håller oss i.

Exempel på sådana möjligheter är investeringar i gröna jobb och grön infrastruktur. Inte med motivet att stimulera tillväxten, men för att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle genom energisnåla hus, utbyggd kollektivtrafik, förnyelsebar energi och utvidgad offentlig service. Investeringarna skulle kunna finansieras med intäkterna från en skatt på finansiella transaktioner, enligt konceptet Tobinskatt som Attac-rörelsen drev under 00-talet. (På senare år har idén fått stöd bland annat av regeringarna i Tyskland, Frankrike och Brasilien. Även EU har propagerat för en Tobinskatt.)

En annan möjlighet som uppstår är att, som Paul Lafargue var inne på redan på sin tid, ta ut ökad produktivitet i sänkt arbetstid i stället för höjd lön. Med dagens tillväxtjakt är det en mer eller mindre otänkbar tanke, trots att det skulle ge jobb åt fler. Med andra politiska mål blir det i stället en självklarhet.

Ytterligare något som blir både önskvärt och nödvändigt i ett samhälle som inte sätter höjd BNP-siffra som övergripande mål är att produktionen blir mer lokal och att ägarförhållandena ändras. I det gamla paradigmet är expansiva globala vinstjagande storföretag något eftersträvansvärt – sådana företag som kräver tillväxt för att få valuta för sina investeringar. I ett samhälle där ekonomin organiseras inom ekologiska gränser är det annat som är intressant. Det är vettigt att när det är möjligt förlägga produktionen av en vara närmare det ställe där den konsumeras. Och mer lokala och icke-vinstdrivna företag gynnar andra ägandeformer: arbetarägda, kooperativa, familjeägda och kommunala.

Stora och svåra förändringar, visst, men i regel positiva sådana. Det rödgröna samarbetet har att välja mellan att 1) ducka den information som pekar på att vi antingen påbörjar omställningen nu eller gör den under kaotiska förhållanden inom kort. Eller att 2) acceptera läget, kavla upp ärmarna och göra det som politiska rörelser en gång byggdes för.

Samtidigt som man vinner tillbaka miljöfrågan från högern.

David Jonstad
Chefredaktör på Klimatmagasinet Effekt (www.effektmagasin.se) och författare till boken Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen (Ordfront)

Källor:
Arkelsten, Sofia: ”En miljöpolitisk högervridning” (Svensk Linje nr 2, 2009)
Sifoundersökning om förtroendet för partierna i klimatfrågan. Beställd av Westanders i mars 2010.
Lafargue, Paul: ”Rätten till lättja” (Symposion, 1989)
Simms, Andrew och Victoria Johnson: ”Growth isn’t possible” (New Economics Foundation, 2010)
Jackson, Tim: ”Prosperity without growth” (Earthscan, 2009)
Wilkinson, Richard och Kate Pickett: ”Jämlikhetsanden” (Karneval, 2010)

Publicerad i antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard), april 2010

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s