Grannen kommer över på spontanfika. Mitt på dagen, en onsdag. Hon jobbar deltid, det gör jag med. Annars hade denna fika aldrig ägt rum. Då hade vi inte kunnat konstatera det vi nu gör: hade vi jobbat heltid hade vi nog gjort som så många andra nu för tiden – gått in i den berömda väggen. Knappast att vi orkat vardagen ifall vi hade jobbat heltid. Och även om vi skulle orkat hade det inte varit värt det. Iväg med barnen i ottan. Hem med dem till middagen. I med mat. Ner i sängarna. Måndag till fredag. Och sedan jäkta hela helgen för att hinna göra allt som inte hanns med i veckan och dessutom förbereda sig för nästa. Inga marginaler. Få tillfällen att vara med sina barn i lugn och ro. Jag vet det är så här det ser ut för många och all respekt till er, men det är inte vad jag önskar någon. För ingen kan väl tycka att detta är ett bra liv? Borde vi inte som samhälle kunna bättre?
Krönika i Dala-Demokraten, 29 mars 2018
Det märkliga är att när det kommer till frågan i fall vi i allmänhet jobbar för mycket eller för lite är svaret alltid givet. Vi jobbar för lite. Vi borde jobba mer. Fler borde jobba. Högre upp i åldrarna. Och alla borde jobba heltid.
Det vettiga svaret borde vara att vi jobbar på tok för mycket. Inte bara på grund av den vanliga visan om hur vår växande ekonomi sliter den ekologiska väven itu och får själva jordens klimatsystem att kantra. Vi jobbar för mycket eftersom arbetsrelaterad stress är den främsta orsaken till den lavin av utbränningar som far genom samhället. Och vi jobbar för mycket eftersom långa arbetsdagar skapar stress även i privatlivet – för vuxna och för barn. Jag kan inte tänka mig någon mer vederkvickande medicin än att folk i allmänhet fick möjligheten att tillbringa mindre tid med lönearbete och mer tid med familj och vänner. Vad sägs om arbetstidsförkortning? Hallå?
Det är som att ropa in i en snödriva. Inom politiken har nästan alla anammat den ideologi som presenterar heltidsarbete som vägen till frigörelse. Många av Sveriges kommuner deltar i en kampanj för att få alla anställda att jobba hundra procent. Det anlitas konsulter enbart i syfte att driva på för detta. Småbarnsföräldrar har visserligen en viss laglig rätt till deltid, men det är en rätt som man knappast uppmuntras att utnyttja.
Socialdemokraterna har hamrat ner arbetslinjen i följande motto: ”Alla som kan jobba ska jobba”. Vad är det för sjukt budskap? Är det ett arbetsläger vi bor i? Är vi löneslavar, utan rätt att själva välja vad vi vill göra med våra kroppar, med vår tid, med våra liv?
Det är inte vår förmåga till arbete som ska avgöra hur mycket av vår tid och energi vi byter mot lön. I ett fritt samhälle borde det vara vår vilja och våra behov som bestämmer detta.
Rätt till heltid? Visst. Men ännu hellre: höjda lägsta löner, minskade löneklyftor och rätt till deltid. Rätt att själv välja vad man gör med sin tid. Att slippa få detta dikterat för sig.
För två generationer sedan kunde de flesta familjer leva gott på en heltidslön, frun kunde vara hemma på heltid. För en generation sedan var det vanligt att kvinnan i en barnfamilj arbetade halvtid. I dag är normen heltid för samtliga. Hurra för jämställdheten? Systemet med hemmafruar var naturligtvis en kvinnofälla, men feminismens och även arbetarrörelsens feltänk kring detta gjorde ont värre: de försökte eliminera fällan genom att göra mannens prioriteringar till norm.
Ett annat sätt att tackla det på hade varit att göra halvtid som norm, för båda könen. Dela lika på lönearbetet och hemarbetet. Med andra materiella behov, i en annan ekonomi, med andra prioriteringar hade detta varit möjligt även i dag.
David Jonstad
David Jonstad 
Fantastisk text, en sådan fruktansvärd spot on.
Exakt såhär tänker jag också. Undrar varför inte så många andra ser det. Varför protesterar inte folk mer? Resultatet av propagandan är skrämmande (eller hjärntvätt kanske är ett mer korrekt ord?).
Tack för en viktig reflektion, som liknar min egen insikt, som jag skrivit om ett antal gånger. Arbetar inte heltid (på det viset) sedan flera år och älskar det. Har tid för mig. Snacka om att berika mitt liv!
”Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.”
https://herothecoach.com/2016/03/18/var-far-jag-plats/
Det var mycket länge sedan arbetstiden sänktes till 8 timmar. Samhället såg helt annorlunda ut. Släpp in fler i arbete genom att individanpassa den tid på jobbet som du vill byta mot pengar (lön).
Lösningen kan vara medborgarlön……
Annika Hastig
Precis! Jag arbetar deltid 7-11 varje dag. Jag har egen firma och tar emot privata sångelever på eftermiddagarna. Vissa veckor tar jag många bokningar. Andra veckor inga bokningar alls. Jag lägger pengar på hög så att jag kan var ledig på barnens lov. Jag är så glad över min möjlighet att jobba så mycket som jag orkar. Eller så lite som jag orkar. Jag har makt över min tid. Det är fantastiskt. Tack för att du tar upp detta viktiga ämne.
Så klart upp till var och en om man väljer heltid eller deltid, jobbar själv deltid. Men jag vill inte att min skattepeng ska gå till a-kassa för de som väljer deltid. Samhället ska inte betala för att någon vill ha egentid. I så fall får man själv stå för det inkomstbortfallet.
Vad är det som säger att ”heltid” måste betyda 40 timmar per vecka på jobbet? Varför skulle heltid inte kunna innebära 30 timmar per vecka på jobbet? Eller till och med 20 timmar per vecka på jobbet? Varför associerar Du heltid till 40 timmars arbetsvecka? Eller varför inte 50 timmar?
Heltid är just nu 40 timmar (eller däromkring). Det kan såklart komma att ändras, jag hoppas det, men det är vad vi har att förhålla oss till just nu.
Det var säkert en del som sa som du när vi gick från 6 dagarsvecka till fem dar. Usch vad det måste svidit.
TACK!
Jag jobbar som chef 40 h per vecka minst. Efter jobbet cyklar jag och tränar, hemma ca 18.30, efter dusch och mat hänger jag med min dotter eller träffar vänner på stan. Jag beställer mat på mat.se, städningen går fort då jag lever så minimalistiskt jag kan dvs. lite prylar. Helgerna ägnar jag åt vänner, dans, landsvägscykling, film, böcker osv. Jag förstår inte problemet. Jag hinner med allt jag vill. Bland mina vänner ser jag inte att det med nödvändighet är arbetet som är problemet, det är att de har för mycket saker, bilar, båtar, sommarstuga, stort hus, allt kräver sitt. Många orkar inte träna, jag skulle inte orka om jag inte tränade. Vi är alla olika och för mig är det inga bekymmer att jobba 40 h i veckan.
Allt handlar ju om vilket sorts arbete man har. Läget skulle nog vara helt annorlunda för dig om du arbetade på ”golvet” med tunga fysiska arbeten, åtta timmar om dagen, som t ex inom industrin eller inom vården. Och dessutom då vara underbetald, med allt vad det innebär.
Varför inte korta allmänna arbetstiden? I Norge är arbetstiden mellan kl. 08.00 och 15.30 om jag minns rätt. Lunchen består av medhavd matpakke, dvs smörgåsar som äts i lunchrummet tillsammans med kollegerna. Jag tror ont tiderna har ändrat sig så mycket på 45 år!
Tack för att du belyser detta. Jobbar deltid och mår dåligt varje månad med aktivitetsrapport m m pga att jag måste vara en komplett människa och jobba 100 %. Varit rejält utbränd och hade sjukpension på 50 % en tid. Släppte denna pga jag inte stämde in i samhällsnormen pga av den men oj vad jag ångrar mig. Jag blir aldrig ”hundra” igen men jag orkar jobba ”hundra” av min deltid.
Viktigt att lyfta ämnet arbetstidsförkortning! Hur löntagare sedan missgynnats i ökande takt genom utebliven arbetstidsförkortning. Och David du lyfter många poänger men missar en stor del av historieskrivningen – en av feminismens viktigaste kamper genom historien har varit arbetstidsförkortning och att sänka normalarbetstiden till 6 timmars arbetsdag för att få heltidsarbete och familjeliv att gå ihop! Så att klandra feminismens för detta känns historielöst. Det är kapitalismen som är orsaken och varit drivande i att både barn och kvinnor ska arbeta (billig arbetskraft), och denna har inget intresse i att minska arbetstiden. Tvärtom. Sen finns såklart feminism inom många ideologier och motiven och målen ser därmed olika ut. Men arbetstidsförkortning har varit en viktig kamp för i alla fall den socialistiska feminismen. Hade vi lyssnat mer på feminismen hade vi haft 6 timmars arbetsdag för länge sen…
Jo, jag vet att feminister (och många andra med) drivit på för arbetstidsförkortning. Men att kvinnor ska ut på arbetsmarknaden och konkurrera med männen upplever jag har varit ett mer överordnat mål. Ett bra exempel på detta är när feministen Nina Björk för tio år tyckte att kvinnor (och män) borde prioritera barn och hem framför arbete. Hennes text (https://www.dn.se/kultur-noje/vi-ar-pa-helt-fel-spar/) gjorde att hon fick löpa gatlopp genom stora delar av den feministiska rörelsen. Frigörelsen för kvinnan, fick Nina Björk veta, låg i att kunna lämna in barnen på dagis och tillbringa sina dagar på arbetsplatsen eftersom detta gav en större ekonomisk jämlikhet.
Det är möjligt att detta är på väg att ändras, men jag tycker inte mig ha sett så många tecken på det än.
Det är ju fler idag som inte jobbar och som ska dela på skatten de som arbetar tjänar in, för socialbidrag, barnbidrag, flerbarnstillägg etc.
Så de som jobbar och har jobbnoral kvar, att bidra till samhället är förlorarna och går in i väggen och de har dessutom fått pensionsåldern höjd.
Det är verkligen inte konstigt att människor går in i väggen som arbetar.
Det är oskäligt att så många inte bidrar och så få arbetar.
Nja, att det skulle vara per automatik de som arbetar som är de som ”försörjer” de som inte arbetar är väl en sanning med modifikation. De som arbetar kostar nog samhället mer totalt sett om man räknar in allt, än de som inte arbetar. Ta t ex det här med föräldraskap i kombination med att arbeta. Är det något som kostar samhället pengar så är det väl barnomsorgen. Det kostar årligen ca 130 000 kr/barn, när de arbetande familjerna istället för att själva ta hand om sina barn, lämnar barnen på förskolan innan de åker till sina arbeten. Dessutom barnbidraget på det! Så att påstå rakt av att de som arbetar är de som tjänar in skatt till de som inte arbetar stämmer ju inte. Ta t ex en trebarnsfamilj som inte själva tar hand om sina barn p g a att de väljer att arbeta heltid, deras egen skatt täcker ju inte ens barnomsorgskostnaden på långa vägar. Så att bara peka ut de som inte arbetar som kostandskrävande, blir ju lite missvisande.
Jag tror att du belyser den riktiga orsaken i din text och det handlar inte om 40-timmars arbetsvecka utan människans behov av att äga. Du beskriver att förr klarade man sig på en heltids lön och hade fritid att umgås med sin familj. Idag är det viktigare att visa världen vilken lycklig familj man är på sociala medier istället för att vara närvarande i stunden för att sedan rusa iväg till ett avslappnande yogapass. För att bilderna man lägger ut ska bil så bra som möjligt måste man självklart köpt de senaste inom heminredning, mode och teknik. Människan är byggd för att arbeta, gärna med kroppen. Det är när vi glömmer detta och fokuserar på vad vi inte hinner på dygnets 24-timmar som vi går i krasch. Att vi dessutom slutar se vår medmänniskor och tror att ensam är stark bidrar till ännu mer ohälsa i samhället. Börja hälsa på din granne och fråga om du kan hjälpa hen på något sätt så börjar samhället växa igen och med det även medmänskligheten.
Kommit till denna insikt att deltid är vad jag behöver för att inte falla in i väggen vilket är nära redan vid 30-års ålder dock måste jag få sjukvården att fatta de. För jag skulle kunna jobba till 75 men bara om jag får jobba halvtid, tycker det låter som mest hälsosamt varför inte poptionera ut sin arbetskraft ist. för slita och bränna ut sig och sen bli riktigt sjuk och aldrig kunna jobba mer. Förbannade sjukvård, hoppas de kan fatta någon gång och jag ha kraften att kämpa mot dem. (varför man nu ska behöva kämpa mot och inte med 😡)
Hej David,
Mitt namn är Peter och jag avslutade just kursen i Bärkraftigt Byggande och Boende via Dalarnas Universitet. Vi hade en väldigt trevlig avslutningsfest i Mats trädgård i torsdagskväll, och bland annat pratades det om vilka personer som hade deltagit i kursen och du nämndes. Jag tror inte att vi träffades, men jag blev nyfiken på ditt arbete och dina böcker och hittade din hemsida och den här krönikan. Väldigt angelägen och bra text! Innan jag går vidare med att kommentera texten, så måste jag bara säga att det var synd att du inte gick klart kursen, den var väldigt bra och gruppen var fantastiskt trevlig.
Hur som helst, åter till din intressanta krönika. Jag tycker att du gör många riktiga och relevanta iakttagelser, och faktiskt ser verkligheten för vad den är – lönearbetet är slaveri. På riktigt slaveri. Det är ingen illasinnad metafor, utan ett mycket sinnrikt och slugt utformat system höljt i dunkel till folkets stora olycka. Kanske känner du redan till detta, men om inte så delar jag gärna med mig av lite av mina tankar kring denna mycket angelägna fråga.
Vad vi i korthet har att göra med är ett nästan bortglömt fenomen – ocker. Detta är ett historiskt välkänt fenomen som har dryftas, fördömts och bekämpats i årtusenden. Aristoteles filosoferade om, och fördömde, det. Jesus piskade månglarna ur templet. Shakespeare skrev om Shylock. Och så vidare. Det finns mycket skrivet på området, både samtida och historiskt. Stephen Zarlenga skrev en bok som heter ”Lost Science of Money” som är en bra sammanfattning (finns som pdf på nätet). Och just så är det – medvetandet kring pengar och ocker är idag nästintill noll, samtidigt som fenomenet är på all-time-high, och därmed mals vi och vår civilisation ner i ockrandets kvarn.
För att tala mer klarspråk så handlar det om vårt monetära system – våra pengar – som ägs av privata intressen (bankerna), och där alla våra pengar skapas genom utlåning och beläggs med ränta. Pengarna du har på ditt konto representerar någon annans skuld. Om du lånar pengar av banken för att köpa ett hus, så skapar banken dessa pengar i samma stund som lånekontraktet skrivs under. Så egentligen är det fel att säga att banken lånar ut pengar -de skapar pengar som skuld, genom att vi accepterar (inte förstår) en absurt orättvis överenskommelse, där banken får tillbaka mycket mer än lånesumman över tid (amorteringar + räntebetalningar), utan att själva ha gjort något annat än att knappa in några siffror på ett konto i en dator. Systemet är komplext och inte så enkelt att snabbt förklara, och jag tänker inte gå in så mycket på detaljer, det finns oändlig mängd text att läsa om detta redan. Men i korthet är principen sådan att alla aktörer i samhället (privatpersoner, företag och stat) måste låna av privata banker för finansiering, och det är här vi kommer tillbaka till hur vi är löneslaver, eller kanske rättare sagt – skatteslavar. Genom att staten belånar sig för finansiering (ofantliga summor, frekvent, oftast genom obligationer) så tvingas vi gemensamt betala astronomiska summor tillbaka till fodringsägarna (främst banker) som utbetalningar/amorteringar och ränta. Detta gör att staten är väldigt angelägen om att samla in skattepengar för att kunna finansiera lånekostnaderna. Som kuriosa kan nämnas att statsobligationer alltid har ansetts som en av de mest säkra penningplaceringar man kan göra, då dessa garanteras av skattebetalarna, och staten kan alltid bara höja skatten om det blir svårt att få kalkylerna att gå ihop. Givetvis finansierar skattepengarna annat än räntekostnader, men finansiella kostnader är en oerhört tung samhällsekonomisk börda, och mycket finansieras via skattemedel (då staten är den största enskilda låntagaren i det finansiella systemet). Det lite trixiga man måste förstå här är att mycket utav räntekostnaderna (både statens och privata) är indirekta, och syns inte vid en första granskning, men kan intuitivt ganska enkelt förstås. Och det är att alla kostnader alltid pressas nedåt till nästa led i den ekonomiska kedjan. Ett företags kostnader (löner, insatsvaror, och finansiella) måste bäras upp av priset på varorna och tjänsterna som de säljer. Skillnaden mellan kostnaderna för insatsvarorna och räntekostnaderna är att räntekostnaderna inte motsvaras av något reellt värde i produkten, det är bara en belastning. Alltså skjuts indirekt alla finansiella kostnader ner (steg för steg) till botten utav den ekonomiska värdekedjan (utan att göra någon alls nytta för förädlingen) – till ”konsumenterna”, till folket – till dig och mig. Så poängen här är att slutkonsumenten måste bära alla tidigare led i värdekedjans finansiella kostnader. Det är en tung börda, som tyvärr inte syns så tydligt. Staten är en stor konsument av varor och tjänster, och en låntagare av rang. Detta gör att staten bär mycket av samhällsekonomins finansiella kostnader, direkt och indirekt. Staten finansierar sig med skattemedel (lånar gör staten oftast inte till löpande utgifter, börjar dock ändras nu), och skattemedel samlas till stor del in via lönearbete. Så tada! – Du och jag är slavar via lönearbete och skattebetalningar, slav till fodringsägare i form av privatägda banker. Och just det – skatten är inte 30%, utan snarare 70% (du jobbar alltså för staten 3,5 av arbetsveckans 5 dagar). Och till skatteoket skall ju också de indirekta finansiella kostnaderna på allt som vi konsumeras adderas, det summerar upp till en rejäl kätting runt alla och envars fot.
Det är svårt att fullt ut förklara systemets uppbyggnad och effekter på ett kort och koncist sätt. Men ett sätt att se på det är att vi leasar vårt monetära system (som är en extremt banal och simpel produkt/tjänst – digitala siffror på ett krypterat serversystem) och leasingkostanden är ålagda dem som redan har minst. Detta är den verkliga orsaken varför vi har så extremt stora skillnader mellan rik och fattig. Det beror inte på att de rika har varit duktiga och arbetat hårt för att producera varor och tjänster som folket efterfrågar och behöver. Nej, det beror på att de har ljugit, lurats och förslavat majoriteten av befolkningen. Och nej – Bill Gates är inte rikast i världen. Det är snarare Rothschild och Rockerfeller som sitter på kulorna, och de äger medierna (Forbes i det här fallet) som producerar de där löjliga listorna.
Systemet är läskigt effektivt i att gynna de få, på majoritetens bekostnad. Förmodligen det bästa slavsystem som mänskligheten har skådat (endast en försvinnande liten minoritet av mänskligheten ser det dock förvisso), för historien har visar att slavarbete inte varit så produktivt. Människor tycker inte att det är motiverande att slavarbeta, utan arbetet blir motiverande, lustfyllt och där med produktivit först när man ser meningen i det, och själv får skörda frukterna utav det. Och det är här som detta fördolda slavsystem är så genialt – slavarna tror att de är fria, de tror att de får behålla det mesta av värdet som de skapar (och då ska man komma ihåg att lönen knappast motsvarar värdet utav det som vi skapar, en lön som sedan kraftigt beskattas). Och sist men inte minst så är slavarna fria att själva vilket slavjobb de vill ha. Jag lyfter på hatten – det är en imponerande skapelse! Det finns alltså mycket goda anledningar till att kyrkan och även islam förbjöd ocker. Det är som sagt många som förstått detta genom historien, både individer och kulturer, men idag är det illa ställt. Kyrkan och islam har sedan länge resignerat och gått och lagt sig. En klok man som förstod detta problem väl var Dante Alighieri. Han såg ockrandets effekter i medeltidens Italien, och i sin bok ”Den gudomliga komedin” så placerade han ockrarna djupt ner i helvetet som några av de allra värsta syndarna.
Vad vi måste bli varse är att ekonomi inte är någon naturvetenskapligt fenomen så som biologi, och att ränta inte är ett ofrånkomligt fenomen så som att dag följer natt. Man har instiftat ett ”nobelpris” i ekonomi som just är där i det syftet – att upprätthålla laissez-faire ekonomin som följde i kölvattnet av upplysningen. Ekonomi är i grunden moralfilosofi – hur ska vi förhålla oss till varandra, och ska de med större ekonomiska muskler ha rätt att exploatera dem som är svagare? Ekonomi handlar inte om räntor och inflation. Det är bara rök och speglar för att förvirra, och onödiga och onaturliga effekter utav ett galet och sjukt system. Någon som förstod detta mycket väl var en man som hette Heinrich Pesch som skrev boken ” Lehrbuch der Nationalökonomie”, där han just trycker på ekonomi som en moralfilosofisk fråga, och han presenterar nog en av de bästa definitionerna på vad kapitalism egentligen är (för i ärlighetens namn, kan någon komma upp med en vettig definition?) – statssanktionerat ocker – staten låter ockrarna härja fritt, eller än ärligare – ockrarna styr staten!
För den som är skeptisk till allt det jag skriver här (inser att det börjar bli en del…) så kan jag rekommendera att studera historien. Det finns många bra exempel på vad som händer om man sparkar ut ockrarna ur ekonomin och samhället. Staden Wörgl i Österrike och deras blomstring med lokal skuldfri valuta på 30-talet är ett lysande exempel, stängdes dock snabbt ner. Även Gustav III och hans riksdaler, Hitler och Mefo:n, Gadaffi och hans försök att introducera gulddinaren (blev det sista han gjorde sen kom Nato och mördade honom och sprängde sönder Lybien). Finns många fler exempel, den som är intresserad kan söka på nätet.
Jag ser också att du är engagerad i miljöfrågor. Och för den som vill begripa den kanske största orsaken till den hänsynslös rovdrift på oss och planetens resurser, så är det återigen nödvändigt att förstå vårt monetära system. För som tidigare beskrivet så är alla pengar skapade som skuld genom ”utlåning” (man kan inte låna ut något som man inte har) från privata banker. Bankerna bestämmer vad som ska finansieras och inte, genom hur lånen ges. I och med att pengarna skapas som skuld, så försvinner de när vi amorterar. Detta i kombination med att många sparar pengar på sina konton (låser upp någon annans skuld), och räntan (som gör att vi alltid är skyldiga bankerna mer än vi har lånat – skuldbördan är större än vad det finns pengar i ekonomin), gör att det alltid är en stor brist på kapital i de lägre skikten av ekonomin (den organiska ekonomin). Vilket driver oss till att hela tiden försöka bli effektivare i användandet av pengar – och det här är viktigt – för effektiv kapitalanvändning är ofta det motsatta mot effektivt nyttjande av naturliga resurser (människor och materia). Det är billigare (kostar mindre) att tillverka nytt än att laga, att tänka kortsiktigt i stället för med kvalitet, etc. Denna konstruerade brist på kapital i den organiska ekonomin driver oss alla till nya lån, mer arbete, mer resursförbrukande, mer galna beslut (ekonomiskt motiverade, men som går emot allt sunt förnuft), och tada! – Där har du motorn i maskinen som äter upp oss och vår värld. Det skall såklart tilläggas att det finns många andra fenomen och drivkrafter som drar i samma riktning, men detta är (enligt mig) en av de största.
Inte konstigt att Einstein kallad ränta-på-ränta för världens åttonde underverk – “Compound interest is the eighth wonder of the world. He who understands it, earns it … he who doesn’t … pays it.”
Och Aristoteles förstod det än mycket bättre, och kom med otroligt insiktsfull kritik för över 2000 år sedan (när systemet inte ens var alls så illa uppsatt som idag): “The most hated sort, and with the greatest reason, is usury, which makes a gain out of money itself, and not from the natural object of it. For money was intended to be used in exchange, but not to increase at interest. And this term interest, which means the birth of money from money, is applied to the breeding of money because the offspring resembles the parent. Wherefore of all modes of getting wealth this is the most unnatural.”
Många av de problem vi ser idag går att spåra till ett osolidariskt ekonomiskt och monetärt system. Politikerna förstår mycket lite av detta, majoriteten ingenting, de som styr är de som finansierar staten. Detta förklarade Napoleon mycket väl:
“When a government is dependent upon bankers for money, they and not the leaders of the government control the situation, since the hand that gives is above the hand that takes. Money has no motherland; financiers are without patriotism and without decency; their sole object is gain.”
Jag håller dock inte med i slutsatsen – att deras motiv skulle vara vinst och girighet. Deras mål är kontroll och att styra världen i en, för dem, önskvärd riktning. Aaron Russo förklarar det ganska bra, och han berättar också vad syftet med feminism är/var (för din kritik av feminism i krönikan och i kommentarerna är helt riktig): https://www.youtube.com/watch?v=zCpjmvaIgNA
Det blev visst en väldigt lång kommentar, men jag tyckte att din krönika var väldigt bra, så jag tyckte det var värt att anstränga sig lite.
//Peter
Både jag och min fru jobbar tre dar i veckan. Och bor i radhus istället för villa. Vi har gott om tid med varandra och med ungarna medans de fortfarande bor hemma.
Tyvärr överskjöljs vi alla av reklam som säger att man måste ha stort hus, åka på skidsemester och ha en ny bil, och de flesta klarar inte att stå emot.
Vi lever snålt, så att vi skulle kunna leva på en lön, vilket också ger en känsla av frihet på jobbet. Jag är på kneget för att jag vill, inte för att jag måste.
Som i din bok ”Jordad” så visar du att man kan leva med mer tid och mindre pengar i bättre balans med planeten och med varandra.