I vintras körde jag av vägen, med hela familjen i bilen. Det var isigt och spårigt och i en kurva fick bilen sladd. Ett drygt ton av rörelseenergi riktades rakt fram samtidigt som vägen svängde. Ännu ett halvår senare kan jag spela upp de följande sekunderna i slow motion och minnas vad jag hann tänka: Varför far bilen mot vägkanten när jag styr åt ett annat håll? Nu åker vi över kanten. Håll i er!

Analys i Grus & Guld nr 2/2002

Så länge allt går bra är det lätt att gasa på, särskilt om alla andra gör samma sak. Tills det plötsligt inte längre går bra.

I världsekonomin har hög fart, i form av hög tillväxt, betraktats som en naturlag. Trots att det sedan 1970-talet har varnats för riskerna med en ekonomi som kräver ständigt ökat resursuttag och en accelererande skuldsättning. När vägen har varit hyfsat rak och torr har det funkat. Men med tiden har vägen blivit krokigare, hinder har börjat dyka upp och dessutom har det börjat frysa på. Samtidigt som farten blivit så hög att minsta tryck på bromsen riskerar en sladd med förödande konsekvenser.

Vad som sker när inflationen stiger och räntorna går upp är svårt att förutse. Men snarare än att stirra på kursrörelser hit och dit är det värt att påminna sig om att de pengar som vi mäter ekonomin med inte har något värde i sig. Pengarna är bara ett löfte om att de kan växlas in mot något som har ett verkligt bruksvärde.

Nu närmar vi oss ett punkt i historien som måste beskrivas som ett verkligt paradigmskifte, där det börjar stå klart att alla löften som cirkulerar i form av pengar inte är i närheten av att kunna infrias. Inte bara på grund av det hejdlösa skapandet av pengar, men också för att hela kakan krymper – som en följd av störningar i försörjningskedjorna, utarmade resurser samt ekologisk förstörelse.

De uppblåsta abstrakta värdena har haft sin storhetstid – nu väntar något mer konkret och jordnära.

Rysslands försök att lägga Ukraina under sig ska ses i ljuset av detta. Där finns ideologiska motiv, men av allt att döma beror inte kriget på att Putin är en galning. Invasionen är en del av en långsiktig och noga övervägd strategi som är tänkt att stärka Rysslands position inför en framtid där kampen om viktiga resurser – främst energi och mat – tilltar.

I en serie artiklar i Byline Times har journalisten Nafeez Ahmed läst vetenskapliga rapporter som finansierats av den ryska regeringen eller närstående organisationer. I dessa beskrivs riskerna för att det internationella klimatarbetet kommer minska efterfrågan på Rysslands främsta exportprodukt, fossil energi. Där diskuteras hur klimatförändringarna kan slå mot den globala matproduktionen vilket höjer det strategiska värdet på den jordbruksmark som det finns så gott om i Ukraina. Här finns också en kalkyl om sjunkande rysk oljeproduktion och kriget som ett sätt att öka statens intäkter genom att driva upp marknadspriset på olja och gas.

Hög tillväxt, börsyra och billiga pengar har hållit gamla maktkonflikter under ytan. Nu kommer de upp igen och de lär inte sluta med ett krig i Ukraina.

Min dikeskörning i vintras blev inte så dramatisk som den hade kunnat bli. När vi passerat kanten blev det rutschkana ner för den branta slänten och en mjuk inbromsning i snön. Ingen skadades. Det som gjorde starkast avtryck var två saker. Det ena var den hisnande känslan av hur snabbt en situation kan förändras. Från att år efter år ha svischat fram på vägarna utan bekymmer – till att plötsligt förlora all styrförmåga. Det andra var tacksamheten över att inte hade haft så hög fart.

David Jonstad

Foto: andrea krug on Unsplash