Mitt flöde dignar just nu av bilder på färggranna pumpor, torkade äpplen och prydliga vedstaplar. Stoltheten över att fylla på förråden tycks mig starkare i år, förmodligen för att många verkar ha fyllt på lite mer än vanligt. En rektor jag pratar med säger att han inte har många grannar som inte satte lite potatis i våras. Och det verkar ju vettigt med tanke på vad som är på gång.

Krönika i Dala-Demokraten, 8 september 2022

Ändå är jag väl medveten om att denna typ av krisinsikt gäller långt ifrån alla. Svenskar i allmänhet är – än så länge – ett auktoritetstroende folk. Säger politikerna att man kan sitta lugnt i båten så är det vad de flesta kommer att göra. ”Vanligt folk ska inte märka någonting”, som statsministern uttryckte det.
Trots annalkande ”krigsvinter”.
Trots skenande inflation, brant uppåtgående räntekurva och väntande lågkonjunktur.
Trots störningar i försörjningskedjorna.
Trots att elen kanske inte räcker när temperaturen sjunker och vinden mojnar. Om man ens har råd med den.

I våras drog vi igång ett lokalt krisberedskapsprojekt i byn där jag bor. Syftet är att lära oss mer om vilka kriser vi kan hamna i och framför allt hur vi kan hantera dem – tillsammans. Ett tema har naturligtvis varit elförsörjningen. Att det kan komma att bli strömavbrott i vinter känns som en lågoddsare, men det som jag inte tidigare förstått är hur plötslig och stor effektbrist kan leda till att inte bara hela elnätet tvingas stänga ner, men att det även tar lång tid att starta upp det igen. Det är detta som vissa elsäkerhetsexperter nu varnar för. Stora delar av Sverige liksom andra delar av Europa kan, om det vill sig illa, bli strömlösa med enorma konsekvenser för ett samhälle som gjort sig så otäckt beroende av stabil och skyhög elanvändning.

Nu behöver det inte alls gå så illa. Det kanske blir en mild vinter. Det ekonomiska läget kanske stabiliseras. Kriget kanske slutar. Vi kanske, precis som statsministern sagt, inte kommer att märka någonting alls. Men risken att det blir på ett annat och mycket jobbigare vis kommer vi inte undan.
Ett sätt att bedöma risk är att lägga ihop sannolikheten för att något kommer att inträffa med konsekvenserna som detta skulle föra med sig. Den som kan addera ett och ett inser då snabbt att risknivåerna har höjts avsevärt vad gäller större samhällskriser i närtid.

Historiskt sett har oroliga tider lett till ökat politiskt ansvarstagande och en anda av gemensam ansträngning som stärkt folks vilja att bidra och göra uppoffringar för det gemensammas bästa. Det borde vara självklart även nu, men i dagens bisarra politiska klimat sker i stället det omvända. En tävlan om vem som kan komma med de luftigaste löftena och önsketänkandet om att vi alla kan fortsätta som vanligt. Ja, rentav ge ekonomiska incitament som gynnar hög energianvändning och därmed förvärrar hela situationen. Inte bara för Sverige, men för hela Europa och i förlängningen också möjligheten att stå upp för Ukraina, mot Putins krigsmaskin.

Jag tror att detta kommer att straffa de partier som går i bräschen för denna sorgliga politik. Men till dess att det sker en kursändring får man nöja sig med att ta eget ansvar. Att organisera sig för att bättre kunna hantera kriser tillsammans behöver inte vara särskilt svårt. Det kan räcka med att bjuda in de närmaste grannarna på en fika. Diskutera på vad som skulle hända ifall strömmen försvann några dagar och hur ni skulle kunna stötta varandra i en sådan situation. Därifrån kan man gå vidare. Kanske hämta inspiration från projektet ”Preppa tillsammans” som ABF just nu driver med stöd av MSB.
Och även om vintern passerar utan att vi märker något särskilt är det alltid trevligt med en fika.

David Jonstad

Foto: ABF