Om du tvingades välja, skulle du förflyttas sjuttio år tillbaka i tiden eller sjuttio år framåt?

Krönika i Dala-Demokraten 16 mars 2023

Jag gissar att om frågan ställdes till politiska företrädare i dag skulle majoriteten i respektive parti valt framtiden, med undantag för sverigedemokrater. Det är ju framtidsoptimist man ska vara. Inte nostalgiker. Det är fult. Så fult är det att nostalgi blivit ett slagträ i debatten, som svingas flitigt mot vågen av högerpopulister. Brexitanhängare, trumpister och sverigedemokrater anklagas ständigt för att föra fram sin politik genom att anspela på nostalgiska drömmar om en gyllene era för en sisådär sjuttio år sedan. På den tiden när det var ordning och reda, minimal invandring, män var män och kvinnor var hemmafruar.

Det finns fog för att nostalgin används på just det viset. Men är det skäl att slå sönder alla backspeglar?

Jag läser just nu memoarerna av Simon Fairlie – brittisk journalist och ikon inom den gröna alternativrörelsen under ett halvsekel. Han berättar i Going to seed om sin uppväxt på den engelska landsbygden under 1950-talet utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Beskrivningen är neutral, här finns inte mycket av nostalgi, bara ett konstaterande av sakernas tillstånd: Ett samhälle som i högsta grad var levande, men som klarade sig fint utan massbilism, plast och överkonsumtion. Mjölkbudet levererade sina flaskor till dörren dagligen, brevbäraren kom två gånger om dagen medan ”the jolly baker” kom två gånger i veckan. Fairlie minns en typisk mathandlingstur med sin mamma i närmaste stad som att de gick runt till speceributiken, grönsakshandlaren och slaktaren för att lägga in beställningar. Sedan levererades maten hem senare på dagen så att de slapp släpa maten på bussen.

Avfallet var minimalt. Matsvinn existerade i princip inte. Det som köptes hem kom antingen inslaget i papper eller i återanvändbara burkar. Flaskorna returnerades dit de kom ifrån. Kläder var dyrt, men modeindustrin hade ännu inte kommit igång och kläderna var därför gjorda för att hålla, och för att kunna lagas när de till slut började gå sönder.

Däremot fanns inget hållbart i det sätt som husen värmdes, det skedde i regel med stenkol.

De sociala värderingarna kunde såklart vara högst problematiska, vilket Fairlie påpekar, särskilt för den som exempelvis var svart, homosexuell eller kvinna. Men det var inte i första hand förlegade sociala värderingar som lade grunden för ett samhälle som klarade sig på en bråkdel av de resurser som används i dag. Det var en annan samhällsplanering, andra förväntningar, andra prioriteringar och andra materiella förutsättningar.

Finns det något som vi kan lära av tidigare tidsåldrar? Kanske sådant som både kunde förbättra samhället och minska dess eskalerande resursförbrukning?

Tyvärr kan vi inte ställa den frågan. Det vore för nostalgiskt och kunde riskera ett idealiserande av det förflutna som bara skulle spela högerpopulisterna i händerna. I stället fortsätter vi att idealisera en gyllene framtid med självkörande bilar, fusionskraft, AI och syntetiskt kött. En sorts inverterad nostalgi.

Det lustiga är att jag ger mig sjutton på att många av de som offentligt svarar att de hellre hade förflyttats sjuttio år fram i tiden, trots allt och i hemlighet, nog gärna hade valt det andra alternativet i fall det blev skarpt läge. Vilket det på sätt och vis är. För vi har ju inget val. Det är in i framtiden vi ska. Bara att gilla läget.

David Jonstad