”Aha, det är du som ska prata om det där klimat-tjofräset nåt?”
”Eh, typ så, ja.”
Vaktmästaren på den gymnasieskola där jag ska föreläsa fångar bristen på språk för att beskriva den situation som mänskligheten befinner sig i. Jag pratar ytterst lite om just klimat(tjofräset). Mer om hur vår civilisation funkar och dess förmåga att demolera biosfären på alla möjliga plan. Mest pratar jag om vilka val det ställer oss inför som människor: vilken relation vi vill ha till resten av naturen och hur vi kan leva våra liv i ljuset av alla kriser.

Krönika i Dala-Demokraten 6 okt 2020

Sådant är inte så lätt att fånga med ord. Det finns till exempel inget sätt att kärnfullt beskriva hela den härva av kriser som omger oss och i brist på det har klimatet fått bli begreppet som väldigt mycket annat ordnas in under. Problemet är att när ord tappar i precision mister de också sin verkan. Till slut blir de bara tomma fraser som inte lyckas förmedla något, som inte väcker några känslor, som inte hjälper våra hjärnor att greppa vad som sker eller kommer att ske, eller har skett.

Vem kan låta bli att gäspa när en politiker med spelat darr på rösten säger att ”klimatet är vår tids ödesfråga”?

En liten språklig förskjutning på senare tid är att ”klimatförändringarna” har börjat bytas ut mot ”klimatkrisen” i medier. Brittiska tidningen The Guardian satte standarden förra året genom att rekommendera sina journalister att använda ordet klimat tillsammans med mer korrekta beskrivningar som nödläge, kris och sammanbrott. Samt att ersätta ”global uppvärmning” med ”global upphettning”.

För mer tankevidgande språklig inspiration kan man läsa nyutkomna parlören An Ecotopian Lexicon som presenterar ord som vaskats fram ur poesi, science fiction-litteratur och språk runt om i världen. Flera av orden speglar den starka relation som många kulturer har till sitt landskap och dess särskilda egenskaper. På Maldiverna nöjer man sig exempel inte med fyra årstider för att dela in året, man har 26 stycken, vilka benämns med ordet nakaiy. Var och en av dessa har sina kännetecken i form av molnformationer, vädermönster och fiskarnas rörelser i havet. Var och en inleds också med någon form av firande som tillsammans sätter rytmen för hela året – och livet i stort. Det faktum att dessa nakaiy blir allt svårare att urskilja på grund av rubbat väder säger något om att det stabila klimat som vi hittills har tagit för givet är satt i snabb förändring.

I lexikonet hittar man också ett svenskt ord, fotminne, hämtat ur Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Det kan användas för att beskriva hur vi med hjälp av kroppen upprätthåller eller återerövrar kunskaper som funnits på en plats, ofta under lång tid. Exempelvis en stig genom skogen.

Alla seriösa funderingar kring världens tillstånd har en tendens att framkalla dystra scenarier som i sig riskerar att leda till en paralyserande hopplöshet. Hur kan man använda språket för att tackla detta? Kanske genom en apocalypso – att ”smälta samman varningarna och oron kring miljökriserna med den känsla av lekfulhet, gemenskap och kritik som är typisk i calypso-traditionen”. Calypson har sitt ursprung i den karibiska övärlden där musik och dans använts som ett sätt att göra motstånd mot det koloniala styret. Kan samma glädjefyllda vapen tillämpas mot den fossila civilisationens kolonisation? Alternativt kanske ordet kan komma till användning när somligt i världen går under på ett högst apokalyptiskt vis, men där annat positivt samtidigt uppstår. Sådant som är värt att fira – med en apokalypso.

David Jonstad