”Nu känner jag livet i mig!”. Så brukar Madicken utbrista när hon känner sig särskilt upprymd. Madicken är bra på att ta vara på livet, vara mitt i det – ibland utmana livet självt. Vad är det som gör att vi ”känner livet i oss”? Vad är det som gör att vi inte gör det?

Krönika i Dala-Demokraten, 10 oktober 2017

Just nu går en serie i SVT, ”Kalles sex liv”. I vinjetten berättar programledaren Kalle Zackari Wahlström – den till synes lyckade och framgångsrika tv-personligheten – om sitt liv. ”Jag har 17 000 Instagram-följare, tre hundar, två barn – och ett hål i bröstet”. Något saknas honom. Ett annat tempo, en känsla av meningsfullhet, ett liv ” bortom bilköer, möten och oändliga diarielistor”. Så i programserien träffar han människor som lever annorlunda – ofta i en verklighet långt bort från den vanliga jobba/shoppa-tillvaron. Ett av avsnitten äger rum i Stjärnsund i Dalarna, hos David som minimerat sitt behov av boendeyta och konsumtion till den grad att han klarar sig på 1 500 kronor i månaden och kan ägna det mesta av sitt liv åt sådant som att odla mat, vara i skog och mark, mecka med cyklar och spela banjo.

Programmet är ett i raden av produktioner under senare år som slår mynt av en utbredd längtan efter ett mer jordnära liv. Ett annat exempel är serien som följer Marie och Gustav Mandelmanns aningen röriga men pittoreska tillvaro på gården Djupadal på Österlen. Liksom SVT:s långkörare med den danska ”bonderøven” Frank Erichsen som med imponerande skicklighet kastar sig över alla möjliga gårdsprojekt.

Nu i dagarna ges Fårdagboken ut, skriven av Axel Lindén, för övrigt en bekant till mig. Förlaget Bonniers som ger ut boken har säkert sneglat på Fårbondens dagbok (The Shepherds Life) av den brittiska fårbonden James Rebank. Den boken kom ut här om året och blev en brittisk bästsäljare.

Axel Lindén har, precis som jag själv, lämnat storstadslivet bakom sig för ett liv på landet (fast Axel flyttar tillbaka till föräldragården). I Fårdagboken samlar han diverse reflektioner om fåren och livet med dessa. Texten är kort, enkel och rakt på sak. Man kan säga att den speglar den enkla existens som fåren är (”äta, pöka och hål i staketet” är det enda de har i huvudet enligt en fårklippare som citeras i boken). Det är mycket anspråkslöst – till skillnad mot nämnda tv-produktioner undviker den att framställa livet på landet som idylliskt – men ger en del svar på vad det är som gör att vi känner livet i oss. Banalt nog handlar det mycket om närhet till själva livet, och ibland döden. I Fårdagboken beskrivs ”den förföriska känslan av att stå i kontakt med naturen”. När man exempelvis får hjälpa ett nyfött lamm på vingliga ben till tackans juver och man står där med lamm och juver i sina händer och upptäcker den oväntade kraft som frigörs när lammet äntligen får ett bra grepp om spenen. Då är det ”som att det är livet självt tar i”.

David i ”Kalles sex liv” är inne på något liknande, efter att ha prövat olika sätt att leva på har han kommit på att han inte vill vara en del av det globala maskineri som gör mos av mycket av livet på jorden i jakten tillväxt. ”Nu fattar jag vad livet handlar om, att skapa mer liv.”

Det finns många sätt att känna livet i sig – för Madicken kan det räcka med att det är Valborgmässoafton – men det viktigaste är att man gör det, åtminstone då och då. Och gör man det inte är det ingen dum idé att testa på något nytt.