För tio år sedan, när jag fortfarande jobbade på redaktion och tillbringade dagarna framför en dator var jag tvungen att regelbundet besöka gymmet för att kroppen inte skulle förfalla. Så är det inte längre. Livet på en gård ger fri vardagsmotion, varje dag, året om.

Krönika i Dala-Demokraten 2 juni 2017

De senaste veckorna har varit särskilt intensiva – vårbruket är i full gång och musklerna ömmar. Bland sysslorna finns skapandet av nya odlingsbäddar. Vi gör det genom att först gräva bort alla ogräsrötter från marken där bädden ska vara. Sedan kör vi skottkärror med halm och fårskit och lägger ut på bäddarna. Därefter gräver vi upp matjorden från gångarna intill och lassar upp på bäddarna – efter rensning på ogräsrötter. Resultatet blir upphöjda bäddar med ett tjockt lager välgödslat och med tiden mullrik jord.

Det är ett tidskrävande och tungt arbete, men när det väl är gjort är mycket vunnet för framtida skördar. Grönsakerna har prima jord att växa i och behovet av ogräsrensning är begränsat.

När jag står där och gräver tänker jag på något jag ofta får höra när jag pratar om samhällets sårbarhet och i synnerhet det faktum att våra möjligheter att köpa mat är så beroende av globala och komplexa försörjningskedjor. Hur skulle vi göra om någon kedja brast och matpriserna rusade i höjden? Eller om butikerna rentav fick brist på mat?

De flesta är medvetna om att detta är en påtaglig risk som vi lever med och de flesta tycks också ha en vag idé om hur de själva skulle agera i en sådan situation. ”Då flyttar jag bara ut på vårt lantställe och odlar där”, säger någon. En annan har en brorsa som nog gärna upplåter ett stycke mark. En tredje är redo att offra gräsmattan framför villan. Ingen tycks tänka så mycket på hur själva odlandet ska gå till.

Och visst kan även en nybörjare sätta igång och odla, det behöver inte vara så komplicerat – om det är som hobby och det är inte gör något ifall skörden blir liten eller ingen alls. Om odlandet däremot är en del av ens försörjning – då krävs det mer.

Jag har vänner som har odlat för husbehov i tio år, de säger att det är först nu som de börjar få kläm på hur man odlar och de erkänner villigt hur mycket kunskaper som de fortfarande saknar. Att odla är ett hantverk och för alla hantverk gäller att man bara kan lära det sig teoretiskt en bit – för att förstå hur det funkar och för att komma igång. Därefter gäller det att få till praktiken. Att få verket att sitta i händerna – genom att göra och göra, om och om igen.

Men inte ens den skickligaste odlaren kan åstadkomma någon vidare skörd om det inte finns bra jord att så i. Och detta är en insikt som man kan önska vore mer närvarande: att ödet för alla samhällen på lång sikt avgörs av hur vi behandlar jorden. Livet börjar och slutar med jorden, som den amerikanske bonden Gabe Brown säger i dokumentären ”Sista skörden” som visades i SVT för en tid sedan och som ännu går att se på SVT play. Det som står klart efter att man har sett denna är att vår nuvarande behandling av jordarna inte lovar särskilt gott.

Det gör det än mer meningsfullt att fortsätta slitet med odlingsbäddarna. Den största vinsten är kanske inte så mycket grönsakerna, men de kunskaper som vi skördar och den jord som vi odlar. Att det dessutom ger fri motion är en bonus.

David Jonstad