SYDSVENSKAN | Jag har flera vänner som är jätteduktiga på återvinning. De diskar minutiöst sina mjölkkartonger och yoghurtburkar och skaffar sig därigenom ett gott klimatsamvete. Samtidigt är dessa de av mina vänner som mest obekymrat flyger till London över helgen för att gå på konsert.
Denna kombination – stort klimatsamvete och stor klimatpåverkan – borde vara svår att få till, men verkar för många fungera rätt bra. Jag gissar att det beror på att (1) klimathotet hotar så viktiga saker i människors liv – flygresor, bilåkande och köttätande – att politikerna gärna låter klimatfrågan bli en fråga om moral snarare än om politik. Genom att bara upplysa om vad som är bra och dåligt blir det upp till varje medborgares samvete om utsläppen ska minskas eller inte.
Samt (2) att definitionen av vad som är ”klimatsmart” bestäms av de i samhället som har råd att göra sådant som innebär stora utsläpp. Vilket gör att det mest klimatsmarta anses vara återvinning av mjölkkartonger, Kravmärkta tomater och att köpa ”miljöbil” för en kvarts miljon.
I en ny avhandling som just lagts fram vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm undersöks det ofta osynliggjorda klassperspektivet på klimatfrågan. Doktoranden Karin Bradley jämför ett svenskt välbärgat villaområde med ett multietniskt fattigt miljonprogramsområde.
Områdena ligger precis bredvid varandra, men skiljer sig åt på alla sätt. I villaområdet – Gamla Spånga utanför Stockholm – är folk duktiga på att återvinna, de köper ekologisk mat och mellan villorna är det prydligt, rent och prunkande grönt. De boende anser att de lever miljövänligt.
De som bor i höghusen i Tensta däremot är inte lika duktiga på återvinning. Deras bostadsområde är skräpigt och mer betonggrått än grönt. De berättar att de ser upp till de miljömedvetna ”svenskarna” (även om en intervjuad beskriver dem som ”återvinningsfundamentalister”) och att de strävar efter att bli lika miljöduktiga själva.
Ur ett klimatperspektiv borde det vara precis tvärtom.
De som bor i de energikrävande villorna flyger nämligen flera gånger om året på utlandssemestrar, de flesta har bil och många äger fritidshus. Deras klimatpåverkan är därför många gånger större än deras höghusgrannar vilka sällan har egen bil och inte har råd att åka på Thailandsresor.
Samma mönster gäller i Sverige i stort där utsläppen ökar i takt med inkomsten
och där den rikaste tiondelen står för fyra gånger så mycket utsläpp som den
fattigaste tiondelen.
Följden av att glömma klassperspektivet i klimatfrågan och dessutom låta en medelklassnorm styra vad som är klimatvänligt blir rätt nedslående. Bradley berättar om ett Agenda 21-projekt som kommunen genomfört i det område hon undersökt. I detta satsas 90 procent av resurserna på att få Tenstaborna att lära sig återvinna, hålla området snyggt, åka kollektivtrafik och köpa lågenergilampor. På villaborna i Gamla Spånga däremot spills knappt någon energi alls. Deras klimatsamveten är på topp. Liksom deras koldioxidutsläpp.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 2 maj 2009