SYDSVENSKAN | Undergång och överlevnad är teman som kommer att märkas i biorepertoaren framöver. Klimat- och finanskrisen börjar sätta sina avtryck också på filmen, menar David Jonstad.

”Apokalypsens gosiga mörker” heter en nyutgiven bok som går ut på att det mesta i världen bara blir bättre och bättre: färre krig, färre som svälter, till och med miljön blir bättre. Att folks uppfattning av verkligheten ofta är en helt annan beror, menar författaren Anders Bolling, på att vi tilltalas av undergångsskildringar.

Det är nog sant att undergången säljer och allra bäst funkar det på bioduken. På 1960-talet var det olika pandemier som biobesökarna fasade för, i många 70-talsfilmer försökte människorna överleva på en jord som kollapsat på grund av olika miljökatastrofer. 80-talet massproducerade filmer om ett tredje världskrig – ofta med kärnvapeninslag – och under 90-talet växlades rymdinvasioner med allt från de tidigare årtiondena.

Att undergångsgenren är så populär beror naturligtvis inte bara på fantasirika skildringar utan att dessa skildringar (rymdinvasioner undantagna) har växt fram från frön som är sådda i verkligheten. Genren lockar eftersom den knyter an till människors oro för hur de ska kunna överleva om något går galet.

2009 är hoten mot samhället mer reella än vad muterade virus och kärnvapenkrig någonsin har varit. De sammanfallande kriserna, med klimathotet, finanskrisen och oljetoppen i spetsen, oroar även de mest optimistiskt lagda. Den våg av filmer om undergång och överlevnad som nu sköljer fram är därför perfekt tajmad.

Mest aktuell är ”Motstånd” som har svensk premiär imorgon med Daniel Craig i huvudrollen. Den har inget med någon av de nämnda kriserna att göra, men är en fantastisk skildring av överlevnad i kristider. Filmen utspelar sig i Östeuropa under andra världskriget. Nazisterna jagar alla judar de kommer åt och tre bröder gör det som många tänker sig som en sista utväg – de flyr rakt in i skogen. Det hinner inte gå många timmar innan de inser att det krävs organisation för att överleva. Inom kort har de byggt upp ett primitivt läger som lockar ut fler och fler människor i den vitryska skogen. Lägret växer med tiden till ett mindre samhälle där alla får bidra efter förmåga. Även den glasögonprydde bokhandlaren får en uppgift i form av att sätta igång en diskussion om demokrati.

”Motstånd” bygger på den sanna historien om de så kallade Bielskipartisanerna vars skogsby i slutet av kriget beboddes av omkring 1 200 judar som kunde stoltsera med bland annat egen sjukstuga, skola, smedja och ett bageri.

Samma idé om hur människor snabbt upptäcker att samarbete är det bästa verktyget för överlevnad präglar den brittiska tv-serien ”Survivors” som visades förra året på bästa sändningstid i BBC. I ”Survivors” är det ett virus som utrotar större delen av mänskligheten och lämnar kvar ett samhälle präglat av anarki och våld till de få överlevande.

För vissa är dessa scenarier en dröm – att få bygga upp något nytt utan att vara begränsad av det moderna samhällets ramar. Men den romantiska glansen försvinner fort när ytterligare en dimension adderas till överlevnadstemat: klimatkaos.

I filmen ”Age of Stupid”, som just haft premiär i Storbritannien, sitter en äldre man (spelad av Oscars-nominerade Pete Postlethwaite) i ett arkiv i Arktis 2055. Världen har kollapsat som en följd av skenande klimatförändringar och i arkivet har delar av människans historia räddats undan med förhoppningen att jorden ska bli beboelig någon gång i framtiden. Arkivmannen ställer sig frågan varför vi inte stoppade klimatförändringarna när vi hade chansen samtidigt som han sorterar dokumentära videoklipp från 2000-talet som skildrar vårt samhälles destruktiva drag med hjälp av sex människoöden.

”Age of Stupid” var innan den ens haft premiär rejält uppmärksammad och har nu kanaliserat biopublikens engagemang in i klimatkampanjen ”Not stupid”.

Blanda i ytterligare några apokalypsingredienser så har du en undergångscocktail som är så dyster att den är trögflytande. På filmforumet Quiet Earth som är helt tillägnat postapokalyptiska filmer är förväntningarna skyhöga på filmatiseringen av Cormac McCarthys roman ”The Road”, som har premiär senare i år lagom till klimatmötet i Köpenhamn. I denna ultrasvarta undergångsfilm spelar Viggo Mortensen en pappa som tillsammans med sin son hankar sig fram i jakt på mat som kan förlänga överlevandet några dagar till. Det mesta är öde sånär som på ett och annat beväpnat gäng. Landskapet är fyllt av aska. Marken är sönderbränd.

Den svarta marken känner jag igen från annat håll. Det är så klimatforskarna brukar beskriva att jordens yta såg ut för några hundra miljoner år sedan – när skenande klimatförändringar höjde jordens medeltemperatur med sex grader och utrotade det mesta av planetens liv.

I dag pekar alla kurvor mot en sexgradersvärld innan detta århundrade är slut.

Vem vågar hävda att dagens undergångsfilmer bara är science fiction?

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 23 april 2009