Det är bara för några år sedan som företeelsen att värma sitt hus med ved i det närmaste var på väg att förpassas till museum. En seglivad rest från en förmodern tid som nu skulle få vila i samma utställningsdel som linberedning och fäbodbruk. De gamla vedspisarna skulle förbjudas och svenska folket fås att omfamna moderna uppvärmningsmetoder som luftvärmepumpar och bergvärme.

Krönika i Dala-Demokraten, 24 oktober 2022

Nu är det annat ljud i skällan. Av uppenbara skäl. Lyckliga äro de som installerade en braskamin i tid, särskilt om de också hann skaffa ved innan den sålt slut. För dessa väntar nu en ny lärorik era –det är nämligen inte säkert att dagens moderna människor besitter några djupare kunskaper om hur man faktiskt eldar med veden. Man har kanske hört att björk är bra, och att ved måste torka ett år innan den eldas. Men det är ungefär som att säga åt amatörbagaren att limpa är gott och att degen ska jäsa en timme.
Att elda är, om inte en konst, så åtminstone ett hantverk.

Den norske författaren Lars Myttings bok Ved blev en internationell succé när den kom för tio år sedan och folkbildade både om allt det praktiska med huggning, torkning, stapling och den slutliga eldningen, men också om själva vedeldningens själ.
Än mer på djupet hamnar man i Yngve Ryds Eld där han på fyra hundra sidor låter ett gäng äldre samer berätta från ett liv i ständigt sällskap med lågor och rök. Exakt hur ska man egentligen hantera nävern när man tänder? Hur skiljer sig egenskaperna för olika trädslag?
Som med alla hantverk finns det mycket som är svårt förmedla via text. Det är därför det heter hantverk – det sitter i händerna, eller resten av kroppen. Allt det där intuitiva. Hur elden luktar, eller låter. Hur ett vedträ känns i handen? Hur askan ser ut. Klangen som uppstår när två vedträna slås mot varandra – sjunger den ”torr och fin” eller ”måste torkas mer”?

Det tar tid att skaffa dig dessa erfarenheter, det tar tid att läsa böcker. I Facebook-gruppen ”Vi som eldar med ved” kan man fråga och få svar direkt. Det är bra. Det är också intressant att läsa frågorna och kommentarerna eftersom det säger något om hur vanligt det är att hellre söka vägledning genom avancerad teknik än de egna sinnena.
Någon undrar hur man kan få in sensorer i eldstaden för att kunna följa värmekurvorna i sin Iphone. Någon annan har kört in sin digitala fukthaltsmätare i en vedklabb och fått fram en exakt och bra siffra (på hur torr veden är just i änden) och undrar om klabben nu är eldningsbar. Det finns lasertermometrar också. Och en särskild spistermometer som låter dig avgöra vilken som är den optimala platsen att ställa din spisfläkt på…
Allt detta är nästan rörande, men också fullt förståeligt eftersom vi lever i en kultur med starka drag av teknikkult. När jag skriver detta slår det mig att jag själv använder en digital stektermometer när jag bakar bröd och ska mäta upp fingervarmt vatten. Det går av bara farten. Jag tänker inte ens på det (förrän nu) – jag skulle ju lika gärna kunde använda fingret!

Om nu världens utveckling leder till att vi behöver bli lite mer kapabla som människor – värma huset med ved, baka ett bröd, lappa våra kläder eller vad det nu må vara – så behöver vi kanske acceptera att de flesta av oss är en smula skadade i detta avseende. Vi måste få ha med oss lite teknikprylar, även om de inte är till mycket praktisk nytta. Ungefär som barn gärna håller sin mamma eller pappa i handen dagen de börjar skolan.
Det viktiga är att vi kommer igång. Sedan lär vi oss. Till slut kan vi sätta oss i fåtöljen och njuta av en god eld – bara genom att öppna våra sinnen.

David Jonstad