Det behövs en machete för att ta sig fram genom alla floskler. Det blir lätt så i ett samhälle som är så underkastat den globala marknadens krav på snabb avkastning att alla strävanden efter något annat ofta förpassas till ordens värld.

För att ta ett exempel som påverkar oss alla: hur vi bygger och bor.

Krönika i Dala-Demokraten 30/12 2021

Lyssna till byggbranschen själv, Boverket eller någon annan tung aktör inom detta område och man kan lätt få för sig att alla världens problem skulle försvinna om vi bara byggde mer. Det är så fantastiskt cirkulärt, hållbart och energipositivt att till och med asfalten vill kalla sig klimatsmart. För att inte tala om innovationskraften och det visionära tänkandet.

Men hugger man sig fram genom flosklerna återstår mest betonggrå verklighet. Standardiserade bostäder som är skitdyra att bo i, som kräver enormt mycket resurser och energi för att framställas, men som ändå bara är gjorda för att hålla i något fjuttigt halvsekel. Det innovativa och hållbara är reducerat till attribut som solceller på taket eller FSC-märkt träpanel i stället för puts på flervåningshuset.

Det var därför uppfriskande att besöka konferensen Socialt byggande här om veckan, vars andra upplaga hölls i Floda utanför Göteborg. Initiativtagaren och en av huvudarrangörerna var föreningen Egnahemsfabriken på Tjörn vilken på många sätt är byggindustrins antites. De har hämtat inspiration från det tidiga 1900-talets egnahemsrörelse som inte bara syftade till att ge arbetarklassen möjlighet till ett eget och prisvärt boende, men som också gjorde byggandet till en gemensam angelägenhet. Det offentliga erbjöd olika former av stöd till egnahemsbyggarna, vilka i sin tur ofta tog stöd av varandra.

Därav begreppet socialt byggande. Att inte enbart smälla upp hus på de platser och sätt som passar byggföretagens affärsmodeller, men att erbjuda alternativ som utöver bostäder också bygger andra värden: kultur, relationer, självförtroende, tillit, kunskapsspridning, insikt, stärkt lokal ekonomi och – inte minst – verklig hållbarhet.

Det som betyder mest är ju inte arkitekturen eller attributen på byggnaderna, men hur vi använder dem. Exempelvis spelar det mindre roll att bygga energieffektivt per kvadratmeter, om boytan per person samtidigt ökar. Och det är ju lite märkligt att myndigheter kan ställa så många och hårda krav i stort och smått på bostadsbyggandet, men på den mest avgörande punkten – storleken – är det oftast fritt fram.

En av konferensens huvudtalare, KTH-forskaren Pernilla Hagbert, antydde faktiskt detta när hon konstaterade att vi inte kommer att nå klimatmålen om vi fortsätter expansionen av byggvolymen. Vilket gav henne rungande applåder.

Själv pratade jag, liksom flera andra, om alternativa framtidsbilder. Den bild av framtiden de flesta utgår ifrån nu – fortsatt urbanisering, hög tillväxt, billiga pengar och billig energi – är ju inte förutbestämd. Det finns även andra framtidsbilder att utgå ifrån – lägre eller ingen tillväxt, högre lånekostnader, högre energipriser och krympande storstäder med ökad inflyttning till mindre städer och landsbygd – vilket i så fall leder till helt andra beslut när det gäller byggandet.

På konferensen gavs många goda exempel på vad detta skulle kunna innebära, i form av initiativ präglade av samarbetet mellan många aktörer och som med små medel får byar och mindre orter att både utvecklas och erbjuda fler boplatser. Utan att gå vilse bland floskler.

David Jonstad

Foto: Egnahemsfabriken