coronavirus

Viruset skrattar åt vår kontrollhybris

En belgisk kvinna åker på skidresa till Schweiz. Med sig tillbaka har hon en muterad version av coronaviruset och vid hemkomsten drar hon ovetandes i gång en smittkedja som leder till att 5 000 personer hamnar i karantän. Det är en dagsaktuell variant av fjärilseffekten – teorin om hur något till synes obetydligt (som en fjärils vingslag) kan sätta igång en händelsekedja med stora följder i andra delar av ett komplext system.

Krönika i Dala-Demokraten 24 januari 2021

Det är extremt svårt att förutse skeenden i en värld som på många sätt befinner sig i ett sorts ständigt kaos. När det gäller väder – det som fjärilseffekten är mest förknippad med – har de flesta av oss accepterat att detta är ett något som vi inte kan förutsäga mer än möjligen några dagar framåt och än mindre kontrollera. Försök har visserligen gjorts att granatbeskjuta regnmoln med silverjodid inför OS-invigningar och annat, men i den mån de ens fungerat har det varit ytterst lokalt och tillfälligt.

Vädret är emellertid ett undantag, på de flesta andra områden förväntar vi oss kontroll. Faktum är att kontroll är något av vår civilisations signum – den är så mäktig att den rår på i princip allt. Vi kan till och med rucka hela klimatsystemet ur balans! Wow, liksom. Det strida flödet av nyheter om vetenskapliga genombrott, teknologiska framsteg och internationella samarbeten förstärker denna känsla av kontroll. Om inte en total sådan, så i varje fall en väldigt omfattande. Det finns något tryggt i denna känsla – tanken på att världens öde avgörs av väl avvägda beslut, snarare än något så nyckfullt som slumpen. Känslan av kontroll får oss att må bra. Tills illusionen spricker. Så som den gjort under pandemin. Och nu är det många som mår dåligt. Inte bara på grund av viruset och dess konsekvenser i sig, men av bristen på kontroll.

Plötsligt visar det sig att slumpen har en större roll att spela än vi har förletts att tro. Hur mycket är svårt att säga, men förmodligen mer än de flesta vill erkänna. Exempelvis muterar virus ständigt, det aktuella coronaviruset har det senaste året hunnit göra det tusentals gånger. Redan från första början har det narrat epidemiloger som ägnat hela sina liv åt att försöka förstå och förutse denna typ av virusutbrott. Bara en sådan sak som att en tiondel av alla smittade – de så kallade superspridarna – kan stå för upp till 80 procent av den totala smittspridningen. Inte konstigt att utfallet kan bli så olika i olika länder. Även när åtgärderna är likvärdiga.

Strategierna för att hantera pandemin kan såklart se olika ut, vara bättre eller sämre, och nog har det fattats dåliga beslut här och var. Men tonläget i debatten tycks inte ta hänsyn till att allt, trots allt, inte ligger inom vår kontroll. Ödmjukheten hade varit betydligt större om vi kunnat acceptera att slumpen är ständigt närvarande och att vår känsla av kontroll i viss mån är en illusion. Pandemin är ett så kallat wicked problem, ett lömskt problem. Det kännetecknas av en unik utmaning, med många dimensioner, där varje möjlig lösning kan leda till okända negativa konsekvenser och där själva problemet är ett symptom på andra problem.

En större ödmjukhet hade inte bara förbättrat debatten, men skulle leda till bättre beslut inför kommande kriser. Vi skulle kunna släppa den naiva föreställningen att vi kan förutsäga framtiden utifrån hur det har sett ut de senaste tjugo åren. Och framför allt: skapa ett samhälle som har beredskap och förmåga att hantera vad än för överraskningar som vår kaotiska värld slänger in i spelet.

Illusionen av kontroll är en illusion av säkerhet.

David Jonstad

En tanke på “Viruset skrattar åt vår kontrollhybris”

  1. Det som är intressant i det hela är att det inte försiggår några som helst diskussioner om Varför vi får pandemier. Jag minns mig få höra från någon dokumentär att det handlar om vår omåttliga girighet, vilket är grundproblemet med det mesta. Hur då kan man fråga sig? Det förklarades med att när vi måste ge oss ut längre i vildmarken i jakt efter råmaterial till vår konsumtionshunger så stressar vi exotiska djur i dess tidigare naturliga habitat som i sin tur gör att virus sprids, till slut till oss.

Lämna ett svar till Andreas Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.