Arbetande händer

Hellre producent

Det fanns en tid då människan i första hand var producent. Endast för särskilda saker och vid särskilda tillfällen gick hon in i rollen som konsument. Idealet var – fram till dess att industrialiseringen av Västerlandet fullbordats – att ha ett stycke mark och färdigheter nog för att kunna försörja sig själv med det grundläggande i livet, utan att mer än nödvändigt behöva nedlåta sig till löneslaveri och konsumtion.

I dag har detta ideal ställts på huvudet. Nu är det mesta möjliga köpkraft som räknas. Att ha någon mycket specifik färdighet som efterfrågas i dagens extremt specialiserade världsekonomi räcker. Då behöver man inte kunna så mycket annat – varken göra egen sylt, sätta potatis i jorden eller laga punkan på cykeldäcket. Sedan några år tillbaka behöver man inte ens veta hur man städar hemmet eller planerar och handlar mat i affären. Allt konsumeras och den moderna människan har därför mer eller mindre frivilligt blivit en heltidskonsument. Och som sådan består våra liv av en ändlös serie av affärsrelationer mellan oss själva i rollen som konsument och de som vill ha våra pengar i utbyte mot varor och tjänster.

Själv vantrivs jag i denna konsumtionskultur och för varje dag som går tilltalas jag allt mer av det där förindustriella idealet. Jag blir rentav provocerad när det dyker upp en ny bok som vill lära mig att bli en lyckad konsument: ”Rätt åt dig”, skriven av konsumentjournalisten Åsa Avdic. ”Ge mig en bok om hur jag slipper vara heltidskonsument i stället!”, tänker jag, men inser snart hur fåfäng en sådan tanke är. Det räcker med att bläddra lite i boken för att förstå att ingen kommer undan och att man är ett lätt byte om man inte vet sina rättigheter som konsument.

Medan företagen utnyttjar alla knep – tillåtna som otillåtna – för att skilja oss från våra pengar, har vi själva sällan mer än en vag idé om vad vi har att sätta emot: Var går till exempel gränsen mellan smart reklam och olagligt lurendrejeri? Den där tilläggsförsäkringen på tv:n som säljaren erbjuder oss, ger den oss verkligen något mer än den lagstadgade reklamationsrätten? Vad gör jag med telefonförsäljaren som skickar mig varor som jag inte vill ha?

Än värre blir det när vi i valfrihetsens namn tvingas bli konsumenter också av pensionssparande, sjukvård, omsorg och annat som tidigare erbjöds oss som medborgare.

Det är, som författaren själv erkänner i boken, väldigt tråkigt att läsa om hur man ska tänka som kund på en avreglerad elmarknad. Tyvärr står valet mellan det och att riskera att bli blåst.

Mitt mål är ändå inte att bli en lyckad konsument. Jag vill bli mindre konsument. Mer producent – bredda mitt register av sådant som jag kan göra med mina egna händer. Fast det kommer såklart att ta lång tid. Och till dess vill jag kunna svara säljaren i butiken lika kaxigt som Åsa Avdic.

Publicerad som krönika i Sydsvenskan 10 juli 2012

Annonser

2 thoughts on “Hellre producent”

  1. Håller helt med dig och är själv allt mer producent på olika sätt. Problemet uppstår när fler och fler blir producenter och den offentliga sektorn får minskade skatteintäkter och därmed minskat utrymme för ”sociala trygghetssystem”. Vi har vant oss vid att samhället erbjuder en mängd tjänster ”gratis” och om fler blir självhushållare så minskar den möjligheten. Vi ser redan idag hur samhällsservicen monteras ned och RUT, ROT, Krog är väl ett tecken på problemet med för små skatteintäckter.

    Fast det struntar jag och fortsätter att producera min egen mat, såga mitt eget virke, hugga min ved, bygga och renovera hus mm

    /Jonas

  2. Såvitt jag kan förstå så kan människan aldrig bli en producent. Vi kan endast konsumera det naturen skapar. Det vi kallar ”produktion” är egentligen att ta en bit av naturen och förpacka den. Viss ”förädling” sker naturligtvis i stegen från gruvan till mobiltelefonen, men i praktiken handlar det om att omvandla levande natur till döda ting.

    Därav Daniel Quinns indelning av olika kulturer i ”takers” eller ”leavers”, där ”takers” med berått mod kränger sitt levebröd ur naturens näve medan ”leavers” lever av det naturen ger frivilligt. Naturen här i Sverige är dock såpass förstörd av tusentals år av jordbrukskultur att den inte längre ger speciellt mycket frivilligt. Med hjälp av monokulturen segrar vi i kriget mot oss själva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s