Små slemmiga öar flyter runt i vår damm. Det är ansamlingar av ägg från grodorna. Runt dammen har jag satt upp ett fårnät, för att inte ankorna ska komma ner i dammen och äta upp äggen. Det hjälpte några dagar, sedan lärde sig ankorna att trassla sig igenom maskorna för att kunna simma ut i dammen. Än så länge har äggen klarat sig och jag ska nu sätta upp ett bättre, mer ändamålsenligt, stängsel. För jag vill ha grodorna kvar, och även vattensalamandrarna som lever där. Ankorna har andra vattendrag och plaska i.

Krönika i Dala-Demokraten 7 maj 2019

Frågan är bara varför jag bryr mig. Vad spelar det för roll om grodorna försvinner?
Man skulle kunna säga: strunt samma. Det finns ju så mycket annat att tänka på.
Eller så tänker att man att det är just detta som verkligen betyder något. Att det faktiskt är på detta som allt beror – denna förmåga hos oss människor att bry oss om sådant som grodor i en damm.

”Om du ska bygga ett skepp”, skrev en gång författaren Antoine de Saint-Exupéry, ”så ska du inte be folk att ta ner träd, såga upp plankor och börja spika. I stället ska du lära dem att längta efter havet”.

Att så mycket av mångfalden av liv på jorden har trängts bort eller är under hot, det tror jag beror på detta – att vi fokuserar så mycket på teknik och siffror men så lite på känslor. Bara för det vi känner kärlek är vi beredda att slåss. Det är därför nationalism är så viktigt i krig, om folk bara har tillräcklig stark kärlek till sitt land är de också redo att dö för det.

För att bevara en levande natur måste vi vara beredda att kämpa. Det är inget krig och vi behöver inte offra våra liv, men omfattningen av samhällsomställningen är jämförbar med en krigsmobilisering. Att åstadkomma detta genom att tala i ”måsten” – att tjata om att ”vi måste göra si och så – för miljöns skull” – göder mest känslan av dåligt samvete i magen hos de som hör uppmaningen. Inte heller en faktauppgift som att antalet groddjur i världen har minskat med 60 procent under de senaste tio åren väcker kamplusten. Kanske blir man lite deprimerad en stund, sedan tas tankarna över av andra saker.

Något helt annat sker om man går ut sent en småkylig vårkväll och hör ett märkligt ljud från dammen. Man går dit och förstår att det är ljudet från grodor som leker. Ett sjudande av knarriga sånger och gnölanden. Några veckor senare går man dit igen, när kvällen är ljummare och pilarna bugar sig över dammen med nyutslagna blad. Man smyger sig fram till vattenbrynet och ler åt den amfibiebataljon livsglada grodyngel som genomför simövning. För att inte tala om glädjen när man under sommaren stöter på dessa krabater på någon oväntad plats – under en squash-planta eller så – långt från deras barnkammare. Och jag vill påstå att både kropp och själ värms upp när jag kånkar stenar till strandkanten och bygger små rösen där salamandrarna kan gömma sig. Under sensommaren kan man sedan ta paus från allt annat och låta tiden flyta iväg medan ögonen följer de prickiga smådrakarnas turer under ytan.

Det fina med känslor som dessa är inte bara att de mobiliserar en vilja att göra vad vi kan för att försvara och gynna en levande natur, men att sådana känslor också smittar. Det vi fäster vår uppmärksamhet vid blir också lättare för de omkring oss att upptäcka.

Så vill man göra något bra för miljön – ge näring åt längtan. Oavsett om det är längtan efter havet, ängsmarkerna, gammelskogen eller grodorna i dammen.

David Jonstad