När myndigheterna kommunicerar att vi måste förbereda oss för kris och krig är det något i själva grundpremissen som är snett: att vi ska planera för att klara oss själva i en veckas tid.

Artikel i Dagens Nyheter, 21 november 2024

I den uppdaterade krisbroschyren från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kan vi således läsa de vanliga listorna över vad vi ska tugga på medan vi väntar ut stormen i våra boningar. Årets smaker: tortilla och tapenade! Bra med toapapper såklart. Gärna också ficklampa och vevradio. Syftet är gott, myndigheternas resurser skulle inte räcka till vid en allvarlig kris, än mindre i ett krigsscenario, varför varje medborgare behöver se sig själv som en del av beredskapen.

Kriser och krig är inget nytt, vi har genomlevt dem i årtusenden. Ny är däremot idén att vi som enskilda i huvudsak ska planera för att möta hoten var och en för sig. Det är ett modernt fenomen och kanske också ett typiskt svenskt sådant. I andra länder är det mer självklart att tala om krisberedskap som en gemensam angelägenhet.

I viss mån har detta börjat ske även i Sverige och i den nya broschyren sägs faktiskt här och där att vi bör hjälpas åt och gärna prata med våra grannar. Mer konkret än så blir det dock inte – fokus är fortfarande på krislådor – och jag fattar varför. Köttkonserver är så mycket lättare att förstå sig på än andra människor. Särskilt om man lever i ett hyperindividualiserat land som Sverige där många drar sig för att gå ut i trapphuset ifall där finns en annan själ.

Inte blir det bättre när uppfattningen om vad som händer i en allvarlig kris präglas så mycket av populärkulturen, i vilken det – för dramatikens skull – nästan alltid utspelas en våldsam kamp om bristande resurser som förvandlar andra människor till hot.

Nyligen föreläste jag om lokal krisberedskap och berättade då om hur vi i byn där jag bor har arbetat i flera år med att stärka vår gemensamma beredskap. Jag nämnde bland annat en gemensam potatisodling och att vi rustat upp bystugans gamla jordkällare vilket fick en man i publiken att skaka på huvudet: ”Men om ni berättar öppet om detta, då kommer väl folk från andra byar komma och ta er potatis när det blir kris?”

Här har vi den verkliga pedagogiska utmaningen både för MSB och samhället i stort. Hur får vi folk att förstå att i en allvarlig kris kommer dina grannar att vara mer värdefulla än dina köttkonserver? Särskilt om du känner dina grannar, allra helst att du har tillit till dem och kan samarbeta med dem. Detta lär oss historien. Lokalsamhällen med en stark gemenskap är de som allra bäst hanterar svåra kriser, även krig.

I min by kickade vi igång beredskapsarbetet med att, uppdelade i smågrupper, ta oss an ett krisscenario – ett omfattande strömavbrott. Omedelbart började folk att resonera kring hur detta skulle påverka oss. Sårbarheter och problem listades, men också lösningar på dessa och alla resurser som vi tillsammans förfogade över.

Därefter var bollen i rullning. Vi arrangerade en studiecirkel för att lära oss mer och startade en rad projektgrupper för att förbättra beredskapen på olika områden. Det viktigaste resultatet var inte den potatis vi skördade eller hjärtstartaren på bystugeväggen. Det var att gemenskapen stärktes – odlandet av en kultur där människor på ett självklart vis hjälper varandra. Något som i sin tur ändrar våra förväntningar på hur andra kommer bete sig i en krissituation.

På många sätt har vi denna typ av samarbetsförmåga i oss av naturen – som en sorts ursprungsinställning – men det är en förmåga som blivit dåligt motionerad i det moderna samhället och att bygga upp denna sociala styrka igen är en kulturell omställning som lär ta sin tid.

Vill vi åstadkomma en verkligt robust beredskap och motståndskraft är detta en resurs som faktiskt är viktigare än krislådan i skafferiet.

David Jonstad

Bild: David Jonstad/Unsplash