EFFEKT | Ludditernas uppror mot den industriella revolutionen fyller 200 år.

Det måste ha varit i högstadiet. Under en historielektion som beskrev den industriella revolutionen i England – om hur maskinerna lade grunden till det moderna samhället. I förbifarten berättade läraren om ludditerna – de som hade försökt stoppa utvecklingen genom att slå sönder maskinerna. Ludditerna framstod som löjeväckande: korkade och bakåtsträvande människor som inte förstod fördelen med att låta den nya tekniken göra det jobb som folk tidigare tvingats göra för hand.

Det har gått två decennier sedan den där historielektionen och två sekel sedan ludditerna startade sitt uppror i England. När jag nu återkommer till ludditerna inför deras 200-årsjubileum ser jag på dem med helt nya ögon: såklart att de slog sönder maskiner!

Livet i det förindustriella England var ingen dans på rosor – tandvården lär till exempel ha varit usel – men på det stora hela levde människor ett ganska gott liv. De flesta var självförsörjande bönder som drog in extrapengar genom att pyssla med hantverksarbete i hemmet. Enligt en samtida berättare hade var och en ”en trädgård, en tunna med hembryggt öl, en uppsättning vardagskläder och en söndagskostym, samt gott om fritid”. Livet var hårt, men arbetstiden ofta kortare än vad vi är vana vid i dag. Chefer existerade inte och en hel del av arbetet kunde göras när man tyckte att det passade. Livet i denna relativa frihet, i lokalsamhället med sina långa traditioner och ömsesidiga beroende mellan människor, var vad som definierade folks identitet och skänkte dem trygghet.

Så inträffade under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en rad händelser som verkade som orkestrerade för att rubba denna ordning. I den industriella revolutionens hjärta bultade den nyuppfunna ångmaskinen – driven med den nyupptäckta fossila energin, stenkolet. Plötsligt kunde den som hade tillgång till både maskin och bränsle producera en mängd föremål utan att vara beroende av en plats med vattenkraft och inte heller fler än en handfull arbetare. Detta, skriver författaren Kirkpatrick Sale i sin bok om ludditerna, Rebels Against the Future, ”möjliggjorde det enastående skiftet från en organisk ekonomi byggd på jordbruksmark, arbetare och lokal byteshandel till en mekaniserad ekonomi baserad på fossilt bränsle, industrier och utländsk handel. Mer än någonsin tidigare stärktes maskinens roll i samhället”.

Samtidigt drog den brittiska staten igång en kampanj för att förvandla betesmarker och skogar som tidigare brukats som allmänningar till privatägd mark. Under ett halvt sekel övertogs allmänningar motsvarande en yta stor som Wales.

När folk förlorade den mark som de tidigare haft djur på eller jagat på tappade de en viktig möjlighet till självförsörjning. De reducerades till konsumenter. Vilket passade som hand i handske för den framväxande klassen av fabriksägare som sökte nya grupper att sälja sina varor till.

Fråntagna sin mark av staten och av de nya maskinerna fråntagna sin inkomst från handarbetet tvingades allt fler att flytta in till städerna – till det arbete som erbjöds i fabrikerna. Det skedde motvilligt. Många svalt hellre än inrättade sig i det nya industrisamhällets sociala kontroll och skitiga miljö. Andra riktade sin vrede mot maskinerna.

Den fjärde november 1811, i byn Bulwell norr om Nottingham, gav sig en grupp män ut i natten. Med ansiktena målade i svart och beväpnade med sina tyngsta verktyg tog de sig in i en vävfabrik, slog sönder sex maskinella vävstolar och försvann sedan ut i natten igen. En vecka senare slog två nya grupper till i andra byar. Ytterligare två dagar senare överfölls en transport vars last med nya maskinvävstolar slogs i bitar. Och samma natt gav sig totalt tusen personer, varav 300 beväpnade, till staden Sutton för en räd mot samtliga fabriker som hade de hatade maskinerna.

Strax därefter kom de första kommunikéerna från den nya rörelsen och dess mystiske och fiktive ledare Ned Ludd som markerade sitt släktskap med Robin Hood genom att underteckna kommunikéerna från Sherwood-skogen. Ludditerna hade ingen tillgång till vare sig Twitter eller Facebook, men uppvisade ändå en makalös förmåga till mobilisering och organisering. Ryktet om händelserna i Nottinghamshire spreds genom sånger och brev. Redan i december hölls underjordiska möten i Manchester och Leeds och under vintern fattade upproret eld i än fler städer.

Ludditernas rörelse utgjordes av autonoma grupper utan högre ledning. Precis som så många andra av historiens motståndsgrupper njöt de det fulla stödet från lokalsamhället. Ju mer ludditernas uppror växte, desto mer revolutionära blev kraven och metoderna, och desto räddare blev staten. Förutom poliser och de lokala miliser som fabriksägarna avlönade sattes tusentals soldater in. Regeringen införde dödsstraff för den som förstörde en maskin.

Först efter ett drygt år av militant maskinmotstånd lyckades 16 000 soldater och minst lika många milismän sätta stopp för ludditerna, bland annat genom massavrättningar.

Därefter tystnade sångerna om Ned Ludd.

Nu, efter två hundra år av industriell produktion när baksmällan börjar kännas i form av klimatförändringar och ekologisk förstörelse, hamnar tekniken återigen i centrum: Om gårdagens teknik orsakade klimat- och resurskrisen, kan morgondagens teknik lösa dem?

Oavsett vad man svarar på den frågan är ludditernas kamp en viktig påminnelse: Tekniken är inte neutral. Ludditerna var aldrig emot tekniken i sig, skriver Patrick Mulvany i den brittiska tidskriften The Land vars senaste nummer helt ägnas åt ludditerna, de ”utmanade i stället de vars maskiner skapade oordning i samhället genom att tvinga på folk tekniker som hade en negativ inverkan”. Tekniken, åtminstone av den mer avancerade typ som är kopplad till industrin, har alltid fått sociala konsekvenser. Den som har tillgång till en maskin kan gynnas av den, medan den som förlorar sitt arbete till den eller tvingas förse den med bränsle ofta missgynnas.

Teknikutvecklingen för dessutom med sig en egen dynamik som människan ofta har mindre makt över än vad hon kanske vill erkänna. Med tanke på att maskiner av alla de slag är så dominerande i våra liv i dag är det lite märkligt vi så sällan tycks fundera över vårt beroende av inte bara maskinerna i sig utan också den typ av samhälle som den industriella tekniken fordrar.

På ludditernas tid, när tekniken inte var lika självklar, var denna fråga central och rädslan för att bli slav under en maskin eller en maskinägare var ständigt närvarande. År 1818 skrev Mary Shelley sin banbrytande science fictionroman Frankenstein som varnade för farorna med att ge maskinerna för mycket makt. I bokens avslutning talar monstret till vetenskapsmannen med en kylig röst som ekar ända in i våra dagar: ”Du är min skapare, men jag är din herre.”

Publicerad i Effekt nr 4/2011.