Kategoriarkiv: Peak oil och energi

Konsten att leva på en planet

TÄNK GRÖNT | Under många år hade jag svårt att ta till mig varningar som ”om alla levde som vi i Västvärlden skulle det behövas ytterligare tre planeter”. Det finns ju bara en planet, tänkte jag, så varför oroa sig för att vi ska använda fler? Om planeten inte räcker till kommer vi ju att tvingas ändra livsstil.

Sedan dess har jag lärt mig att man faktiskt kan leva på mer än vår enda planets resurser, åtminstone för en tid. Man skulle kunna jämföra planeten med en trädgård som varje år ger en viss skörd. Om man är nöjd med denna skörd, trädgårdens ”avkastning”, och samtidigt tar väl hand om sin trädgård kan man fortsätta leva så under lång tid. Men det går också, om man ger sig fan på det, att få ut mer än bara den årliga skörden genom konsumtion av trädgårdens ”kapital”. Till exempel hugga ner flera av träden i trädgården för att bygga sig ett lusthus. Problemet är att man då minskar avkastningen och till slut kan man inte längre leva på vad trädgården ger.

Festen fortsätter trots varningar

Sedan 1970-talet knaprar vi för varje år som går på naturens kapital. Vi överutnyttjar resurserna på ett sätt som är helt ohållbart i längden. Det är knappast någon nyhet. Många är väl medvetna om detta, ändå har denna trend fortsatt och till och med accelererat. Med jämna mellanrum har nya ansatser gjorts för att varna för utvecklingen. I början av 1970-talet pratade man om ”tillväxtens gränser” utifrån det stora forskningsprojekt som initierades av den globala tankesmedjan Romklubben. I projektet tog man hjälp av den tidens mest avancerade datateknik och fick fram modeller som visade på en samhällelig kollaps under 2000-talet om trenderna skulle fortsätta.[i] På 1980-talet kallade William Catton den ohållbara resursförbrukningen för ”overshoot” i sin berömda bok med samma namn. Catton menade att människan förr eller senare skulle tvingas att anpassa sig till planetens bärförmåga (”carrying capacity”) – förmodligen på ett högst brutalt sätt om inte kursen snabbt lades om.[ii]

På 1990-talet blev det populärt att prata om ett växande ”ekologiskt fotavtryck”, ett mått på hur stort ekologiskt utrymme någon tar i anspråk. Det var detta som ledde till varningarna om att en planets resurser inte räcker till om alla anammar den rika befolkningens livsstil.[iii]

Och i våra dagar arbetar ett forskarteam lett av Johan Rockström vid Stockholm Environment Institute med konceptet ”planetens gränser”. Dessa forskare kartlägger gränserna för hur stora påfrestningar olika delar av naturen klarar av utan att biosfären kastas in i helt nya – och potentiellt livsfarliga – tillstånd.[iv]

Varje tids förklaringsmodell – från tillväxtens gränser till planetens gränser – har pekat på dilemmat med att vilja äta mer än man har. I världens hittills dyraste filmproduktion, James Camerons Avatar från 2009, utgjorde faktiskt detta dilemma grundstoryn. Filmen utspelar sig 150 år in i framtiden då mänskligheten fortfarande håller liv i sin glupande resursaptit – genom att exploatera andra planeter.

Visserligen finns det de som drömmer om att nya tekniska landvinningar ska göra sådana rymdresor möjliga även för oss, men allt tyder ändå på att min magkänsla i längden kommer att visa sig riktig: det finns bara en planet och vi kommer att bli tvungna att anpassa oss till dess gränser.

Man kan grovt dela in dessa gränser i två grupper. De gränser som avgör hur mycket av resurserna som vi kan använda och de som handlar om hur mycket avfall som naturen kan absorbera.

Peak everything

Den första gruppen skulle med ett populärt begrepp kunna döpas till ”peak everything”. Här kan man stoppa in allt sådant som kommer att nå sin ”peak”, sin maxproduktion, under den första halvan av tjugohundratalet och därefter bli allt mer svåråtkomligt: färskvatten, vissa mineraler, uran, kol och gas för att nämna några av de viktigaste. Den mest avgörande råvaran som kommer att ”peaka” är tveklöst oljan. Det går inte att nog understryka hur viktig denna ändliga resurs är och har varit för det industriella samhället. Det amerikanska energidepartementet har kallat oljan för ”civilisationens livsnerv” och syftar då på alla de transporter av människor och varor som utgör grundstommen i världsekonomin.[v] Över 90 procent av dessa transporter görs möjliga tack vare den koncentrerade energin som oljan bär på.[vi] Skulle detta civilisationens blodomlopp strypas hade det bara tagit dagar innan matbutikernas hyllor gapat tomma och de flesta arbetsplatser ödelagts.[vii]

Nu lär varken oljan eller någon annan resurs försvinna över en natt, men eftersom dagens ekonomiska system förutsätter en ständigt ökande mängd energi och resurser räcker det att tillgången på en viktig resurs minskar för att stora problem ska uppstå. För oljans del är detta trendbrott, peak oil eller oljetoppen som det brukar kallas, nära förestående. Om det inte redan har skett. Enligt Internationella Energiorganet, IEA, nådde den vanliga råoljan sin topp redan år 2006. Sedan dess sjunker produktionen med omkring sju procent varje år. Än så länge har detta produktionsfall kunnat kompenseras genom att ersätta oljan med flytande naturgas liksom den olja som tvättas fram ur oljesanden i Kanada och Venezuela. Men för att fortsätta skjuta ett fall i oljeproduktionen på framtiden krävs att ofantliga mängder ny olja hittas. Under de närmaste 25 åren behöver oljebolagen springa på nya oljefält motsvarande fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Och det på en planet som finkammats på det svarta guldet i åtminstone ett halvt sekel.[viii]

Som IEA uttrycker det: ”den billiga oljans era är över”. Eftersom några substitut till oljan som kan skalas upp i tillräckliga volymer inte existerar lär ekonomin behöva anpassa sig till den gräns för hur mycket billig energi som finns tillgänglig. Och även om en ny lika billig, koncentrerad och lättanvänd energikälla som oljan mot förmodan skulle hittas väntar en rad andra kritiska resursgränser i kulisserna.

Klimatkollapsen

Den andra gränsen – den som handlar om hur mycket naturen kan absorbera – är på många sätt baksidan av myntet. Att vilja använda mer resurser än vad som återskapas är ett problem i sig, men resursförbrukningen får samtidigt konsekvenser genom det som blir kvar när resurserna är förbrukade. Världens industriella livsmedelssystem är exempelvis helt beroende av att det bryts fosfor till konstgödsel. Eftersom fosfor är en ändlig resurs som förväntas sina inom de närmaste decennierna kommer det att bli en utmaning att hålla liv i det industriella jordbruket framöver. Men fosforn är också ett problem när den använts färdigt i jordbruket och därefter, via avloppsrör och gödselstackar, letar sig ner i sjöar och hav där den bidrar till övergödning.[ix]

På samma sätt är utsläppen av koldioxid baksidan av den fossila energianvändningen. Klimatsystemet kan bara hantera en viss mängd av den överskottsenergi som är följden av den förstärkta växthuseffekten. När temperaturen stiger rubbas balansen på planeten, ett faktum som numera kan observeras med blotta ögat på många håll i världen. De senaste årtiondenas framtidsvarningar har blivit dagens verklighet. Kanske är det rentav så att 2010-talet kommer att indikera övergången från varningar till konstateranden. Den globala klimatrörelsens nestor, amerikanske författaren Bill McKibben, skriver i sin senaste bok Eaarth. Making life on a tough new planet att jorden efter 150 år av mänsklig klimatpåverkan inte längre är vad den varit. Den är ny plats och behöver därför ett nytt namn, menar McKibben. Han föreslår ”Eaarth”, på svenska skulle det kunna bli ”Joorden”.[x]

För jordbrukarna i Marocko som sett 80 procent av sina odlingar torka bort i hettan eller de pakistanier som sommaren 2010 såg sina hem sköljas bort i översvämningar är jorden utan tvekan en ny plats. För den som bor i Sverige ligger klimatkatastrofen ännu en bit in i framtiden. Men framtiden kommer samtidigt snabbare än vad många tidigare trott. Medan politiker över hela världen gläds åt att ha satt upp ett mål om att hålla temperaturhöjningen under två grader ångar klimatförändringarna på mot fyra grader och mer. Det är enligt en regeringsrapport från brittiska Met Office (motsvarigheten till Sveriges SMHI) en stor sannolikhet att planeten har värmts upp med fyra grader – fem gånger mer än i dag – redan år 2060.[xi] Vilket innebär att tvågradersvallen kommer att sprängas långt innan dess. De tafatta försök som hittills gjorts för att undvika denna utveckling har inte varit till någon nytta. Tvärtom har utsläppen accelererat sedan Kyotoprotokollet kom till 1997. Vilket innebär att även om utsläppen skulle nå sin topp år 2015 – vilket verkar politiskt omöjligt – skulle minskningstakten därefter behöva vara fem procent årligen. Det kanske inte låter så mycket, men man kan då påminna sig om att när Sovjetunionen kollapsade i början 1990-talet och dess industri gick ner på sparlåga lyckades man åstadkomma en årlig utsläppsminskning på just fem procent. Om utsläppskurvorna börjar vika av nedåt först år 2020 – något mindre politiskt omöjligt – behövs en årlig minskningstakt på nio procent. Alltså nästan två Sovjetkollapser globalt. Varje år.[xii]

Inte konstigt att det är så svårt att göra seriös politik av klimatfrågan. Vilken ledande politiker vågar knysta något om att produktionen och konsumtionen kanske behöver minska i stället för att öka?

James Hansen, en av världens främsta klimatforskare, skrev för ett par år sedan en rapport om “vetenskaplig tystlåtenhet”. Han menade att många klimatforskare hellre mumlade i skägget än gav röst åt den obekväma sanningen om läget för planeten.[xiii] Den saken har definitivt förändrats sedan dess. Ledande klimatforskare är i dag ytterst tydliga med att vi balanserar på gränsen till en ekologisk katastrof. Det största hindret för att undvika en sådan katastrof är politisk tystlåtenhet. De svåra frågorna – om stora livsstilsförändringar, kritik av konsumtionssamhället, behovet av en radikalt förändrad matproduktion och inte minst den omöjliga ekvationen oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet – duckar de flesta för.

Det hjälper inte att hävda att Sverige är ett globalt föredöme. Våra nationella utsläppskurvor må minska (om man inte räknar med flyg och sjöfart), men tittar man på handelsbalansen för koldioxidutsläpp avslöjas det att Sverige är ett av de länder som varit bäst på att outsourca sina utsläpp till andra länder. Vi konsumerar mer än någonsin, men låter andra stå för produktionen och tillhörande utsläpp.[xiv]

Vad gäller Sveriges ekologiska fotavtryck gör vi ett övertramp motsvarande ett par planeter.[xv] Det skulle alltså krävas ett antal extraplaneter om hela jordens befolkning levde som vi gör i Sverige.

Ny teknik – räddare i nöden?

Så hur ska man hantera detta dilemma? Hur ska vi lära oss att leva på en planet?

Den dominerande politiska strategin, ekomodernismen, är att undvika de svåra frågorna genom att förlita sig på att utvecklingen av ny teknik ska bryta sambandet mellan det moderna samhällets livsstil och ohållbar resursförbrukning. Med tanke på att utnyttjandet av naturresurser har dubblerats de senaste femtio åren[xvi] – en enastående teknikutveckling till trots – får man nog invänta ett mirakel. Men strategin är ändå populär eftersom den ger möjlighet att verka engagerad för planetens väl utan att man behöver föreslå några genomgripande förändringar av vare sig ekonomins och samhällets uppbyggnad eller folks beteende.

Som allt fler börjar inse är det riskfyllt att kallt räkna med ny teknik som problemlösare. Dessutom är det inte längre bara en fråga om att undvika framtida kriser utan att hantera kriser som nu är oundvikliga. Exempelvis en peak oil-chock de närmaste åren, vilket en lång rad rapporter från forskarvärlden, militära organisationer, enskilda länder och näringslivsgrupper varnar för.[xvii]

Att lära sig leva på en planet kan komma att bli en högst kaotisk lektion.

I den färska rapporten Common Cause [xviii], som givits ut av Världsnaturfonden i Storbritannien tillsammans med bland andra Friends of the Earth och Oxfam, ställs hela denna dominerande politiska strategi på ända. Där konstateras inledningsvis att människor inte nödvändigtvis tar rationella beslut bara för att de ges en viss information, snarare styrs vi av våra värderingar och vår identitet. Omfattande psykologisk forskning visar att folk lätt tar till sig information som bekräftar deras identitet och värderingar, medan annan information filtreras bort. Det spelar därför inte så stor roll hur passionerat en politiker talar om ”vår tids ödesfråga” ifall de föreslagna åtgärderna krockar med medborgarnas värderingar.

Dessa värderingar delar psykologerna in i inre (”intrinsic”) och yttre (”extrinsic”). De inre har att göra med sådant som känsla av samhörighet, vänskap och familjerelationer. De yttre handlar främst om social status, materiell rikedom, ekonomisk framgång och makt.

Vi föds inte med våra värderingar, de formas av vår omgivning. I dagens konsumtionsinriktade och individualistiska samhälle är vi bombarderade med signaler som oftast stärker de yttre värdena på bekostnad av de inre. Det blir därför allt svårare att driva genom politiska reformer som inte handlar om att exempelvis ge folk mer pengar i plånboken. Såväl gröna politiker som miljörörelsen har många gånger själva stärkt dessa signaler genom att tala till de yttre värderingarna i sina kampanjer: Köp en ”miljöbil” så tjänar du pengar och framstår som mer ”klimatsmart”. Satsa på förnyelsebar energi så blir svensk industri mer konkurrenskraftig och vi ökar tillväxten.

Sådana satsningar kanske kan ge kortsiktiga vinster, men när de yttre värderingarna på detta sätt stärks undergrävs möjligheterna att föra en politik som handlar om annat än plånboksfrågor och att elda på tillväxten. I ett sådant samhälle framstår förslag om till exempel sänkt arbetstid som ett hot mot privatekonomin snarare än något som ger mer tid för familj och vänner.

En av de inre värderingar som tryckts tillbaka är förmågan att känna samhörighet med och bry sig om sådant som är större än en själv (”bigger-than-self values”). Det kan vara sådant som att vilja bekämpa global fattigdom eller att stärka de mänskliga rättigheterna, men också att ha ett engagemang för miljön. En person med starka inre värderingar har lättare att se sig själv som en del av naturen, hen har en större vilja att bevara biologisk mångfald, orörda skogar, ett stabilt klimatsystem och så vidare. Av detta skäl, menar Common Cause-rapporten, kallar resurs- och klimatkrisen på inget mindre än ett kulturellt skifte – från ett betonande av yttre värderingar till inre. Det är en förutsättning om folk ska vilja ha de förändringar som behövs för att skapa ett verkligt hållbart samhälle.

Omställning underifrån

Historiskt sett har miljöorganisationer och gröna partier varit den viktigaste bäraren av de värderingar som klassas som inre. Ekologisk hänsyn har satts före hänsyn till den kapitalistiska ekonomin. Man har främjat kortare arbetstid och möjligheter för människor att utvecklas utan krav på ekonomisk lönsamhet. Likaså har det funnits ett starkt engagemang för lokalsamhället och dess betydelse för organiseringen av ett hållbart samhälle. Här har också insikten odlats om att decentraliserade och småskaliga satsningar ofta är de mest hållbara, även om de saknar den statusfyllda lyskraften hos centraliserade och storskaliga satsningar.

I dag är detta inte lika givet. Kombinationen av klimatkrisens skriande behov av djupgående systemomställning och ett ekonomistiskt och konkurrensinriktat samhälle har lockat fram nya politiska budskap. Som förhoppningen om att med hjälp av tekniklöften kunna undvika stora livsstilsförändringar och samtidigt tilltala befolkningens yttre värderingar.

Men frågan är om det är en strategi som kommer att hålla i längden? Det är inte bara delar av miljörörelsen som har börjat tveka, intresset för ett radikalt annorlunda sätt att tackla resurs- och klimatkrisen har också fött nya initiativ. Ett vitalt exempel är den omställningsrörelse som startade i Storbritannien för några år sedan och som i dag har etablerat sig i hundratals städer världen över. I Sverige finns rörelsen representerad på ett 70-tal orter.

Det intressanta med omställningsrörelsen och liknande initiativ är att deras vision av framtiden bekräftar inre snarare än yttre värderingar. De är tillväxtkritiska, de föreslår inga grandiosa infrastruktursatsningar, de hävdar inte ens att folk kan fortsätta leva sina liv lika bekvämt som i dag. I stället betonar de det positiva i att vara del av ett spännande förändringsarbete. Projekt som går ut på att odla mer mat lokalt säljs inte in med plånboksargument utan lanseras som ett sätt att öka gemenskapen i lokalsamhället och tillfredställelsen i att vara mer självförsörjande. Småskaliga satsningar på förnyelsebar energi är inte något som i första hand görs för att skapa mer jobb, utan ett sätt att göra samhället mindre sårbart i tider av energikris.

Än så länge har inte dessa initiativ gjort några omfattande avtryck i samhället i stort. Men om strategin visar sig fungera i liten skala. Skulle den i så fall gå att skala upp i större? Kan den rentav gjuta nytt mod i den gröna rörelsen?

Jag hoppas det. Och jag tror också att även om denna strategi inte räcker för att avstyra en ekologisk katastrof så innebär varje steg i denna riktning att samhället står lite bättre rustat. I längden är trots allt en djupgående systemförändring oundviklig. Det finns bara en planet.

David Jonstad

Texten ingår i antologin Tänk grönt (Premiss förlag)

Fotnoter:


[i]                            Meadows, Dennis, Donella Meadows, Jorgen Randers och William Behrens III (1972), Tillväxtens gränser, Bonniers

[ii]                           Catton, William R. (1980), Overshoot. The Ecological Basis for Revolutionary Change, Illinois

[iii]                          Rees, William E. (1992), ”Ecological footprints and appropriated carrying capacity: what urban economics leaves out”, Environment and Urbanisation 4 (2): 121–130

[iv]

[iv] Rockström, Johan, Will Steffen, Kevin Noone et al (2009), ”Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity”, Ecology and Society vol. 14, nr 2, artikel 32

[v]                           Hirsch, Robert L. (2005): Peaking of world oil production. Impacts, mitigation & risk management, rapport till amerikanska energidepartementet

[vi]                          IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[vii]                         Simms, Andrew (2008), Nine Meals from Anarchy. Oil dependence, climate change and the transition to resilience, New Economics Foundation

[viii]                        IEA (2010), World Energy Outlook 2010, International Energy Agency

[ix]                          Cordell, Dana, Jan-Olof Drangert och Stuart White (2009), ”The story of phosphorus: Global food security and food for thought”, Global Environmental Change, vol 19, nr 2, maj 2009, s. 292–305

[x]                           McKibben, Bill (2010), Eaarth. Making life on a tough new planet, Times Books

[xi]                          Adam, David (2009), ”Met Office warns of catastrophic global warming in our lifetime”, The Guardian 28/9 2009

[xii]                         Anderson, Kevin och Alice Bows (2008), ”Reframing the climate change challenge in light of post-2000 emission trends”, Philosophical Transactions of the Royal Society, nr. 366, s. 3863–3882

[xiii]                        Hansen, James (2007), ”Scientific reticence and sea level rise”, Environmental Research Letters nr 2, april–juni 2007

[xiv]                         Davis, Steven J. och Ken Caldeira (2010), ”Consumption-based accounting of CO2 emissions”, PNAS 2010, 107 (12) 5687–5692

[xv]                          WWF (2010), Living Planet Report 2010, WWF

[xvi]

[xvi] Ibid.

[xvii]

[xvii] Se exempelvis Smith, Clint (2010), The next oil shock?, Parliamentary Library (Nya Zeelands parlament); Bundeswehr Transformation Center (2010), Peak oil. Sicherheitspolitische Implikationen knapper Ressourcen, Bundeswehr Transformation Center; United States Joint Forces Command (2010), Joint Operating Environment, United States Joint Forces Command 2010; Lloyd’s (2010), Lloyd’s 360° Risk Insight: Sustainable energy security. Strategic risks and opportunities for business, Lloyd’s/Chatham House 2010; Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security (2010), The Oil Crunch. A wake-up call for the UK economy, Industry Taskforce on Peak Oil & Energy Security;

[xviii]                       Crompton, Tom (2010), Common Cause. The Case for Working with our Cultural Values, WWF UK, Oxfam, Friends of the Earth, Campaign to Protect Rural England, Climate Outreach and Information Network

Nicole Foss visar vägen ut ur bubblan

EFFEKT | Problemet med bubblor är att så få ser dem förrän de spricker. Finansanalytikern Nicole Foss – nu på Europa-turné – skapar skräckfyllda aha-upplevelser när hon förklarar hur bubbelekonomin fungerar för vanligt folk. Hennes främsta råd: gör dig skuldfri nu.

När jag ringer upp Nicole Foss för att prata om den stora finansbubblan har jag just avslutat ett samtal med en mäklare. Samma dag har jag och min flickvän fått ett hyreskontrakt – äntligen kan vi sälja bostadsrätten och kliva ur bubblan.

Å ena sidan är det en befrielse att bli skuldfri efter att i flera år oroat sig för de rejält uppblåsta bostadspriserna, å andra sidan finns en tvekan eftersom vi trots allt trivs i vår bostadsrätt och egentligen inte har något skäl att flytta, särskilt inte till en lägenhet där månadskostnaden är högre.
På sätt och vis hade det varit enklare att göra som den stora massan: planera utifrån att ingen bubbla existerar, att det ekonomiska systemet kommer att hålla ihop och att Anders Borgs fasta hand styr oss förbi alla grynnor.

Jag behöver inte fråga Nicole Foss om hon tycker att vi har tagit rätt beslut. Men jag undrar hur det kommer sig att en majoritet kan vara så övertygade om att det inte är en enorm risk att ha miljonskulder till banken.

– Problemet är att när folk är mitt i bubblan kan de inte se den. Det är samma sak i Kanada som i Sverige. Folk säger: ”Vad menar du? Allt är ju bra. Det finns inga problem.” Men skillnaden är slående när jag till exempel pratar på Irland. Där vet alla exakt vad det handlar om. För de ser just nu hur hela deras ekonomi faller ihop. Bostadspriserna på Irland har halverats.

I sina föreläsningar upprepar Nicole Foss om och om igen: ”Gör dig skuldfri.” Hennes analys säger att världen är på väg mot ett ekonomiskt sammanbrott som på många sätt är värre än depressionen på 1930-talet. Hon beskriver den globala ekonomin som ett gigantiskt pyramidspel, uppbyggt med pengar som skapats genom bankernas frikostiga utlåning (se artikeln ”Så blåser man upp en bubbla”). När förtroendet för detta pyramidspel brister kommer ekonomin att rasa och mängden pengar i samhället att minska drastiskt.

Med mindre pengar i omlopp blir varje krona mer värd samtidigt som det blir svårt att få lån. I kombination med att räntorna skjuter i höjden kan man räkna med att priset på särskilt bostäder sjunker som en sten. Den som har köpt sin bostad med stora banklån riskerar alltså att hamna i en rävsax. Skulden till banken blir mer värd, räntekostnaderna ökar och möjligheten att sälja bostaden utan att göra förlust försvinner.

– Att vara skuldsatt är extremt farligt. När priserna kollapsar riskerar du att hamna på minus. Det vill säga: dina tillgångar försvinner samtidigt som du har stora skulder kvar.

Samtidigt, menar Nicole Foss, blir det i en kraschad ekonomi svårt att hålla igång den globala handeln, inte minst den handel som försörjer världens rika länder med mat och energi. Resultatet: kostnaderna för människors mest grundläggande behov – mat, energi och bostad – riskerar att stiga kraftigt. Och som om det inte vore nog försvinner en stor del av statens skatteintäkter, vilket gör att välfärdssystemen krackelerar. Det är inte konstigt att folk lämnar NicoleFoss föreläsningar med en vitare ton i ansiktet än när de kom dit.

Bevakningen av finanskrisen går ofta över huvudet på den som inte är insatt i ekonomi. Hur många kan dra slutsatser utifrån att räntorna på portugisiska statsobligationer stiger med fyra procent eller att priset på silver nästan fördubblades förra året? Det Nicole Foss lyckas med är att plocka ner diskussionen om finanskrisen så att den träffar folk i magen. Särskilt som hon ger sina föreläsningar med ett självförtroende och den pedagogiska utstrålningen hos en erfaren lågstadielärare.

Det förklarar varför hon det senaste året har väckt så stort intresse. Hon har turnerat flera varv både i Nordamerika och Europaoch tillbringat åtskillig tid i medieintervjuer. Ändå står inte Nicole Foss på någon tung plattform. Hon har en spretig bakgrund med studier i både biologi och juridik. Hon har studerat östeuropeiska pyramidspel men framför allt forskat på energisystem. Större delen av sitt liv har hon bott i Storbritannien, tills för tio år sedan då hon och familjen sålde sitt hus och i stället köpte en gård i Kanada. Under en tid var hon redaktör på sajten The Oil Drum, men valde för några år sedan att starta en ny blogg, The Automatic Earth, där hon och hennes skrivpartner fokuserar mer på hotet från en finanskris än en kris orsakad av sinande olja.

– Den billiga oljan har gjort det möjligt att blåsa upp den enorma bubblan som vi befinner oss i. Men det är inte brist på energi som är det mest akuta. Problemet som kommer först är att ekonomin kraschar och att det därefter inte kommer att finnas så mycket pengar. När samhället väl börjar återhämta sig efter en krasch blir energibristen den stora frågan, tillsammans med klimatförändringarna, säger hon.

Så, för att backa bandet, hur hamnade vi egentligen i den så kallade bubblan och vad innebär den? Nicole Foss förklarar att den globala lånebubblan har skapats genom att vi har haft billiga krediter i flera decennier. Sedan liberaliseringarna av finansmarknaden i början på 1980-talet har bankerna tillåtits låna ut fruktansvärt mycket pengar. Pengar som till mer än 95 procent saknar täckning.

– Det har lett till en massiv ökning av pengamängden, vilket har skapat ett enormt överskott av anspråk på sådant som har ett verkligt värde i ekonomin.

Hon jämför med den klassiska leken ”hela havet stormar” där deltagarna upprymt dansar runt en grupp stolar så länge musiken är i gång. När musiken stängs av måste var och en snabbt hitta en ledig stol att sätta sig på annars är man ute ur leken. De pengar som har skapats genom bankernas frikostiga utlåning har gett illusionen av att det finns nästan hur många stolar som helst. Vilket förklarar varför så många fortsätter att dansa utan att bekymra sig över vad som händer när musiken tystnar. Riskerna blir uppenbara först när bubblan imploderar och hushåll, företag och stater ställer in betalningarna på sina lån. Det är då pengamängden krymper. Det blir deflation. Musiken upphör samtidigt som en stor del av stolarna i rummet går upp i rök. Plötsligt finns det bara ett fåtal stolar i rummet – som hundratals personer vill sätta sig på. Stolarna som är kvar representerar den bråkdel av dagens pengaflöden som backas upp av ett verkligt värde i form av varor och tjänster.

– Det jag försöker göra, genom att förklara marknadens dynamik för folk, är att få dem att göra sig skuldfria i tid. Vilket, om vi pratar hela havet stormar, är detsamma som att lugnt ta en stol medan det fortfarande finns stolar och sätta sig vid sidan av. För när bubblan väl spricker kan det gå väldigt fort. Det är bättre att vara två år för tidig än fem minuter för sen.

Visst kan det innebära uppoffringar att göra sig skuldfri, säger Nicole Foss, men det är ingenting jämfört med vad man kan förlora om man inte gör det. Även om de flesta har en positiv syn på ekonomins framtid är det många som oroar sig för hur det ska gå med alla krisande ekonomier i Europa. Till och med finansminister Anders Borg, som på senare tid varnat för just en finansbubbla som en konsekvens av den höga utlåningen. Ändå sägs det om och om igen att den svenska ekonomin är stark, vilket underförstått innebär att den är mindre sårbar ifall världsekonomin går in i en ny finanskris.

Jag frågar Nicole Foss om hon tror att enskilda länder, som Sverige, kan fortsätta vara någorlunda välmående även om den globala kreditbubblan spricker.

– Välmående är nog inte rätt ord. Visst kommer vissa länder klara sig bättre än andra. Sverige till exempel. Men jag tror inte att det kommer se ut på ett sätt som vi skulle definiera som välmående. Jag skulle tippa på att svenska banker är rätt utsatta för kreditbubblor i andra länder. Dessutom lär er exportindustri ta mycket stryk.

Det största orosmolnet för Sverige, menar Nicole Foss, är paradoxalt nog vårt väl utbyggda välfärdssystem. Hon hyllar visserligen den svenska välfärden som ett internationellt föredöme, men menar samtidigt att det nu finns risker med att folk har blivit så beroende av det.

– Vad händer om välfärdssystemet plötsligt blir väldigt dyrt i förhållande till statens inkomster och den sittande regeringen bestämmer sig för att göra sig av med det? Om folk har vant sig vid att staten hittar lösningar på deras problem och lösningarna inte längre finns där – då riskerar folk att gripas av panik. Det är så många löften som har getts till folk om hur saker och ting ska bli. Löften som omöjligt kan hållas. Folk kommer bli så arga när de inser det. Och det gäller inte bara Sverige, utan stora delar av Europa. Jag är orolig för att vi kommer att få se mycket av sociala oroligheter.
Jag möter ofta folk som är väl medvetna om att det kan bli en ny och djupare finanskris, men som resonerar att i så fall är det så många som drabbas att staten måste gå in och skriva av folks skulder. Därmed är det ingen poäng att göra sig skuldfri, resonerar de. Vad tänker du om det?

– Det är en väldigt vanlig inställning, men för mig är det inget annat än ren förnekelse och en väldigt farlig position att inta. Jag tror inte att det kommer att komma så mycket hjälp från staten. De flesta kommer inte att få sina skulder avskrivna, åtminstone inte utan att det får konsekvenser för dem.

Ett exempel, säger Nicole Foss, är det som sker i USA just nu. Armén säger till unga människor: ”Oj vad mycket studielån du verkar ha. Vi ger dig 20 000 dollar som finansieringsbonus om du åker och utkämpar vårt resurskrig i Irak.”

– Det som också kan hända, och händer hela tiden, är att en bank inte tror att den kan få in de pengar som de har lånat dig, så de säljer skulden vidare till någon annan. Kanske ett inkassobolag som är beredda att betala mindre än vad skulden är värd mot risken att inte få in alla pengar. Om inte heller det inkassobolaget lyckas få pengar av dig säljer de förmodligen skulden vidare, längre ner i den finansiella näringskedjan. Till slut hamnar kanske din skuld hos Kenny Knäkrossar’n. Det är så klart inget som kommer att ske överallt, men det är viktigt att inse att skulder får konsekvenser – även om många är skuldsatta. Folk riskerar helt enkelt att förlora sin handlingsfrihet och tvingas in i ett hörn där de blir skuldslavar av en eller annan sort. Och det vore hemskt olyckligt.

Nicole Foss har fått kritik för att det hon säger leder till individuell finansiell panik snarare än konstruktiv och kollektiv handling. Hon säger sig vara medveten om denna risk och har därför börjat lägga allt mer vikt vid att betona de kollektiva lösningarna.

– Det jag säger är: Se över ditt eget hus, men satsa sedan på initiativ i lokalsamhället, för det kommer att vara mycket mer värt än det du gör för dig själv. Omställningsrörelsen är ett exempel på detta. Det är ingen perfekt rörelse. Den har anklagats för att vara en medelklassens diskussionsklubb och det finns en viss sanning i det. Men jag uppmuntrar den ändå, för jag tror att det som de pratar om i grunden är det rätta att göra. Att bygga upp lokal resiliens och agera kollektivt är extremt viktigt.

Förutom lokala initiativ hoppas Nicole Foss på lokala politiker. Till skillnad mot de flesta rikspolitiker som är upptagna med att till varje pris bevara status quo finns det mycket som lokala politiker kan göra för att uppmuntra initiativ som stärker lokalsamhället. Till exempel att bygga upp en lokal mat- och energiproduktion.

Själv har hon tillsammans med familj och vänner ägnat de senaste åren åt att lära sig odla och sköta djur. På sin gård i Kanada är de numera nästan självförsörjande på grönsaker och håller höns och alpackor. Med solpaneler och ved från den egna skogen kan de åtminstone fylla de mest grundläggande behoven av el och värme. Och, berättar Nicole Foss med viss förtjusning: ”Vi har sex olika sätt som vi kan tillaga mat på, bland annat vedspis och gas!” Sedan svänger hon snabbt tillbaka till allvaret igen. Hon säger att hon innerligt hoppas att hennes analys av världen är fel.

– Jag har barn. Jag vill inte lämna dem i en värld där det råder ekonomisk depression och där deras möjligheter är kraftigt begränsade. Samtidigt måste vi vara realistiska och se vart vi är på väg. Jag säger inte det som jag säger för att jag hoppas ha rätt, utan för att jag tror att det är realistiskt.

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 1/2011.

En svart elefant har exploderat

SYDSVENSKAN | Det är många svarta svanar som landar i dessa dagar – oförutsedda händelser som dyker upp från ingenstans och som det därför inte finns någon beredskap för.

En oljeplattform exploderar i Mexikanska golfen och orsakar historiens största olje­utsläpp. En demokrativåg reser sig i arabvärlden och får oljepriset att skena. En tsunamivåg orsakar inte bara död och förödelse men också ett kärnkraftshaveri i ett av den förmodat hightech-säkra civilisationens centrum.

Den skotske aktivisten och tänkaren Vinay Gupta har tagit den svarta svanen-liknelsen ett steg längre. Han parar svanen med elefanten mitt i rummet – den där viktiga saken som alla känner till men som ingen vågar prata om. Resultatet blir en svart elefant. Det vill säga: en händelse som egentligen var ganska förutsägbar men som få ville prata om och som efteråt ursäktas med att det var en svart svan som ingen hade kunnat förutse…

[…]

Läs resten av krönikan på Sydsvenskan.se

Klimatförändringarna sätter stopp för säker kärnkraft

SVT DEBATT | ”Världen är på väg in i en djup energikris. En lång rad tunga organisationer, däribland den amerikanska försvarsmakten, spår att tillgången på billig olja drastiskt kommer att minska inom det närmaste årtiondet. Det vill säga, det kommer att uppstå brist på den energi som är en förutsättning för såväl nödsystem som möjligheterna att begränsa skadorna av ett kärnkraftshaveri.” Det skriver Klimatmagasinet Effekts chefredaktör David Jonstad.

Det som skrämmer mig mest med kärnkraftsanhängare är att de är så säkra på säkerheten. Deras näst intill religiösa tro på att komplexa högteknologiska system är bra och säkra i sig, just för att de är så högteknologiska och komplexa. Man förutsätter också att människan har förmågan att i alla situationer – även de som ligger en bit in i framtiden och som vi inte vet något om – kommer att kunna hantera dessa komplexa system utan stora risker för andra.

Anhängare av kärnkraft tar såklart med i beräkningen att teknik av alla slag kan sluta fungera av olika skäl, men räknar då med att något reservsystem kickar in i dess ställe.

När tsunamivågen rullade in över kärnkraftverket Fukushima i Japan och slog ut kylsystemet stod inte mindre än tretton dieseldrivna reservaggregat redo att hantera situationen – samtliga aggregat havererade. Och så visade det sig (igen) att kärnkraften inte är så säker trots allt – när det oförutsedda inträffar.

Författaren Nassim Nicolas Taleb kallar fenomenet för en svart svan. Den oförutsedda händelsen som ingen räknat med och som därmed ingen hade förberett sig på.

I världen finns 442 kärnkraftverk, de flesta ligger – precis som Fukushima – väldigt nära havet.

Inom de närmaste decennierna kommer klimatförändringarna att orsaka kraftigare stormar, fler översvämningar, högre havsnivåer, mer skogsbränder och ett dussin andra händelser som är konsekvensen av ett klimatsystem ur balans.

Samtidigt tyder det mesta på att världen är på väg in i en djup energikris. En lång rad tunga organisationer, däribland den amerikanska försvarsmakten, spår att tillgången på billig olja drastiskt kommer att minska inom det närmaste årtiondet. Det vill säga, det kommer att uppstå brist på den energi som är en förutsättning för såväl nödsystem som möjligheterna att begränsa skadorna av ett kärnkraftshaveri.

Utöver det finns många andra skäl till att framtiden förmodligen inte kommer att bli så som många räknar med – särskilt inte kärnkraftsanhängarna.

Inget kan försvara de enorma risker som kärnkraften utsätter vårt samhälle för, men man skulle åtminstone kunna ha en viss förståelse om det plötsligt dyker upp svarta svanar. Det är dock inte fallet nu. Riskerna med kärnkraften är väl beskrivna. För fyra år sedan varnade seismologer i Japan att den katastrof som nu inträffar i de japanska kärnkraftverken var högst trolig på grund av jordbävningar. Man påpekade också att såväl industrin som regeringen kraftigt underskattade de stora riskerna.

På samma sätt finns gott om varningar för hur sårbart vårt samhälle är, särskilt med tanke på hur oviss framtiden är. Det gäller inte bara kärnkraftsanläggningarna utan många av de högteknologiska system som vi har gjort oss beroende av. Minns exempelvis vad vulkanmolnet från Eyjafjallajökull gjorde med Europas flygtrafik våren 2010.

Världen kan vara glad att katastrofen denna gång inträffar i ett land och i en tid där det än så länge finns resurser att i viss mån situationen. Det är inte säkert att så är fallet nästa gång.

David Jonstad

Publicerad på SVT Debatt, 14 mars 2011

Den mörka optimismen

EFFEKT | De utmålas som de som har gett upp hoppet och anklagas för att passivisera. Effekt har mött en av upphovsmännen bakom projektet Dark Mountain, som menar att det är dags för den politiskt inriktade klimatrörelsen att få sällskap av en kulturell gren.

Bara namnet slår an en mullrande mollton: The Dark Mountain Project. I manifestet – döpt till Uncivilisation – som lanserade projektet ljöd den där molltonen bakom varje rad när det publicerades sommaren 2009:

Så finner vi oss själva, alla tillsammans, stående med darrande ben på tröskeln till en förändring så omfattande att vi omöjligt kan bedöma den. Ingen av oss vet åt vilket håll vi ska titta, men alla aktar sig för att titta nedåt. [ … ]

Vår fråga är: vad skulle hända om vi tittade ner över kanten? Är det så illa som vi föreställer oss? Vad skulle vi se? Skulle det rentav kunna vara bra för oss?

Vi tror att det är dags att titta ner.

Upphovsmännen Paul Kingsnorth och Dougald Hine har båda en bakgrund i miljörörelsen. Paul Kingsnorth var fram till 2008 redaktör på The Ecologist (en brittisk motsvarighet till Effekt, modell större). Precis som så många andra oroades de över alla djupgående problem som världen står inför, inte minst klimatkrisen. Men de fann det upphetsade talet om att ”rädda planeten” allt mer ihåligt. Som om alla dessa problem skulle kunna tacklas med en uppsättning fiffiga lösningar; att det industriella kapitalistiska samhället plötsligt skulle kunna göras ekologiskt och socialt hållbart, med ny teknik och globala avtal. Dark Mountain Project blev stridsropet för en kulturell rörelse för de som vill prata om den verkligt obekväma sanningen, det som Uncivilisation-manifestet benämner ”slutet på världen så som vi känner den”.

Mottagandet var minst sagt blandat – och dessutom motsägelsefullt. Många blev förbannade och tolkade det som ett tecken på att ha gett upp hoppet.

– Folk översatte det vi skrev som apokalyptiskt. Vi kallades domedagsprofeter, nihilister, pessimister, säger Paul Kingsnorth. Men den vanligaste reaktionen vi fick var: ”Tack, det här ger mig hopp!” Folk tilltalades av projektet eftersom de inte längre ville låtsas att allt som måste göras faktiskt kommer göras och att det kommer att fungera. När du slutar låtsas så blir du befriad att faktiskt tänka på vad du kan göra och vad problemet verkligen är.

I slutet av maj i år, ett knappt år efter att manifestet getts ut, har jag åkt till den lilla byn Llangollen i norra Wales. Här är Uncivilisation i full gång, i form av en festival. Gissningsvis är det den första festivalen i historien tillägnad nedgången för en civilisation. Närmare femhundra personer har kommit för att under tre dagar i byns konferenscenter göra verklighet av ambitionen bakom stridsropet.

Om manifestet gick i moll går festivalen i dur. Dougald Hine och Paul Kingsnorth strålar av glädje och entusiasm. De hade inte räknat med att deras initiativ skulle mötas av ett så stort gensvar. Särskilt inte med tanke på den hårda kritik som de har fått utstå under året som gått.

– Folk har väldigt lätt att föreställa sig att framtiden kommer att bli ungefär som i dag, fast med lite förbättrad teknik. Folk har också väldigt lätt att föreställa sig ett Hollywood-total-kollaps-scenario där alla dör, som i Cormac McCarthys Vägen eller någon Zombie-apokalyps-film. Vår poäng är att däremellan finns det som händer när en civilisation kollapsar, när den genomgår en nedgång och faller isär, vilket förmodligen tar ett par decennier eller till och med sekel.

Det är detta mellanläge som Dark Mountain försöker fylla med ett kulturellt innehåll. Festivalen är en början. Här uppträder ett tjugotal artister och band, författare och poeter samtalar på scen, det hålls workshops i improvisationsteater.

– Se dig omkring i litteraturen, poesin, filmvärlden och så vidare. Det finns nästan inga berättelser om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av nedgång. Det finns nästan ingen som skriver om det. Inte inom mainstream i varje fall. Det vill vi ändra på, säger Paul Kingsnorth.

I samband med festivalen släppte Dark Mountain sin första antologi. Ett fyrtiotal författare och bildkonstnärer medverkar med en brokig samling verk. Vissa är subtila och poetiska, andra mer politiska och rakt på sak. Paul Kingsnorth och Dougald Hine har visserligen betonat att Dark Mountain är en kulturell rörelse, men ofrånkomligen har de avkrävts politiska svar.

– Det vi inte har är de stora lösningarna. Vi säger inte ”här är fem saker du måste göra för att leva bättre”. Vilket inte betyder att det inte finns saker att göra, det gör det. Men det är olika för olika människor i olika samhällen. Själv tror jag att det viktigaste man kan göra på ett politiskt socialt plan är att bygga resiliens i lokalsamhället, snarare än att kampanja för att få regeringen att sätta upp fler vindkraftverk. Vilket dock inte behöver vara fel i sig, säger Paul Kingsnorth.

(Resiliens betyder ungefär: förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar).

Men han skakar på huvudet åt dem som hävdar att saker och ting löser sig – om alla bara kampanjar lite hårdare, lite snabbare. Och att det är det enda rätta att göra.

– Miljörörelsen måste säga det, vad ska de annars säga? Likväl är det ett binärt tänkande – antingen gör du alla de här sakerna, eller så ger du upp och låter världen dö. Men du kan inte kampanja mot hela det ekonomiska systemet och allt kulturellt som är inbäddat i det, på en global nivå, på väldigt kort tid, med demonstrationer, upprop och aktioner. Det är inte effektivt. Och om du inte gör det, vad ska du göra då? Det är det som Dark Mountain handlar om.

Att säga att det nuvarande systemet inte kommer att överleva är en sak. Att kritisera miljörörelsen är en annan. Det är en rörelse som ofta slipper kritik, särskilt från de egna leden. Och kanske är det så att Dark Mountain har kommit åt en öm punkt. Paul Kingsnorth menar att miljörörelsen har genomgått en förändring de senaste tio åren som få har noterat. Det centrala begreppet ”hållbarhet” har skiftat betydelse, gradvis och troligen obemärkt även inom rörelsen själv. Förr betydde hållbarhet att man skulle upprätthålla och försvara den naturliga biosfären i vilken människan ingår. Men när miljörörelsen i dag pratar om hållbarhet, säger Paul Kingsnorth, handlar det snarare om ”att upprätthålla den nivå av civilisation som världens rika har vant sig vid, utan att förstöra alltför mycket av det så kallade ’naturkapitalet’”.

I essän ”En tillfrisknande miljöväns bekännelser” i Dark Mountainantologin skriver Kingsnorth syrligt att miljökampen (”environmentalism”) av i dag är: ”en teknisk utmaning; en problemlösande uppfinning för människor som vid anblicken av en stormig bergstopp en klar vinterdag inte får känslan av något vidunderligt utan tänker på den outnyttjade potentialen för förnyelsebar energi. Den handlar om att rädda civilisationen från konsekvenserna av sina egna handlingar; ett desperat försök att hindra Gaia från att hicka till och sopa bort våra kaffekedjor och bredbandsuppkopplingar. Den är vårt sista hopp.”

En som provocerats av Dark Mountain är George Monbiot, en av Storbritanniens mest tongivande klimatdebattörer. Han och Paul Kingsnorth är visserligen goda vänner, men det har inte hindrat dem från att drabba samman i The Guardians spalter så att gnistorna yrt. George Monbiot finns också med på scenen under Uncivilisationfestivalen där han förklarar att han delar Dark Mountains uppgivenhet men att han anser att de underskattar systemets överlevnadsförmåga. ”Kriser kommer och går, men det kapitalistiska systemet består.” Därför dröjer kollapsen och när den väl sker lär planeten vara totalt sabbad. Av det skälet måste vi anstränga oss än mer för att radikalt lägga om kursen, menar Monbiot. Det är det enda som kan rädda oss från den massdöd som vi är garanterade om vi ger upp.

Intressant nog skrev George Monbiot nyligen en artikel inför klimatmötet i Cancún där han låter betydligt mindre säker: ”Vi tillät oss själva att tro att med lite påtryckningar och protester så skulle det någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det gör det inte”. Så vad gör vi nu? frågar han sig. ”Det enda jag vet är att vi måste sluta drömma om ett institutionellt svar som aldrig kommer att bli till, och i stället konfrontera en politisk verklighet som vi har försökt att undvika.”

Vilket det politiska svaret blir kan inte Dark Mountain säga, det är som sagt ingen politisk rörelse. De tycker att initiativ som Transition Towns (i Sverige: Omställningsrörelsen) sköter det politiska bättre. Men allt är inte politik och det finns enligt Paul Kingsnorth ett behov av att hantera de svåra existentiella frågorna, som vårt samhälles rädsla för döden. Vilket inte alltid är vad folk vill prata om.

– Vi har kommit till en punkt där vi liksom petar på folk och säger: ”kolla på det här!” Det tenderar att göra vissa lite sura ibland, medan andra tycker att det är väldigt inspirerande och intressant. Antingen är vi galna, eller så är vi bara före vår tid.

Ibland måste man säga sådant som folk inte vill höra, menar Paul Kingsnorth. Det finns inget annat sätt att komma runt det. Att, som miljörörelsen gör, sockra budskapet för att få folk att svälja det må vara lockande, men det är inte den väg som Dark Mountain har valt.

Ändå kan man ana ett frö av nytt hopp i Uncivilisation-manifestet. Bland de i sista raderna görs ett försök att gjuta mod i läsaren:

”Slutet på världen så som vi känner den är inte slutet på världen tvärt stopp. Tillsammans ska vi finna hoppet bortom hoppet, vägen som leder till den okända världen framför oss.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt, nr 6 2010

Vår tillväxt är oekonomisk

GÖTEBORGS-POSTEN | Vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofal när planeten säger stopp. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste därför problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen, skriver bland andra Johan Olsson, Anders Wijkman och Birger Schlaug, nätverket Steg 3.

Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta innebär ökande volymer av allt ifrån bilar och flygplan till datorer, mobiltelefoner, kläder och livsmedel. Var och en förstår att detta är ohållbart eftersom en sådan tillväxt är helt beroende av en ökande omsättning av energi och råvaror – från ändliga resurser men också från ekosystemen. Därför måste vi nu ha en seriös politisk diskussion om tillväxten.

Pressen på ekosystem som tropiska skogar, odlingsmark, färskvatten och fiskebestånd är redan för hög. Forskningsrapporter – som till exempel Millennium Ecosystem Assessment (MEA) – har visat att vi redan överskrider planetens hållbara gränser. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen utnyttjas över sin långsiktiga förmåga. Detta är ohållbart.

Den amerikanska försvarsledningen säger i en färsk rapport att peak oil – den tidpunkt då upptaget av olja når sin maxnivå – antas inträffa före 2015. Redan då kan vi alltså ha ett stort gap mellan efterfrågan och utbud på olja med dramatiska konsekvenser.

Miljövinsterna äts upp

Många har länge trott – eller hoppats – att den ekonomiska tillväxten skulle kunna göras grön eller hållbar. Den senaste forskningen visar hur svårt detta är. De vinster som hittills gjorts av att effektivisera resursanvändningen har till största delen ätits upp genom att ekonomierna fortsatt att växa.

Därför ter sig den rådande ekonomiska tillväxtmodellen allt mer problematisk. Nackdelarna av tillväxten överstiger nu fördelarna i många länder. Tillväxten i de redan rika länderna har blivit oekonomisk – den skadar mer än vad den bygger upp. Tydligast kan vi se det i klimatförändringarna och i de snabbt ökande skadorna på våra viktigaste ekosystem. Men även andra tecken börjar visa sig.

Ökad konsumtion spelade en avgörande roll för den nuvarande ekonomiska krisen genom att tillväxtfrämjande avregleringar av de finansiella systemen och snabbt ökande privat skuldsättning drev på en ohållbar konsumtion. Ändå är målet för den återhämtning som nu sker densamma, att öka den materiella konsumtionen. Men vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofala klimat- och miljökonsekvenser när planeten säger stopp.

En majoritet av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Om vi menar allvar med alla människors rätt till en acceptabel levnadsstandard måste vi lämna utrymme för en materiell utveckling i dessa regioner. Det går inte ihop med idén att fortsätta att öka den materiella konsumtionen i den redan rika världen. De gemensamma globala utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt och vår konsumtion tar stora landarealer och naturresurser i fattiga länder i anspråk – resurser som de själva behöver för att förbättra sin levnadsstandard.

Vi är givetvis för fortsatt utveckling av mycket i samhället – som utbildning, teknik, kultur, kreativitet och omsorg om barn och gamla – men utveckling innebär inte nödvändigtvis tillväxt. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen.

Inget annat val

Vi är medvetna om att detta ställer oss inför problem. Det nuvarande ekonomiska systemet har gjort sig beroende av materiell tillväxt för att skapa jobb och finansiera välfärd. Men vi ser inget annat val än att kavla upp ärmarna och sätta igång en seriös diskussion om hur vi kan lösa dessa problem – några tänkbara lösningar kan skönjas redan på kort sikt.

Avvägningen mellan investeringar och konsumtion är helt central, liksom mellan privata och offentliga investeringar. En hållbar resursanvändning kräver inte bara höjda skatter på resursuttag – och sänkt skatt på arbete – utan också ändrade vanor. Företag måste få incitament att skapa långlivade produkter som går att uppgradera, reparera och återanvända. Med minskad konsumtion av varor kan vi också sänka arbetstiden. Det kan ge ett både rikare och resurssnålare liv. Varför är just 40-timmarsveckan så helig?

Att utmåla Sverige som en ekologisk förebild och ett bevis på att det går att förena konventionell ekonomisk tillväxt med minskad miljöpåverkan är en populär form av kreativ bokföring – Sveriges klimatpåverkan blir minst 25 procent högre om utsläppen av koldioxid bokförs där de konsumeras, i stället för där de produceras.

Nytt steg i samhällsutvecklingen

De politiker som är ovilliga att diskutera tillväxtfrågan frånhänder sig sitt ansvar. De misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Vi är övertygade om att en debatt om en annan modell för samhällsutvecklingen skulle engagera och gillas av många människor. Det handlar helt enkelt om ett nytt steg i samhällsutvecklingen. Om inte de politiska partierna förmår samtala om detta hamnar de vid sidan av debatten i en för framtiden helt avgörande fråga. I ett sådant läge vore nya partibildningar en logisk konsekvens.

Den brittiska regeringens hållbarhetskommission har vågat ta upp en sådan modell i boken Prosperity without Growth som nu debatteras livligt i flera europeiska länder. Vågar Fredrik Reinfeldt beställa en sådan svensk utredning om tillväxtens gränser?

Johan Olsson

initiativtagare till nätverket Steg 3

Anders Wijkman

fd Europaparlamentariker, rådgivare SEI

Birger Schlaug

samhällsdebattör

Kia Andreasson

kommunalråd

Stefan Edman

författare

Annika Carlsson-Kanyama

forskare

Christer Sanne

forskare och författare

Nina Björk

kulturskribent och författare

David Jonstad

chefredaktör för klimatmagasinet Effekt

Lennart Fernström

vd Fria Tidningar

Katarina Bjärvall

journalist och författare

Per Grankvist

journalist och författare

Steg 3 är ett nybildat nätverk som vill få igång en debatt om tillväxtens gränser och stimulera ett kreativt idéutbyte kring hållbara lösningar för framtiden (www.steg3.se).

Publicerad i Göteborgs-Posten 7 november 2010