Vägen till helvetet är kantad av laddstolpar

I ett av världens mest populära brädspel, Settlers of Catan, anländer spelarna till en obebodd ö för att bygga upp nya samhällen från grunden. I ursprungsversionen av spelet sker detta i en förindustriell miljö där råvarorna är begränsade till sådant som spannmål, lera och skog. Men det finns en expansion av spelet, ”Oil Springs”, där olja kan hittas i marken. Gör man det får man superkrafter. Med oljan kan man bygga så mycket snabbare och mer, till och med metropoler! Kruxet är bara att oljeanvändningen har oöverblickbara och potentiellt förödande konsekvenser och som spelare ställs man därför inför ett moraliskt dilemma.

Artikel i Dagens Nyheter, publicerad 28/10 2021

Varje gång jag har spelat Settlers med denna expansion har samma sak skett. De flesta deklarerar karskt vid starten att de minsann inte tänker använda någon olja, även om de får chansen. Men så rullar spelet igång och viljan att vara framgångsrik tar överhanden. Att avstå olja för att vinna bonuspoäng genom utmärkelsen ”årets miljöhjälte” väger lätt och till slut slåss alla om oljan. Skit samma att allt större delar av ön blir obeboeliga, det slår ju ändå slumpvis.

När världens länder möts för att hantera klimatkrisen – nu närmast i Glasgow – fungerar det likadant. Delegaterna deklarerar med darr på stämman hur allvarlig klimatkrisen är och hur nödvändigt det är att fasa ut de fossila bränslena fortast möjligt – sedan åker de hem och bygger vidare på ett samhälle som är och förblir helt beroende av fossila bränslen.

Under de decennier som har gått sedan det första klimatmötet hölls år 1995 har i princip ingenting hänt. Då utgjorde kol, olja och gas 85 procent av den totala energianvändningen i världen. Siffran i dag: 84 procent. Trots massiva investeringar i förnybar energi har denna inte trängt undan någon olja. Vi använder bara mycket mer energi, av alla slag.

Eftersom ingen vill framstå som en omoralisk hycklare har klimatfrågan i stället kommit att handla om vem som reser den mest övertygande gröna kulissen – något som kan skyla den obekväma sanningen att ingen frivilligt lämnar ifrån sig en superkraft.

Ett av de mest framgångsrika länderna när det gäller detta är Sverige. I retoriken kan det låta som att det finns olika åsikter, men i grunden råder kuslig konsensus. Den ekomodernistiska linjen är fastslagen tvärs över hela fältet och i täten går staten och kapitalet, hand i hand. Tillsammans har man valt att betrakta klimatkrisen som en ekonomisk möjlighet. Sällan låter politiker så passionerade som när de får prata fossilfritt stål, batterifabriker och laddstolpar. Och industrins företrädare drar nu klimatkortet så fort något går dem emot. När LKAB nyligen nekades tillstånd för en gruvutbyggnad snyftade kommunikationsdirektören: ”klimatet kan inte vänta”.

Mer energi och mer industriell expansion – sådan är strategin som både ska få de globala utsläppen att drastiskt minska och samtidigt göra oss bäst anpassade för framtiden. Som en följd förväntas Sveriges elförbrukning fördubblas de närmaste årtiondena. Vi ska fortsätta använda superkrafter, men utan negativa konsekvenser.

Föresatserna är kanske goda och budskapet lätt att sälja in – det är ju vad alla vill höra! – men insatsen är hög.

Det handlar inte bara om att detta knappast lär dämpa utsläppen i någon större utsträckning, men att strategin också drar oss djupare in i en global kamp med oöverblickbara och potentiellt förödande konsekvenser. Dels kampen om alla de metaller och andra råvaror som behövs för att genomföra den ”gröna” industrirevolutionen (inget får stå i vägen när tusentals vindkraftverk ska resas och nya gruvor etableras). Dels kampen om energin, vilken redan nu vrider upp geopolitiska konflikter och börjar bli kännbar i priset på el och drivmedel.

Strategin bygger dessutom på en fortsatt snabbt växande global ekonomi där det finns köpkraft nog att efterfråga alla elbilar som byggts med fossilfritt stål och vindkraftsel. Skulle det vara så att den pågående lånefesten inte kan fortsätta hur länge som helst – trots fria drinkar från centralbankerna – kommer de stolta miljardsatsningarna på den ”gröna” industrin att falla platt.

Poängen är inte att vi måste återgå till blott stock och lera i samhällsbygget i en ambition att bli ”årets miljöhjälte”. Vi lär inte avstå från oljans superkrafter frivilligt. Detta kommer mest sannolikt att ske genom att oljan – liksom all energi och allt som är beroende av stora mängder energi – successivt blir dyrare.

På väg upp i den fossila eran har det varit en fördel att kunna dra nytta av mesta möjliga mängd energi.

På nervägen ligger i stället fördelen i att kunna leva med en minskande mängd.

För en sådan verklighet görs än så länge ingen som helst anpassning. Det riskerar att stå oss väldigt dyrt.

Vägen till helvetet är kantad av laddstolpar.

David Jonstad

En tanke på “Vägen till helvetet är kantad av laddstolpar”

  1. Håller med dig fullständigt, det är skrämmande när våra politiker med miljöministern i spetsen anser att största lösningen på klimatkrisen är elbilsbonus. Krävs nog lite kraftigare förändringar för att rädda planeten på sikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.