Följden av pandemin är extremt oviss, men historien ger en hint

Coronakrisen gör mycket av det som jag brukar skriva om högaktuellt. Ändå har jag tills nu inte förmått mig att skriva något alls om denna kris. Jag har följt utvecklingen, men lite distanserat eftersom jag inte velat sugas in i den häftiga strömvirveln av nyheter. Och för att tankarna inte ska snurra iväg för långt har jag hållit mig upptagen med sådant som pågår obekymrat om pandemins framfart: Får som lammar, frön som gror. Bräder att spika, potatis att sätta i jord.

Krönika i Dala-Demokraten 15 juni 2020

Mitt motstånd till att skriva har berott på att det är för tidigt att verkligen förstå vart det hela kommer att ta vägen. Det är som att se en bil i hög hastighet tappa greppet och få sladd på en isig vägbana. Att just då, mitt i skeendet, förutse vad som kommer att inträffa är extremt svårt. Lyckas föraren häva sladden? Åker bilen ner i diket? Eller kraschar den mot en mötande lastbil?

Nu har den initiala paniken lagt sig, men troligen väntar en andra våg och hur den kommer att se ut är omöjligt att säga. Inte heller vet någon konsekvenserna för ekonomin eller samhället i stort.

När det gäller coronakrisen innebär den stora oförutsägbarheten att det blir lättast att se det man vill se. Analysen blir en bekräftelse av var och ens världsbild och i vissa fall ett hopp om att pandemin ska ge skjuts åt de egna intressena. ”Låt inte en rejäl kris gå till spillo”, som Churchill lär ha sagt under andra världskriget.

Teknikjättarna ser nu stora möjligheter att tränga ännu längre in i människors liv. Den globala marknaden satsar allt på att coronakrisen bara är ett hack i den evigt uppåtgående kurvan. Andra ser framför sig hur pandemin slår undan benen för nyliberalismen och öppnar upp för progressiva reformer.

Den stora frågan är om viruset besegras och vi snart är tillbaka till det samhälle vi kände, eller om vi knuffas in i något radikalt annorlunda. Eftersom sikten framåt är skymd kan man i stället kika i backspegeln. Pandemier är ju inget nytt utan något som med jämna mellanrum drabbar alla civilisationer. En historisk lärdom av virus är att de är mikroskopiska tuvor som ofta välter stora lass. Gång på gång genom årtusendena har pandemier markerat slutet för perioder av snabb befolkningstillväxt samt ökad långväga handel och ekonomisk integration. Imperier har säckat ihop, revolter blossat upp, eliter tappat sin maktställning och ekonomier har omstrukturerats. Inte nödvändigtvis som en direkt följd av den död och sjukdom som viruset för med sig, snarare för att det fungerar som utlösare av tidigare uppbyggda spänningar och obalanser i samhället. När pandemin skakar om samhället rubbas stabiliteten och energin i dessa spänningar frigörs. Resultatet kan bli stora samhällsförändringar. Eller inte. Historien är på intet sätt entydig.

Den här ovissheten om vad som komma skall anser många vara det värsta. Men förändrar coronakrisen egentligen något i grunden? Vårt hyperkomplexa samhällsbygge var redan innan covid-19 dök upp lika stressat som sårbart. Även om den nuvarande pandemin inte är den nål som punkterar bubblan, även om världsekonomin rider ut stormen och folk återigen börjar konsumera som om det inte fanns några gränser – står andra kriskandidater redo att sätta käppar i hjulen. Med eller utan virushot finns goda skäl att bygga upp beredskapen på alla nivåer, och samtidigt minska vårt beroende av den globala marknadsekonomi som får allt svårare att stå på egna ben och som just nu hålls vid liv genom konstgjord andning från världens centralbanker. Pandemin är en brutal påminnelse om att vi annars kan komma att stå rätt så nakna.

Med det sagt återgår jag nu till de coronafria delarna av livet: dags att rensa ogräs i potatislanden.

David Jonstad

En tanke på “Följden av pandemin är extremt oviss, men historien ger en hint”

  1. Jo, visst är det förvirrat. Men det nya är just förvirringen som skapas av våra nya blixtsnabba media. Jag har, utan att tro på alla uppgifter som haglar, följt rapporteringen och skrivit om den mediapanik – mediapandemi, mediaparodi – som uppstått. Det är helt nytt. Det är dags att ta Marshall McLuhan på allvar. ”The media is the message” från sextiotalet. Alltså att vårt primära fokus bör vara mediet och inte på innehållet eftersom det är framförandet och inte innehållet som påverkar samhället mest. Då blev COVID-19 ett utmärkt exempel. Kolla:
    https://www.scarab.se/category/nyheter/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.