Vill vi ha robotbin eller riktiga bin som surrar kring äppelträden i framtiden?

Vilken världsåskådning ska vinna striden om framtiden? Antingen fortsätter vi trampa gasen i botten eller så börjar vi se oss som delar av en komplex ekologisk väv där allt liv hänger ihop. Valet kan avgöra vilka som pollinerar våra blommor, skriver David Jonstad.

Essä i Dagens Nyheter, 29 maj 2018

Den amerikanska handelskedjan Wallmart har ansökt om sex patent för robotbin. Förhoppningen är att sådana minirobotar ska kunna pollinera grödor och även sprida bekämpningsmedel med hög precision. Tekniken beskrivs som lovande och prototyper kallas ”ingenjörsmässiga underverk”. Det låter kanske lite märkligt att bisurret kring blommorna skulle ersättas av robotsurr, men det är helt i linje med hur vårt samhälle förväntas fungera. Vi definierar problem (potentiell matbrist i framtiden), identifierar orsak (bisamhällena kollapsar) och tillämpar vetenskap för att ta fram lösning (robotbin). I teorin fungerar metoden för att tackla allt från cancer till klimatförändringar.

Att detta framstår som ett rimligt förhållningssätt kan förklaras med det sätt som vi betraktar världen och vår egen plats i denna. Det stämmer överens med en av vår kulturs mest grundläggande berättelser om oss själva. Den om naturen som något som människan en gång var helt i händerna på, men som vi – med hjälp av vetenskap och uppfinningsrikedom – steg för steg har lärt oss att förstå och bemästra. Vi uppges nu leva i en ny geologisk era – antropocen, människans tidsålder – där människans framfart är den huvudsakliga förändringskraften på planeten.

För någon som däremot vuxit upp i en helt annan kultur med helt andra grundberättelser – kanske i en helt annan tid – hade robotbin och vår relation till naturen troligen framstått som totalt vansinne.

Att vi tänker i form av berättelser är inget nytt, även om det på senare år har blivit populärt att slänga sig med begrepp som narrativ, att ha en ”story” eller att ett politiskt parti för fram en berättelse snarare än ett budskap. I denna text är det emellertid inte vilka dussinberättelser som helst det handlar om, utan de berättelser som ligger bakom allt annat. De som utgör själva ramarna genom vilka vi betraktar världen.

Till att börja med kan man fråga sig varför vi har sådana berättelser. Svaret skulle kunna vara att det är för att världen är ett sådant kaos av intryck. Nästan oavsett var vi befinner oss registrerar våra hjärnor en kakofoni av signaler. Direkta synintryck, ljud och lukter, men även sådant som tankar och minnen. Vi hade blivit galna om inte våra hjärnor hade varit så fenomenala på att skapa ordning ur kaoset. Som en ren instinkt sorterar hjärnan ut vilka signaler som är nya för oss, vilka som är relevanta och vilka som hänger ihop med annat. Kort sagt, hjärnan skapar mönster i tillvaron så att vi kan orientera oss.

På samma instinktiva sätt har människor genom historien skapat mening av sin gemensamt upplevda värld. Tillsammans har vi sökt svaret på de stora frågorna: Varifrån kommer vi? Vart vi är på väg? Vilken är vår roll i naturen? Vilka möjligheter har vi att påverka vår situation? Och så vidare.

Genom att fråga och svara, tänka och fundera, har kulturer världen över ritat tankemönster – polerat fram grundberättelserna. Dessa har sedan fungerat som de kognitiva ramar vilka inte bara format människors tankar men också påverkat historiens riktning.

Detta är utgångspunkten när författaren Jeremy Lent gör en sorts arkeologisk utgrävning av det mänskliga medvetandet i ”The patterning instinct. A cultural history of humanity’s search for meaning” (Prometheus Books). Lent menar att det är genom att förstå hur dessa grundberättelser har blivit som vi kan få syn på varför vi agerar som vi gör och hur dessa berättelser båda kan hjälpa oss och stjälpa oss.

Det är en synnerligen ambitiös bok som spänner över idéhistoria, religion och filosofi. Ibland väldigt övergripande, ibland filosofinördigt ner på minsta tankemolekyl.

Historien börjar i den värld som jägar-samlarna härbärgerade, i nära relation till naturen. I dessa folks berättelser hänger allt i världen ihop i en dynamisk helhet där människan bara är en av många delar. Djur, men även växter, vatten och landskap är ofta besjälade och äger ett värde i sig självt. Eftersom varje mänsklig handling resonerar med allt annat måste människan interagera med sin omgivning med stor respekt – annars går det illa. En vanlig metafor är naturen som en kärleksfull förälder, generös med sina gåvor.

När mänskligheten börjar bli bofasta jordbrukare kommer nya idéer. Förhållandet till naturen blir mer ängsligt. Att vara beroende av ett mindre antal grödor gör att man kan producera och lagra ett överskott, men det innebär också katastrof om skördarna slår fel. Naturen måste därför kontrolleras – och blidkas. Separationen mellan människan och hennes omgivning tilltar. Utan direktkontakt med naturens väsen måste man nu vända sig till ett nytt prästerskap som fungerar som medlare. Berättelserna kommer att handla om hur man lever rätt och utan synd, och hur offer och underkastelse gör det möjligt att få gudarna på gott humör – så att de låter solen skina och regnet falla.

Sedan växer civilisationer fram på olika håll i världen. Komplexa samhällen som alla utvecklar sina egna filosofier kring de stora frågorna. Jeremy Lent gör nedslag i många av dem, men uppehåller sig särskilt i Kina samt det antika Grekland. Den kinesiska tanketraditionen beskriver universum som en gigantisk självreglerande organism där människans uppgift är att harmonisera med allt annat. I Grekland utvecklar Platon en berättelse som drar åt ett helt annat håll. I denna gäller det för människan att komma i kontakt med ”idévärlden”, det goda och fulländade, och detta kan hon bara göra med sitt förnuft – genom rationellt tänkande. Det är här, menar Jeremy Lent, som grunden läggs för den västerländska tanketradition som tvåtusen år senare manifesterar sig i form av den vetenskapliga revolutionen, följt av den industriella revolutionen och vidare in i en möjlig framtid av artificiell intelligens, syntetiskt liv och robotbin.

Just de senare hade nog tilltalat den franska filosofen René Descartes. Han byggde vidare på Platons idéer och menade att det som gör människan unik är hennes förmåga till just rationellt tänkande, vilket också ger människan en särställning i naturen. Djur var själlösa kroppar – inte väsensskilda från en maskin som skapats av människohand. Robotbiet hade Descartes förmodligen betraktat som ett bevis på att de vetenskapliga framstegen till slut avslöjat biets mekanik och gjort det möjligt att konstruera nya bin.

Jeremy Lent kallar denna metafor för naturen som maskin. Den är en central del i det västerländska tänkandet och roten till reduktionismen – den metod som går ut på att bryta ner helheten i delar och studera delarna var för sig. Metaforen står sig stark än i dag. Den inflytelserika vetenskapsförfattaren Richard Dawkins klär Descartes tankar i modern språkdräkt. Han förklarar att livet på jorden inte är annat ”bytes och åter bytes av digital information”. En fladdermus beskrivs som ”en maskin, vars interna elektronik är kopplad så att vingmusklerna styr mot insekter, precis som en attackrobot styr mot ett flygplan”. På ett liknande sätt beskriver ekomodernistiska tänkare människan som gudar med uppdraget att mecka med planeten som vore den en maskin. De systemkriser som det högteknologiska industriella samhället har hamnat i kan bara lösas med mer av vad som orsakat kriserna. Mer ingenjörskonst, mer teknik – men smart och hållbar sådan, gudbevars.

Jag tror inte att man ska överdriva betydelsen av hur denna typ av kärnmetaforer påverkar samhället. Jeremy Lent gör också klart att det pågår ett ständigt samspel mellan materiella förhållanden och rådande tankeparadigm. Materiella förhållandena är i mina ögon det som har haft störst inflytande på historien – ofta ekologiska förändringar – men även om det materiella har satt de stora omdaningarna i rörelse övertygar Lent mig om att det som sedan drivit på och knuffat utvecklingen åt ett visst håll har varit just de kulturella berättelserna. Eller vanligare: en gång meningsfulla berättelser har ofta fungerat som mentala hinder när nya tider krävt radikal omprövning.

Nu befinner vi oss onekligen i förändringens tider, och precis som i historien kan vi förvänta oss att detta kommer att utmana det sätt som vi förstår världen på. En intressant insikt i ”The patterning instinct” är hur banbrytande idéer om människans roll i världen brukar uppstå i eller efter tider av kriser, konflikter och kulturella sammanbrott. Lent skriver exempelvis om Romarrikets sista skälvande århundrade, präglat av förvirring och ett sökande efter nya kartor att navigera efter. ”De traditionella gudarna, Jupiter, Pluto och Apollo tillbads fortfarande, men färre och färre trodde fortfarande på den mytologi som omgav dem. Ett spirituellt vakuum hade uppstått”. Det fylldes av kristendomen som attraherade stora skaror med sin kombination av dramatiska berättelser och ett löfte om plats i himmelriket.

Vilka berättelser kommer att upplevas som meningsfulla för människor som genomlever 2000-talet? Jeremy Lent spår en strid mellan två grundläggande världsåskådningar. Antingen fortsatt gasen i botten, med naturen som bränsle – mot en teknologisk explosion. Eller det som Lent kallar ”web of meaning” – att vi betraktar oss som delar av en komplex ekologisk väv där allt liv hänger ihop och där vi därför är ömsesidigt beroende av varandra.

Om det finns äppelträd om hundra år – är det robotbin eller honungsbin som surrar runt dess blommor?

David Jonstad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.