I belägringsscenen går en brokig skara av rebeller över fälten, mot stadens murar med stora djurhudar som skydd framför sig och med enkla vapen i händerna. Höjdpunkten är när Robin Hood och hans mannar kommer fram genom skogsbrynet med pilbågar i händerna. Som vanligt i filmens värld är dramatiken sammanpressad. Det hela är över inom loppet av någon timme.

Verklighetens belägringar däremot pågick ofta betydligt längre – och var mindre actionspäckade. Den enklaste strategin var följande: man tog sin armé eller sina upprorsmän, omringade staden och ströp därmed inflödet av mat, energi och andra förnödenheter. Belägrarna väntade lugnt sedan medan staden svaltes ut – tills veden tagit slut, spannmålslagren tömts till sista kornet, hästarna slaktats, lädersulorna ätits upp liksom husdjuren och folk hade blivit så desperata att stadens härskare inte hade mycket annat val än att gå med på belägrarnas krav eller att kapitulera. Den egyptiska arméns belägring av staden Megiddo på 1500-talet f kr, i det som nu är Israel, pågick exempelvis i hela sju månader innan staden gav upp. I modern tid utmärker sig nazitysklands belägring av Leningrad under andra världskriget. Den pågick i över två år och innebar en ofattbar misär för Leninsgrads invånare.

Ofta framstår staden som mäktig, och är ofta mäktig. Här ackumuleras stora rikedomar som kan köpa det som stadens invånare önskar. Men i staden produceras lite av sådant som direkt tillfredställer människors grundläggande behov. Vilket gör att staden bara är mäktig så länge den hålls försörjd utifrån med ett ständigt inflöde av energi, mat och andra livsnödvändiga resurser. Utan detta stannar stadslivet.

Till Sveriges största stad rullar det varje dygn in tusentals långtradare och lastbilar fyllda med varor. Stockholm har knappast någon belägring att frukta för tillfället, men det skulle inte krävas mer än att blockera ett fåtal infartsvägar för att problemen skulle bli kolossala efter bara några dagar. Som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skriver om störningar av transportkedjorna: ”Bristande funktionalitet kan till exempel handla om att livsnödvändiga livsmedel och basvaror inte kan levereras till butiker och varuhus.” Och påpekar sedan att efter tre-fyra dagar gapar matbutikernas hyllor tomma.

Beräkningar visar att London lägger beslag på jordbruksmark motsvarande hundra gånger stadens yta för att hålla sin befolkning försörjd med mat. Det motsvarar samtlig jordbruksmark i Storbritannien. För britterna är det alltså tur att de kan hämta hem mat från resten av världen.

Stadens beroende av sin omgivning är minst sagt enorm. Inte bara av odlingsmarker, oljefält och gruvor runt om i världen, men också av en logistisk, ekonomisk och administrativ infrastruktur som är närmast omöjlig att beskriva på grund av sin oöverskådlighet – sin komplexitet.

Det är detta som gör att staden – och det moderna samhälle som den representerar – har så svårt att ens komma i närheten av något som på allvar kan kallas för ekologiskt hållbarhet. Kostnaden för det maskineri som håller samhällets centrum försörjt överskuggar hittills varje ansträngning att försöka leva inom planetens gränser.

När de första städerna växer fram för fem tusen år sedan i Mellanöstern är det inte på grund av att någon har bestämt att det ska byggas städer. Städerna växer fram när det uppstår ett behov av att koncentrera befolkningen till en mindre yta. I regel börjar denna utveckling med att samhället ställs inför problem och att det finns resurser – framför allt i form av energi – för att lösa dessa problem med hjälp av investering i vad som kan beskrivas som ökad komplexitet. Det kan till exempel vara så att skördarna inte räcker för att försörja befolkningen varpå lösningen blir att skapa ett system med bevattningskanaler. Det ger större skördar, men innebär samtidigt att en del av arbetsstyrkan måste lägga sin tid på kanalerna: att gräva dem, planera dem, underhålla dem och så vidare. När skördarna ökar och därmed också befolkningen uppstår problemet med att distribuera maten till alla. Ytterligare en del av arbetsstyrkan avsätts för att planera, bygga och administrera ett vägnät. Och för att försörja såväl vägingenjörer som kanalbyggare behöver samhället inkomster. Alltså anställs en avdelning med skatteindrivare. Så växer det sig större och större: samhällsmaskineriet där alla delar förutsätter varandra för att det hela ska fungera.

Med varje nytt lager av komplexitet föds nya problem som löses med: nya lager av komplexitet. Administrationen av samhället sväller. Befolkningen som inte är inbegripen i jordbruket koncentreras till en tätare bebyggelse. Vilket i sig kräver ny komplexitet i form av system för vattenförsörjning, sophantering, ordningsmakt och så vidare. För att försvara sig mot konkurrerande samhällen utbildas soldater, och så reser man kanske murar runt staden.

Med tiden utvecklas det som tidigare har varit enkla bycentrum med några hundra invånare till städer för tiotusentals. Dessa uppfyller alla kriterier för det som kan beskrivas som ökad samhällelig komplexitet: mer specialisering av arbetet, större informationsutbyte, mer avancerad teknik, fler noder i nätverken, mer omfattande administration, fler nivåer i hierarkierna, mer transporter och så vidare.

Det här har många fördelar. Det mer storskaliga jordbruket gör det blir möjligt för bonden att åstadkomma större skördar. Och en arbetare som specialiserat sig på en viss typ av produktion kan producera en viss vara snabbare än den som måste lära sig många olika sysslor.

Med en statlig byråkrati av skatteindrivare och ekonomiska planerare får samhället förmågan att göra nya investeringar som ger ytterligare fördelar. Soldater kan förutom till försvar också användas för attack och därmed lägga beslag på andras jordbruksmarker eller resurser. Men komplexiteten planterar samtidigt in ett mer eller mindre olösligt problem i samhällskroppen. Komplexiteten kostar nämligen. Den kostar framför allt energi men också andra resurser. Ju större komplexitet, desto större kostnader. Dessutom – och det här är det verkligt bekymmersamma för vårt moderna samhälle – med tiden avtar vinsterna med investeringar i ny komplexitet. I stället blir komplexiteten en börda, en allt tyngre börda.

Hur detta kommer sig? Joseph Tainter kan förklara. Denne amerikanske antropolog utvecklade för femton år sedan den teori som på senare tid blivit allt mer uppmärksammad. I boken The collapse of complex societies beskriver Tainter med hjälp av en lång rad historiska exempel hur samhällen bygger upp sin komplexitet, men i slutändan inte orkar bära dess tyngd varpå samhället genomgår en förenkling: en kollaps. De första sumeriska civilisationerna, romarriket, mayaimperiet, zhoudynastin i Kina – alla följer de samma mönster.

Kruxet är att människor har en tendens att först plocka de lågt hängande frukterna, vare sig det gäller investeringar i samhället eller utvinning av resurser. De billiga investeringarna och lättåtkomliga resurserna är vad vi satsar på i början. När de är uttömda krävs det en högre insats, och sen en ännu högre insats.

Det börjar med att man får vetet att växa snabbare med hjälp av några enkla bevattningskanaler och slutar med att man sitter med en maskinpark värd åtskilliga miljoner, tonvis av konstgödsel och många tunnor bekämpningsmedel för att åstadkomma samma skördeökning. Eller i fallet med resurserna: i början utvinns oljan som ligger så lättåtkomlig att man bara behöver sätta spaden i marken för att den ska komma upp. I slutet krävs det svindyra oljeplattformar långt ute till havs för att utvinna samma mängd olja.

Med Tainters sätt att beskriva det hela: Investeringar i ökad komplexitet drabbas till slut av sjunkande marginalvinster.

Det är då fällan slår igen. Mycket förrädiskt. Lagom till dess att samhället har gjort sig beroende av en hög nivå av komplexitet blir komplexiteten för tung att bära.

Och nu är alltså fällan på väg att slå igen för världshistoriens hittills mest komplexa civilisation – det industrialiserade, globaliserade och urbaniserade samhälle som vi som läser den här boken lever i. Tyngden i vårt samhälle har kort sagt blivit för stor för att planeten ska orka med den. På område efter område urholkas grunden för vår överlevnad. Vi utrotar den biologiska mångfalden i en takt som bara skådats ett fåtal gånger i planetens långa historia. Kretsloppet av livsviktiga näringsämnen som fosfor och kväve har slagits sönder. Ännu har vi bara börjat ana effekterna av den cocktail av miljögifter som vi dagligen och ofrivilligt tar oss en hutt av. Till och med själva klimatsystemet håller på att kantra och tippa oss nu in i en ny geologisk era.

Allt som en följd av att vi för två hundra år sedan upptäckte att naturen – under miljontals år – hade stoppat undan extrema mängder energi i form av kol, olja och gas i jordskorpan. I de fossila bränslena finns mycket av förklaringen till den vidunderliga utveckling som den rika delen av världen har haft. Vilket gör att den civilisationskris som vi befinner oss i inte bara är ekologisk, men också handlar om tillgången på energi. Och den fossila energiskatten är som bekant inte oändlig. Vilket de ständigt ökande oljepriserna tyder på.

För att hålla igång det komplexa maskineriet krävs mer av allt:

Fler skogar som myllrar av biologisk mångfald behöver förvandlas till vidsträckta monokulturer med etanol- eller fodergrödor sprejade med bekämpningsmedel.

Mer mineraler behöver hämtas ur bergen.

Djupare vattenbrunnar behöver borras.

De långväga transporterna (som i dag helt drivs av olja) behöver bli fler.

Den ekonomiska tillväxten behöver öka.

Och så vidare.

Frågan är hur man skapar ett hållbart samhälle utifrån sådana förutsättningar? Och hur skapar man hållbara städer? Är det ens möjligt?

Eftersom de flesta, särskilt i rika länder, numer bor i städer är det inte så konstigt att ansatsen ofta blir att städerna måste kunna bli hållbara. På något vis. Att prata om hållbara städer är på modet. Och är man lite kreativ till sinnet är det fullt möjligt att räkna sig fram att städer minsann är lösningen på hållbarhetsutmaningen. Framför allt handlar det om att tajta till systemgränserna rejält. Stockholms politiker brukar skryta med att en genomsnittlig stockholmare släpper ut mindre än 3,6 ton växthusgaser per person, att jämföra med rikssnittet på det dubbla. Dessutom påstås att siffran hela tiden sjunker, tack vare politikernas ihärdiga hållbarhetsarbete. Men i dessa siffror räknar man endast med de utsläpp som görs inom stadens gränser. Allt som orsakar utsläpp någon annanstans struntar man i att räkna in – varor, mat och energi som importeras, liksom alla flygresor som görs av stadens invånare. Hade man inte struntat i detta hade resultatet blivit väldigt annorlunda. Närmare bestämt 15,7 ton växthusgaser i snitt per stockholmare, enligt Stockholm Environment Institutes beräkningar. En siffra som dessutom ökar för varje år som går.

Lika kreativt var det i Volvos och Vattenfalls experiment One tonne life. Där försökte en tvåbarnsfamilj under det första halvåret 2011 leva ett både klimatsmart och urbant livet. Målet var att sänka utsläppen per person till under ett ton – utan att behöva göra några större livsstilsförändringar.

Experimentet inleddes med att ett plusenergihus byggdes, bågnande av avancerade tekniska system, hushållsmaskiner á la top of the line och givetvis solpaneler på taket. Familjen fick sedan flytta in och finna sig i att ha tillgång till ”endast” en bil, driven med el. De uppmanades att åka mer kollektivt, duscha kortare stunder och minska på kött- och mjölkkonsumtionen. ”Det blev som ett klimatkloster”, berättade pappan i familjen uppgivet när det var dags för utflyttning. Hans analys var att man inte kan leva ett helt liv på det sättet – åtminstone inte så som dagens samhälle ser ut.

Familjen ansträngde sig verkligen, men nådde ändå inte ända fram. Bäst gick det under deras mest asketiska vecka, den så kallade ”Robinson-veckan”, när de bara åt vegansk mat. Då låg utsläppen på 1,5 ton per person. Vilket ju låter rätt bra. Med betoning på låter, för återigen kollapsar det goda exemplet när systemgränserna flyttas lite längre bort än bara det område där vi själva rör oss.

Endast för att tillverka någon av hushållsmaskinerna i plusenergihuset, säg brödrosten, sticker resursmätaren iväg på grund av den vidsträckta komplexitet som krävs för att en vanlig brödrost ska bli till. Det är svårt att greppa hur denna produktionskedja kan se ut, men den unge brittiske designern Thomas Thwaites genomförde för något år sedan ett heroiskt projekt som faktiskt ger en viss inblick i detta. Hans mål var att bygga just en brödrost – helt och hållet från grunden.

För att lära sig hur en brödrost är uppbyggd går Thomas Thwaites till affären och köper sig en brödrost. Han väljer den billigaste eftersom han antar att den är den enklaste. Sedan går han hem och plockar isär den i smådelar. Han räknar till inte mindre än fyra hundra olika delar, tillverkade av drygt hundra olika ämnen som har sitt ursprung spritt över hela jordklotet. För att göra det enklare nöjer han sig med att fokusera på de fem vanligaste ämnena: stål, plast, glimmer, koppar och nickel. Och så börjar han det mödosamma arbetet med att skaffa sig dessa ämnen och forma dem till rätt del i brödrosten. Han börjar med att åka till en gammal gruva där det finns järnmalm. Malmen smälter han ner till järn som sedan härdas till stål. Och så fortsätter det.

Det går sådär, den klump som några månader senare är slutresultatet har till formen en del likheter med en brödrost, men inte så mycket mer. När elen pluggas in börjar den brinna efter en och en halv sekund. Några brödskivor rostar den aldrig.

Det är ganska roligt att följa brödrostprojektets dödsdömda öde, men där finns också den mer seriösa poängen som är skälet till att Thomas Thwaites startade projektet från första början: Det krävs en hel civilisation för att bygga en brödrost.

En civilisation i form av ett globalt och extremt komplext samhälle.

En brödrost är ändå förhållandevis enkel till sin konstruktion och skulle nog kunna tillverkas på ett betydligt enklare vis. En bil däremot byggs ihop av inte mindre än tjugo tusen olika komponenter, levererade av ett antal hundra underleverantörer, som fått leveranser från ett hundratal andra underleverantörer. Vilka i sin tur fått råmaterial levererat från åter andra leverantörer. Och så tillkommer den logistik och den infrastruktur, inklusive fordon och bränslen, som behövs för att förse bilfabriken med alla komponenter. Glöm inte heller IT-systemen som håller ordning på allt, utvecklingsenheterna, finansieringen av det hela och det produktions- och utbildningssystem som följer med datorer, servrar, kontor och fabriker.

När systemgränserna flyttas ut på den globala arenan blir utsläppen – liksom de ekologiska fotavtrycken – av One tonne house-familjen i det närmaste omöjliga att beräkna. Sannolikt blir påverkan på klimat och miljön betydligt större än vad Vattenfall och Volvo räknar sig fram till. Hur asketiskt familjen än lever under sina solpaneler är de – precis som så många av oss andra – fast i ett system som blivit ohållbart i sig.

Innebär då detta att det är kört för staden i en värld med krympande resurser? Ja och nej.

Å ena sidan. Det finns många historiska erfarenheter av vad som drabbar städerna i djupare kriser och kollapser där samhällets komplexitet rasar till en lägre nivå. När inflödet av resurser till staden har uteblivit mer permanent har en gång stora och blomstrande städer skrumpnat ihop fullständigt. Städer som Tikal och Copán som utgjorde självklara centrum i mayaimperiet övergavs när denna civilisation kollapsade under 800-talet e kr och dess invånare flyttade ut i den centralamerikanska djungeln. Rom hade under sina glansdagar kring 100-talet e kr över en miljon invånare – en megastad med den tidens mått. När romarriket något sekel senare började falla isär och städerna skakades av åtskilliga kriser minskade Roms befolkning drastiskt. När den siste kejsaren störtades från tronen år 476 hade befolkningen halverats. De som kunde tog sig till landsbygden och lät marken bli deras nya grund i tillvaron. Ytterligare några sekel senare hade den tidigare megastaden inte fler invånare än vad Skövde har i dag. Först under den senare delen av medeltiden började Rom växa igen.

I dag är det återigen Medelhavsregionen som är i fokus för krisen. I Grekland har den ekonomiska depressionen gjort att dess stadsbefolkning beger sig av till byar på landsbygden. Förutsättningarna för att försörja sig är betydligt bättre där, liksom tryggheten i form av starkare sociala nätverk. I en undersökning under sommaren 2012 uppgav 70 procent av Atens invånare att de funderar på att lämna staden. När de system som staden är beroende av krackelerar blir det en plötslig påminnelse om vilka våra grundläggande behov är och vad som behövs för att tillgodose dem.

Å andra sidan. Städer är som bekant ingen statisk konstruktion. Förändring är en del av själva stadstanken. Till exempel visar satellitbilder och flygfoton att städer i tider av kris blir betydligt grönare än annars. Varför? För att stadsodlingar av olika slag omedelbart poppar upp när resurserna av någon anledning blir knappa. Andra Världskrigets svenska städer klarade sig relativt väl, trots att importen av olja och andra insatsvaror till jordbruket ströps till ett minimum. Tack vare att städerna odlades upp och att stadsbor ryckte in som hjälpande händer i jordbruken runtom i Sverige.

Och även om vissa storstäder börjar krympa innebär det inte nödvändigtvis att städerna försvinner. Exempelvis spår forskare inom projektet Urban Minds vid Uppsala universitet framväxten av en ny form av stadsbildningar. I stället för dagens urbana centrum ser man framför sig rurala nätverk av mindre samhällen. På sikt kan dessa komma att växa ihop till något som har många likheter med städer, men med en djupare förankring i det omgivande odlingslandskapet.

En intressant historisk parallell är att när romarriket kollapsat uppstod en sorts grön våg, delvis med kristna förtecken, som innebar att folk flyttade från städerna till landsbygden. Det blev födelsen av några av de första klostersamhällena, vilka inriktade sig på odling minst lika mycket som religiösa göromål. Samtidigt som Rom hade krympt till sin mest obetydliga storlek hade klostersamhällena vuxit och bidrog till framväxten av europeiska städer under medeltiden.

Dessutom finns det flera historiska exempel på städer som utvecklat en långtgående hållbarhetsprincip. Ett av de främsta är från Edo-perioden i Japan. Mellan åren 1603 och 1867 styrdes landet av samuraiklanen Tokugawa som hade sin huvudstad i Edo, den stad som vi i dag kallar Tokyo. I Edo bodde uppskattningsvis en miljon invånare vilket gjorde staden till den största i världen.

Det speciella med Japan under denna period var att man valt att avskärma sig nästan helt från omvärlden. Samhället var därför självförsörjande på i princip samtliga områden. Eftersom resurser inte kunde hämtas utanför landet värderades de resurser som man själv hade högt. Att tillverka nya varor var ovanligt, i stället hade man utvecklat ett sofistikerat system för återbruk och återvinning. Allt togs till vara och användes på nytt. För varje pryl fanns ett skrå av reparatörer, däribland särskilda hantverkare som var specialister på att limma ihop spruckna keramikkärl med rislim. Gamla spikar och papperslappar samlades in av barn som bytte dem mot godis. Till och med vaxet som droppat ner från vaxljusen samlades in och smältes till nya ljus.

Men den form av återvinning som verkligen satte sin prägel på samhället och som skapade ett relativt jämlikt kretslopp mellan stad och land var återföringen av näringsämnen tillbaka till åkrarna. Bönderna gjorde med jämna mellanrum körningar in till staden och bytte där sina grönsaker mot stadsbornas exkrementer. Så värdefullt ansågs det som flödade ner i toaletterna vara att det uppstod konflikter kring vem som egentligen var ägaren. Var det hyresvärden som samlade upp skiten, eller hyresgästen som producerade den?

Det kan tilläggas att Edo-Japan var i det närmaste helt drivet av solenergi. Det var den energi som grödorna på fältet fångade upp från solen genom fotosyntesen som utgjorde bränslet när människor och djur utförde sitt arbete i samhället. Det kan också tilläggas att tillväxten var obefintlig under denna kulturellt blomstrande tid i den japanska historien. Och att de system som fick samhället, både stad och land, att fungera var relativt småskaliga.

Med andra ord, förutsättningen för denna typ av stadsbildning var varken masskonsumtion, tillväxt, komplexitet eller fossil energi – det var i stället en omsorgsfull användning av knappa resurser och ett ömsedigt beroende mellan stad och land.

David Jonstad

Denna essä är publicerad i antologin Hållbarhetens villkor (Arena)

Bilden ovan är Martin Langfords Hungry city

Vad är det vi använder varje dag, utan att veta vad det egentligen är, varifrån det kommer och hur det från början kom till? Rätt svar är naturligtvis: pengar.

Än värre är att om vi försöker ta reda på vad pengar är och varifrån de kommer är risken stor att vi blir vilseledda. Om man inte anat detta förr gör man det efter att ha läst David Graebers Skuld – De första 5 000 åren, nu översatt till svenska. Det är ett mäktigt upplysningverk, en effektiv mytdödare och underhållande världshistoria – allt i ett.

Med Skuld under armen, låt oss börja med pengarnas ursprung. Varför pengar?

Skolböckerna i ekonomin säger att pengar uppfanns av folk som tyckte byteshandel var för krångligt. Problemet är det ingenstans finns några belägg för detta. Däremot finns det gott om belägg för att de flesta samhällen har klarat sig finfint utan pengar. De har i stället fördelat varor och tjänster genom ett ömsedigt beroende grannar emellan – gåvoekonomier snarare än bytesekonomier. Pengarna kommer in i bilden först med de stora civilisationerna och då först som kreditpengar, i princip folk som handlar på krita av staten. De fysiska pengarna kommer senare och då som ett resultat av stater som präglar mynt för att finansiera sina krig.

Också kring skapandet av pengar är förvirringen stor. Skolböckerna säger en sak, verkligheten en annan. Antropologen Graeber visar övertygande hur dagens ekonomiska system grundlades för flera hundra år sedan genom att stater gav sina banker makt över pengaskapandet. I dagens avreglerade finanssystem trollas pengarna fram med en knapptryckning på bankkontoret varje gång någon beviljas ett lån. Vilket är en del av förklaringen till dagens accelererande skuldkris och dessutom till finanssystemets inbyggda krav på att ekonomin ständigt måste växa för att inte kollapsa. Utan tillväxt går det ju inte att betala tillbaka de skulder som pengarna representerar.

Historiens första experiment med kreditpengar skapade med tiden så mycket instabilitet att härskarna med jämna mellanrum tvingades dra ett streck över skulderna för att undvika samhällskollaps. Intressant nog har sådana idéer nu tagit klivet ur marginalerna och in i finrummen. Från självaste Internationella valutafonden – den största skuldindrivaren – kommer rapporter om hur dagens skuldpengar skulle kunna ersättas av statligt utgivna pengar. Det skulle innebära en finansiell revolution och rycka makten från några av dagens mäktigaste. Men, antar jag att man resonerar, det är kanske det enda sättet att hindra en annan och mer långtgående revolution.

Att skulden är ett tvåeggat vapen är bara en av många omskakande insikter i David Graebers Skuld.

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 2/2013

Det bästa är att detta inte bara gäller Carl. Även du kan bli miljökapitalist. Det är därför Carl har skrivit en inspirationsbok: ”Miljökapitalisterna – Hur svenska entreprenörer tjänar miljarder på att rädda vår planet”. En berättelse om de som tidigt har insett att det vissa kallar miljöproblem i själva verket är ”världshistoriens största affärsmöjlighet”.

Bokens inledning är en hyllning till Malcolm Norlin. En djärv entreprenör som är på väg att omvandla ett gammalt bruk utanför Örnsköldsvik till en biobränslefabrik. Restprodukter från skogen ska användas och när genombrottet för tekniken har skett om några år kommer fabriken tillverka 100 000 liter biobränsle. Hej då, oljan! Satsningen är enorm och ska genomföras av det indiska företag som Malcolm Norlin nyligen sålt bruket till. Energimyndigheten jublar och har lovat skänka projektet en halv miljard kronor. Lika mycket som Malcolm Norlin tjänar på affären.

Nästa miljökapitalistiska företag att inspirera är nästan för bra för att vara sant. Företaget Stardoll säljer miljontals klädesplagg till unga flickor, men någon bomull behöver inte odlas, det är kemikaliefritt och transporterna nästan helt energifria. Tricket är att kläderna inte existerar i verkligheten. Företaget drar in en kvarts miljard kronor om året på att sälja virtuella kläder för lika virtuella dockor.

Inom alla branscher väntar möjligheter att berika sig på miljöproblemen. Till och med finansvalparna deltar i miljardracet. Carl Hall lyfter fram företaget Tricorona som tjänar sina pengar på att skapa värdepapper av Amazonas regnskog och sedan handla med dessa papper. ”I framtiden kommer finansvalpen att vara en av de främsta miljövännerna”, kommenterar Carl Hall och spår att vi snart också kommer att köpa och sälja vattenrättigheter.

Ytterligare en lukrativ verksamhet som bör nämnas är omvandlingen av avfall till värdefulla resurser. Som Carl Hall säger: ”Soptippar är guldgruvor”.

Nu lägger vi den ironiska tonen åt sidan. Vad är det här för idéer egentligen. Carl Hall förklarar själv:

De flesta vill fortsätta käka kött, bo bekvämt och flyga på sköna semesterresor. Dessutom ska allt helst bli billigare och bättre hela tiden. Samtidigt sinar resurserna och vi måste sluta använda de fossila bränslen som orsakar klimatförändringarna. Något måste göras. Men vår livsstil är inte förhandlingsbar. En majoritet av befolkningen ställer inte upp på en politik som innebär mindre välstånd. De vill inte ”plåga sig själva” genom att ”gå tillbaka till stenåldern och leva asketiskt”. Alltså måste någon leverera lösningarna som gör det möjligt att fortsätta leva som i dag, minus de negativa konsekvenserna för miljön.

Så ser den ut, den gröna drömmen. Och det är inte bara miljökapitalisterna som försöker sälja den. Varje politiskt parti gör samma sak – med varierande grad av entusiasm.

Mot denna dröm talar den krassa verkligheten. Det finns åtskilliga tecken på att dagens konsumtionskapitalism med fortsatt exponentiell expansion och utvidgad till hela världsbefolkningen kommer att slå i taket för vad som är fysiskt möjligt på denna planet. Å andra sidan är det enkelt att sälja en dröm till de som vill tro att den är sann. Särskilt om man antyder att man är något helt nytt på spåren, något som rör sig bortom de tråkiga fysiska begränsningar vi nu känner. Något nästan magiskt.

Det har fungerat förr. I åtminstone ett par tusen år har vissa påstått att de har funnit ett sätt att förvandla simpla metaller till guld. Alkemister har de kallats. En brokig skara av filosofer, öppensinnade vetenskapsmän och rena charlataner. August Strindberg är känd för att under sin ockulta period i Frankrike ha snöat in på alkemi. På hotellrummet mixtrade han med järn och svavel och var övertygad om att på detta sätt ha lyckats framställa guld. Det visade sig dock vid närmare undersökning vara kattguld, svavelkis.

Lockelsen om den revolutionerande upptäckt som alkemisterna trodde sig vara på spåret lever likväl vidare. Med resurs- och klimatkris verkar lockelsen ha fått förnyad kraft och ofta presenteras det stora genombrottet som så nära förestående att man nästan kan ta på det.

Vissa sätter sin tilltro till teknologier som ska kunna framställa närmast oändliga mängder energi. Andra räknar med att kunna dressera naturen ytterligare för våra syften. Carl Hall tror exempelvis att det finns stora pengar att tjäna inom bioteknik: ”Bakterier och mikroorganismer kommer att kunna hjälpa oss att framställa nya material, nya källor till näring och nya energikällor”.

En annan strömning lyfter fram själv själva designen som det revolutionerande. Enligt det hajpade ”cradle to cradle”-konceptet kan produkter designas så att dess avfall antingen bryts ner biologiskt eller kan återanvändas för nya produkter. På så sätt är det tänkt att ett evigt kretslopp skapas som gör det möjligt att fortsätta konsumera utan att utarma resurser och miljö. I alkemistisk anda saluförs detta med storslagna visioner: ”Förändra inte bara det lilla, återuppfinn allt!”, för att citera en av männen bakom cradle-to-cradle, Michael Braungart.

Att peta hål på dessa drömmar är inte så enkelt. Dess styrka ligger i att de aldrig behöver bli verklighet i sin helhet. I stället ges tillräckligt med halvdana bevis för att upprätthålla lockelsen i att få se drömmen materialiseras. Blir en dröm till grus vänder man den ryggen, hävdar att man ändå aldrig trott på den och presenterar glatt nästa stora grej.

Under tiden kan tillväxten ticka på. Mer konsumtion – mer förstörelse. Accelererande utsläpp och sinande resurser. Vilket är strunt samma för kapitalisten/entreprenören.  För denne är det som räknas att pengarna trillar in. Att den gröna drömmen säljer.

Som kritiker har påpekat spelar det inte så stor roll att det cradle-to-cradle-certifierade tyget på flygplanets säten är så ekologiskt att man kan äta det. Övriga 99,99 procent av flygplanet är ju tillverkat av ändliga resurser som aldrig kommer att återanvändas utan stora energiförluster. Dessutom är det svårt att pressa in oljan i det gröna kretsloppet efter att oljan har bränts i flygplanets motorer och spridits ut som växthusgaser i atmosfären.

Den som säljer virtuella flickkläder behöver inte odla bomull, men glömmer bort att kläderna köps med pengar från en tillväxtekonomi vars grund består av natur som förvandlats till varor. Pixlar på en skärm håller oss inte varma om vintern.

Inte heller kan sopor bli till guld. Soporna växer ju inte på träd, de består av sådant som har producerats men som aldrig eller inte längre fyller något behov i ekonomin. Den energi som soporna ger när de eldas i ett fjärrvärmeverk är bara en bråkdel av den energi som har använts för att producera soporna. Snarare än guldgruvor utgör de enorma mängderna avfall ett bevis på hur ohållbart konsumtionssamhället är.

En del gröna drömmar har en mer begränsad livslängd än andra. Knappt hade Carl Halls bok levererats från tryckeriet (i Egypten) innan den gröna dröm som inleder hela boken gått upp i rök. Miljardsatsningen på en biobränslefabrik i Örnsköldsvik blir inte av. Det tekniska genombrottet kom inte.

Carl Hall beskriver det kapitalistiska systemet som magiskt. Jag skulle snarare påstå att kapitalister är duktiga magiker. De får det att se ut som att saker kan uppstå ur intet och att drömmar kan bli verklighet. Bara man satsar tillräckligt mycket pengar.

För i slutändan är den stora frågan: Vem ska betala Carl Halls förmögenhet?

Enligt honom själv är svaret enkelt: du. Bokens sista kapitel heter ”Hur Sverige blir bäst på miljökapitalism” och är en uppräkning av förslag på hur skattepengar ska pumpas in i de nya ”miljöföretagen”.

Eftersom miljökapitalisternas produkter och tjänster är en viktig del av politikernas löfte om fortsatt tillväxt utan förstörd planet är framtiden, för sådana som Carl Hall, bländande ljus: ”hur mycket pengar vi kommer att tjäna. Vi går en underbar framtid till mötes om vi bara vågar ta chansen.”

David Jonstad

Publicerad i Effekt nr 1/2013

Skuld – De första 5 000 åren
David Graeber
Daidalos

Nyligen presenterades ett djärvt förslag för att lösa USA:s statsskuld – just nu på över 16 biljoner dollar. Låt tillverka en handfull mynt värda en biljon dollar styck så är saken snabbt ur världen. Visserligen finns regler för hur mycket sedlar, liksom guld- och silvermynt som staten har rätt att trycka upp, men för mynt av platina råkar det saknas begränsningar. Därav det gyllene tillfället, menar förespråkarna.

Det låter som ett skämt, men att det inte är så enkelt att peka ut skillnaden mellan biljonmynten och det dagliga skapandet av pengar i finanssystemet kan få skrattet att fastna i halsen. För vad är egentligen de pengar som vi använder oss av i dag? De är skuld. Pengar skapade genom lån. En dollarsedel är i grunden inget annat än en skuldsedel med ett framtida löfte om återbetalning – i form av något som getts samma värde som sedeln. Att skapa pengar ur intet blir därmed ett sätt att spendera i dag, men passa notan till framtiden.
Vem som är skyldig vem vad blir därmed så abstrakt att de flesta bara blir förvirrade av att försöka förstå det. Och det är just i denna förvirring som sprängkraften ligger. Begreppet skuld kan tänjas ut, knådas till och användas i syften som ofta blivit till något av det mest destruktiva som människan har uppfunnit.
”Det finns inget bättre sätt att rättfärdiga relationer grundade på våld, att få sådana relationer att framstå som moraliskt riktiga, än att bädda in dem i en skuldretorik”, skriver David Graeber i sin mästerliga djupdykning i skuldens idévärld och historia. Maffiabossar, stater och – högaktuellt just nu – banker kan med skulden som grund tvinga människor till närmast total underkastelse. Vilket förklarar viljan hos dem med pengar och makt att få folk att skuldsätta sig.

Redan för femtusen år sedan, i de första civilisationerna i Mesopotamien, erbjöds fattiga bönder lån av handelsmän när skördarna slagit fel. Om bönderna inte kunde betala tillbaka lånet i tid krävde långivarna annat än pengar i ersättning: först säden och djuren, sedan åkrarna och husen och slutligen låntagarens barn eller fru. I extrema fall blev låntagaren själv skuldslav i långivarens hem.
För krigiska stater blev skulden ett sätt att hålla sina arméer försörjda. Upplägget var genialiskt: Bönderna tillskrevs en skuld till samhället i form av skatt. Skatten skulle betalas med de mynt som staten skapade och avlönade sina soldater med. På så vis tvingades bönderna – för att kunna betala sin skatteskuld – att sälja sådant som soldaterna behövde. Staten kunde därmed bedriva dyra krig genom att trycka upp mer och mer pengar.
Och så har det fortsatt. Penga­skapandet och krigandet går hand i hand genom historien. Det är knappast en slump att utgifterna för USA:s militär är större än alla andra länders militärutgifter tillsammans. USA har trots allt makten över världsvalutan.
Upplägget är särskilt intressant eftersom det kullkastar den liberala myten om att stat och marknad på något sätt skulle stå i en motsatsställning. Sanningen är snarare att det är staten som både skapar och upprätthåller marknaden.

Detta är inte den enda myten som Graeber avlivar. När jag läser händer det rentav att jag känner mig skamsen när jag inser att jag själv har svalt både en och två myter om skuld och pengar. Graeber erbjuder därför en mental befrielse. Skuld är en berättelse om ekonomi utifrån hur samhällslivet har sett ut i olika kulturer i olika tider, inte utifrån en eller annan ideologisk mytologi.
Bokens historiska perspektiv vidgar sinnet inför dagens tickande skuldbomb – den största i historien. När alltför många sumeriska bönder hade förlorat sin frihet på grund av skulder blev situationen ohållbar. Revolten låg i luften och för att undvika en samhällskollaps utfärdade kungarna med jämna mellanrum amnestier. Stora mängder skulder avskrevs, åkrarna återgick till sina ursprungliga ägare och skuldslavarna frigavs.
David Graeber – en av inspiratörerna bakom Occupyrörelsen – argumenterar för att göra något liknande i dag. Desarmera skuldbomben i stället för att låta den skapa förödelse och förtryck. I tider präglade av oro och förvirring, skriver Graeber, uppstår tidpunkter då betydande förändringar är möjliga.
Occupyrörelsen kvästes visserligen, men nya uppror lär flamma upp i skuldkrisens spår. När det sker finns ingen bättre guide än Skuld.

David Jonstad

Publicerad i Flamman nr 5/2013

Offret som religiös ritual har förekommit i de flesta kulturer. Här i Norden hade vi våra berömda blot, ett ord vars ursprungliga betydelse är ”åkalla med besvärjelse eller offer”. Många oxar och kor strök med, ibland även människor.

Den värsta offerkulturen utvecklades i Centralamerika under aztekernas styre. De skar hjärtat ur levande människors kroppar bara för att försäkra sig om att solen skulle gå upp nästa dag. Så omfattande var Aztekernas offerverksamhet att tusentals människor fick sätta livet till under de dagar då de största ceremonierna ägde rum. När spanjorerna erövrade aztekernas land ställdes dess prästerskap till svars. Varför alla dessa brutala offer? Aztekprästerna svarade:

”Livet existerar på grund av gudarna; med sina offer gav de oss liv … De producerar vårt levebröd … som ger näring åt livet.”

Prästerna såg sig tvungna att ge gudarna vad de ville ha (vilket ofta råkade vara människohjärtan). En av dessa gudar, Tezcatlipoca, hade rentav ett namn som kan översättas till ”Han vars slavar vi är”. Något val fanns inte. Gudarna behövde sina offer. Det verkade rationellt.

Sådana villfarelser har vi lämnat bakom oss nu. I vår egen kultur försöker vi inte åkalla något med hjälp av offer. Vi är rationella. Eller är vi det? Vad händer om vi byter ut ”gudarna” mot ”tillväxten” och de offrade människohjärtanen mot skogarna, haven, klimatet och alla andra värden som inte syns i den ekonomiska balansräkningen? Är det i själva verket så att vi lever mitt i en modern offerkult, utan att vi själva förstår det?

För den som befinner sig i tillväxtkultens centrum är det naturligtvis ett absurt påstående. Där framstår det som fullständigt rationellt att naturvärden får stryka på foten för ekonomiska värden. Natur omvandlas till varor. Varor säljs för pengar. Pengar som blir löner åt de som får jobb i denna process. Och processen i sig ger skjuts åt tillväxtens hjul. Det som producerar vårt levebröd… som ger näring åt livet.

Ta ett aktuellt exempel: Striden om kalkstenen i Ojnareskogen på Gotland. Jobb ställs mot natur. Ingen vill egentligen att en gammal fin skog med massor av sällsynta arter ska förvandlas till en stenöken. Men värdet på kalksten är högt, räknas i miljarder. Och så ger det ju några personer jobb. Det är som att det inte riktigt finns något val. Åtminstone verkar enighet råda inom vår tids prästerskap, de ekonomiska och politiska makthavarna. I jobbens och tillväxtens namn: skogen måste offras.

Socialdemokraternas Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, förklarar sitt partis linje i P1:s Studio Ett: jobben går före naturen. Hon upprepar det flera gånger. I Kalströms öron låter det rationellt. Jobben behövs ju, ingen kan förneka det. Även i det större perspektivet verkar det rationellt: utan den kalk som tas upp kan vi inte bygga nya motorvägar, utvinna metaller till våra datorer eller utfordra våra industrigrisar. Det vill säga allt sådant som får hjulen att snurra och skatteintäkterna att trilla in.

Precis som tidigare makthavare upplever dagens makthavare att de inte har den direkta makten att uppfylla de löften som de har gett åt sitt folk. De måste därför blidka en högre kraft. Då var det gudarna – nu är det tillväxtekonomin.

För att undvika missförstånd: aztekpräster som med hjälp av knivar skär ut hjärtat på folk är inte att jämställa med politiker som med hjälp av lagböcker skär ut Ojnareskogar ur landskapet. Men om vi sätter ett värde på den icke-mänskliga delen av naturen och om vi betraktar oss själva som del av en kultur – då spelar vi utan tvekan i samma brutala liga som aztekerna.

Industrialiseringen av världen som inleddes för omkring två hundra år sedan var startskottet för en storskalig tömning av jordens resurser. Det var då kurvorna som beskriver förlusten av skogar, djur- och växtarter, fiskebestånd och vildmarker började röra sig uppåt, från att tidigare ha legat på relativt låga nivåer.

Dessa kurvors uppåtfärd kan beskrivas som de ökande pulsslagen i ett djur som anar en fara. Först skärps sinnena och pulsen börjar stiga. Dunk. Dunk. Till en början ganska försiktigt – den koldrivna industrialismen rör sig i makligt tempo. Skogarna tas fortfarande ned med handsåg. Varorna fraktas med segelfartyg.

Under 1900-talet kommer oljan. Vid mitten av seklet pulserar den genom det kapitalistiska samhället. Vittringen av fara blir mer påtaglig. Pulsen ökar, nu exponentiellt. Dunk-dunk-dunk. På mindre än sextio år försvinner hälften av världens tropiska skogar. I vissa regioner utrotas regnskogarna nästan helt, tillsammans med tusen och åter tusen djur- och växtarter som aldrig mer kommer att existera.

När kurvorna når våra dagar: hyperventilering. Det svartnar för ögonen. Vi genomför den sjätte stora massutrotningen i planetens fyra miljarder långa historia. Det industriella maskineriet har uppnått en sådan fart att dess dagliga kaloriintag nu består av 80 miljoner fat olja, 22 miljoner ton kol, 6 miljoner ton järnmalm och så vidare. Ur avgasröret poffar det samma dag ut över hundra miljoner ton växthusgaser tillsammans oräkneliga miljögifter och föroreningar.

Att mata denna maskin har blivit den överordnade uppgiften för politiken. Kosta vad det kosta vill, bara inte maskinen stannar. Faktum är att det inte räcker, den måste hela tiden öka takten. Åtminstone ett par procents tillväxt, det vill säga en fördubbling av produktionen var tjugofemte år.

Och när resurserna inte räcker till kastar vi mer pengar på maskinen. ”Stimulansåtgärder” kallas det. Ett trick som går ut på att låna pengar i dag och föra över skulden till framtida generationer, dagens unga. Vi skulle kunna döpa denna civilisationsmaskin till Tezcatlipoca, ”Han vars slavar vi är”.

För mig och en del andra har det blivit uppenbart att om vi vill komma vidare med såväl livet som moralen i behåll bör vi lämna denna destruktiva relation så fort som möjligt. Men tyvärr är det inte lika uppenbart för alla. Det är svårt att tänka klart om man känner sig intryckt i ett hörn. Och det är ju så det ser ut, eller åtminstone känns. Politiken befinner sig i ett desperat läge. Tillväxtepoken är på väg att ta slut. Ekonomin hackar och hostar. Arbetslösheten stiger. Skatteintäkterna räcker inte längre till i kommuner och landsting.

Ironiskt nog: när behovet av systemkritik är som störst är mottagligheten för sådan kritik som minst. I politikens trånga hörn handlar allt om att ge löften om mer pengar i plånboken och fler jobb. Även om dessa löften är förenade med brutala offer.

Steg ett i detta läge borde vara att åtminstone erkänna att vi har ett problem. Det är svårt nog. Särskilt som det finns en utbredd föreställning om att problem alltid har lösningar. I detta fall finns ingen sådan. Ingen som vi känner till i varje fall. Det finns ingen reform som med ett Alexanderhugg frigör oss från kravet på ständigt ökad produktion. Vägen ut ur tillväxtmaskinen är inte utstakad, vi måste göra det själva. Och för att klara av det behöver vi lägga undan de kartor som vi navigerar efter i dag. De som leder oss fel. Till exempel idén att vägen framåt bara går uppåt, som en fortsättning på de senaste decenniernas tillväxtkurvor där eventuella dippar är bara gropar i vägen. Eller den utbredda föreställningen att naturen är ett förråd ur vilket ekonomin hämtar de resurser som den behöver.

Den tillväxtkritiske ekonomen Herman Daly brukar tjata om det egentligen rätt självklara faktum att vår ekonomi är ett undersystem till det ekologiska systemet, naturen – inte tvärtom. Ekonomin måste därför hålla sig inom de gränser som naturen sätter upp. Vare sig det är halten växthusgaser i atmosfären, mängden miljögifter i våra livsmiljöer eller den takt som vi utrotar andra arter i. Liksom naturligtvis tillgången på de resurser som vi är beroende av: mineraler, fossil energi, bördiga jordar, rent vatten och så vidare.

Det hjälper inte att låtsas att vårt ekonomiska system står över detta. Under en tid kan det visserligen fungera att leva över tillgångarna – att skjuta problemen till framtiden – men till slut kommer ekonomin att bändas ner på rygg av den obarmhärtiga fysiskens lagar.

Med en sådan förståelse av världen förflyttas utgångspunkten till ett helt annat ställe. Som en annan tillväxtkritisk ekonom, Kenneth Boulding, har påpekat: ”Den ekonomiska politiken borde inte vara att maximera konsumtion och produktion, utan snarare att minimera den.”

Inom det nuvarande systemet är ett sådant påstående den värsta sortens blasfemi, jämförbart med att förneka guds existens i det medeltida Europa. Vilket gör att en sådan idé enklast utvecklas utanför systemet, eller åtminstone i dess utkant.

En till hädisk tanke: om vi minskar takten i maskinen, producerar mindre av sådant som produceras bara för att hålla igång maskinen – då minskar också den totala mängden arbete. Sänker vi arbetstiden för var och en behöver inte antalet jobb minska. Samtidigt som mer tid frigörs åt ett liv som inte är maskinens tjänst.

Det borde låta som sunt förnuft i en tid när allt fler sliter ut sig i kampen för att få tiden att räcka till. Trots det skulle många politiker inte ens vilja vara i samma rum som en sådan idé. Även om de förr eller senare lär de behöva överväga den, liksom många andra idéer som i dag framstår som utopiska och naiva. Sådana som inte passar in i den snäva tillväxtdyrkans ramar, men som i ett annat sammanhang blir närmast nödvändiga. I en värld med stagnerande tillväxt krymper nämligen valmöjligheterna till två: antingen tänka utanför boxen. Eller förtvivlat åkalla en epok som ligger bakom oss – med hjälp av allt större offer.

David Jonstad

Publicerad i Tvärdrag nr #4–5 2012

Några klipp ur recensionerna av Kollaps:

”Kollaps är den bästa sammanfattningen jag läst av samtidens sammanlänkande problem.”
Göteborgs-Posten

 ”Han gör oss medvetna om de stora systemens sårbarhet och visar på alternativ. Boken är en ögonöppnare som är begriplig, matnyttig och viktig, för att inte säga nödvändig.”
Sundsvalls Tidning

”En illusionslös och inspirerande bok om vad vi ska göra när världen blir större igen.”
Dagens Nyheter

”Vi odlar mest blommor i vår lilla trädgård. Men nu när jag har läst Kollaps funderar jag på ett rejält grönsaksland.”
Borås tidning

”Obligatorisk läsning.”
Bloggen Cornucopia

”Boken är lika bildande som underhållande, en god introduktion i den självrannsakande civilisationskritik som världen är i så stort behov av.”
Fria Tidningen

”Samtidigt är bokenparadoxalt hoppfull. Jonstad frigör sig från populärkulturella föreställningar om apokalyptiska katastrofer. Civilisationer kollapsar långsamt. För en enskild människa kan det ske utan större dramatik. Man ändrar successivt sätt att leva, försörja sig och skaffa mat. Det finns ingen egentlig anledning att vara skräckslagen. Hans sätt att förstå själva kollapsen är bokens stora, kanske bestående, poäng.”
Sydsvenskan

”Jonstads bok är på många sätt en grundbok i vad som är fel med samhället, full av pedagogiskt bildspråk.”
Kristianstadbladet

”David Jonstad tar de stora greppen. Han kliver ner i det iskalla vattnet och lyckas ta sig, och sina läsare, med till den andra stranden. Vi huttrar, men är i behåll.”
Nerikes Allehanda

”Jonstad hjälper oss att tänka i nya banor och får oss i bästa fall att inse att vårt nuvarande samhälle är ohållbart och dömt att gå under. Kollaps är en lättgänglig bok, Jonstad illustrerar sina teser med konkreta och slående liknelser.”
Ny Tid

”En tankeväckande läsupplevelse.”
Miljötidningen

”Boken täcker många områden men är ändå lättillgänglig och personligt skriven, och behandlar ett mycket viktigt ämne.”
BTJ

I dag har detta ideal ställts på huvudet. Nu är det mesta möjliga köpkraft som räknas. Att ha någon mycket specifik färdighet som efterfrågas i dagens extremt specialiserade världsekonomi räcker. Då behöver man inte kunna så mycket annat – varken göra egen sylt, sätta potatis i jorden eller laga punkan på cykeldäcket. Sedan några år tillbaka behöver man inte ens veta hur man städar hemmet eller planerar och handlar mat i affären. Allt konsumeras och den moderna människan har därför mer eller mindre frivilligt blivit en heltidskonsument. Och som sådan består våra liv av en ändlös serie av affärsrelationer mellan oss själva i rollen som konsument och de som vill ha våra pengar i utbyte mot varor och tjänster.

Själv vantrivs jag i denna konsumtionskultur och för varje dag som går tilltalas jag allt mer av det där förindustriella idealet. Jag blir rentav provocerad när det dyker upp en ny bok som vill lära mig att bli en lyckad konsument: ”Rätt åt dig”, skriven av konsumentjournalisten Åsa Avdic. ”Ge mig en bok om hur jag slipper vara heltidskonsument i stället!”, tänker jag, men inser snart hur fåfäng en sådan tanke är. Det räcker med att bläddra lite i boken för att förstå att ingen kommer undan och att man är ett lätt byte om man inte vet sina rättigheter som konsument.

Medan företagen utnyttjar alla knep – tillåtna som otillåtna – för att skilja oss från våra pengar, har vi själva sällan mer än en vag idé om vad vi har att sätta emot: Var går till exempel gränsen mellan smart reklam och olagligt lurendrejeri? Den där tilläggsförsäkringen på tv:n som säljaren erbjuder oss, ger den oss verkligen något mer än den lagstadgade reklamationsrätten? Vad gör jag med telefonförsäljaren som skickar mig varor som jag inte vill ha?

Än värre blir det när vi i valfrihetsens namn tvingas bli konsumenter också av pensionssparande, sjukvård, omsorg och annat som tidigare erbjöds oss som medborgare.

Det är, som författaren själv erkänner i boken, väldigt tråkigt att läsa om hur man ska tänka som kund på en avreglerad elmarknad. Tyvärr står valet mellan det och att riskera att bli blåst.

Mitt mål är ändå inte att bli en lyckad konsument. Jag vill bli mindre konsument. Mer producent – bredda mitt register av sådant som jag kan göra med mina egna händer. Fast det kommer såklart att ta lång tid. Och till dess vill jag kunna svara säljaren i butiken lika kaxigt som Åsa Avdic.

Publicerad som krönika i Sydsvenskan 10 juli 2012