Förordet till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut:
Det är lockande att berätta om vad som händer i samtiden just nu när detta skrivs. Om hur hela länder i Sydeuropa är på väg att falla omkull i den ekonomiska turbulensen och hur folk där har börjat övergå till byteshandel. Om de protester, demonstrationer och revolutioner som sveper över klotet i spåren av finanskriser och stigande priser på mat och energi. Eller om det Sydostasien där enorma arealer ställts under vatten och tillfälligtvis skapat ett samhälle som påminner om Kevin Costners Waterworld.
Men det tar inte lång tid förrän fokus flyttas till andra platser och andra skeenden. Det som är i blickfånget i dag kan mycket väl vara glömt i morgon.
Sådan är kollapsen: svårfångad, eftersom den inte består av någon plötsligt uppblossande händelse. Du vaknar inte upp en morgon och får höra Ekot meddela att »nu är kollapsen här«. Snarare är det en krypande process som blir kännbar för ett land, en stad, ett hushåll i taget, om kollapsen ens då fångas in av våra medvetanden. Vi har en förunderlig förmåga att anpassa oss till nya situationer utan att knappt märka det själva. Rätt som det är står vi där och ser det som rätt naturligt att fisken i Östersjön inte längre bör ätas för att den är fylld med så mycket gifter, att en svensk sommar är lika med torka och skyfall om vartannat. Eller att reallönerna är sjunkande.
Inom den akademiska världen kallas detta fenomen för shifting baselines, vilket på svenska blir ungefär glidande måttstockar: vår bedömning av världens tillstånd och vad som är »naturligt« förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras.
De människor som levde i Rom på 400-talet eller i mayaimperiets Tikal några sekel senare var knappast medvetna om att de bevittnade sin civilisations kollaps. För dem var det inget särskilt uppseendeväckande att pengarna successivt förlorade sitt värde, att skördarna krympte eller att politiken befann sig i ett stadium av permanent kaos. Att det var en kollaps som utspelade sig blev uppenbart först i efterhand.
Så är det också för oss som lever nu. I ett historiskt perspektiv är det inte något märkligt. Sedan de första komplexa samhällena uppstod i Mesopotamien för fem tusen år sedan har civilisationerna avlöst varandra. De har haft sina långsamma uppgångar och långsamma fall – som en jättes djupa in- och utandningar.
Likväl är slutsatserna i den här boken svårsmälta. Jag vet. Det har de varit för mig också. De senaste sex åren har jag som journalist arbetat nästan heltid med att försöka förstå och beskriva de kriser som vårt samhälle befinner sig i. Ofta har tyngdpunkten legat på »vad vi måste göra« för att lösa kriserna, men med en växande och gnagande känsla av att »detta fixar vi inte«. Att erkänna det är naturligtvis jobbigt, men också befriande. Det kostar på att övertyga sig själv om att det osannolika kommer att inträffa om vi bara vill det tillräckligt mycket. Att sluta låtsas, att vara ärlig mot sig själv, är en förutsättning för en mer realistisk syn på världen. Och det är först med en sådan syn som vi kan genomföra verkligt meningsfulla förändringar.
Jag tycker om att åka långfärdsskridskor. Jag är ingen erfaren åkare, men några gånger har jag åkt på tunn is. Att åka på tunn is kan vara både totalt livsfarligt och inte särskilt farligt alls. Allt beror på hur väl förberedd man är. Om man ger sig ut på skör is utan isdubbar, utan räddningslina, utan torra kläder i en plastpåse i ryggsäcken, är det farligt. Ännu farligare blir det om man gör det utan någon kunskap om hur is fungerar och vad man gör om isen brister. Går man dessutom ut på isen i mörkret, ensam, utan att ens veta om att isen är tunn …
En helt annan sak är det att ge sig iväg väl förberedd, med goda kunskaper, tillsammans med andra och med rätt utrustning – då är det fortfarande läskigt om isen brister, men inte alls särskilt farligt. Man kan till och med skrinna vidare, även om man har plurrat.
Det är så jag vill närma mig kollapsen.
Stockholm, november 2011
Läs mer om Kollaps – Livet vid civilisationens slut (Ordfront)
Sture
9 januari, 2012
Ett bra intro – lycka till med marknadsföringen
Anders O
10 januari, 2012
Det är en ooolidlig väntan på boken. När kommer den ut?
David Jonstad
10 januari, 2012
Anders: Nu finns den att köpa hos Bokus. Borde inte dröja länge innan övriga bokhandlare också kan börja skicka ut den.
Robert Halvarsson
10 januari, 2012
Ser fram emot att få läsa den.
Holger Olofsson
10 januari, 2012
kommer den att gå att låna som e bok och när?
David Jonstad
10 januari, 2012
Den kommer att gå att köpa som e-bok så då antar jag att bibliotek även kommer att låna ut den som sådan. Enklast är nog att fråga ditt bibliotek, jag vet inte själv.
Göran Grauers
10 januari, 2012
Vår civilisation går inte att jämföra med några andra civilisationer. Romarna hade pilbågar, armborst och katapulter som vapen och deras mobilitet var långsam, häst och vagn, segelfartyg. Samhället var heller inte uppbyggt kring en billig energi. Vi har inga möjligheter att försörja jordens befolkning utan olja. Oljan är inte slut och kommer heller inte att ta slut under överskådlig tid, däremot så kommer tillgången på olja stadigt minska samtidigt som efterfrågan ökar. Det kommer att bli de militärt starkaste länderna som kommer att lägga beslag på den oljan i hopp om att just de landet skall klara sig bättre. Krigen om oljan har redan börjat, både Irak och Afghanistan är krig om oljan. Dessa krig kommer att eskalera och de vapen vi idag förfogar över får andra världskrigets vapen att se ut som stenåldersvapen. Vi går emot ett tredje världskrig som kommer att bli krigens krig och vilka som reser sig från de kriget blir svårt att säga.
Klimatet kommer också att ändra sig, vilket kommer att ändra förutsättningarna för allt liv här på jorden inklusive människan. De ekologiska ingrepp vi gjort i naturen har börjat en oåterkallelig förändring.
Livet på vår Jord har genomgått fem stora massutplåningar under ordovicium-, devon-, perm-, trias- och kritaperioderna- och många mindre därtill. Under de två första dog 80 till 85 % av alla arter, för 65 miljoner år sedan 75-80 % av arterna. Då rök dinosaurierna i dubbel bemärkelse, de hade behärskat Jorden i vid pass 125 miljoner år. Av någon anledning försvann inte alla däggdjur. De var uppenbarligen för små. De hade levat en tynade tillvaro under dinosaurie perioden
Den riktigt stora utplåningen under permperioden för si så där 245 miljoner år sedan försvann 95 % av alla djur som är kända från fossillagren. Tom en1/3- del av alla insekter. Det är enda gången de dog ut en masse. Permhändelsen var särskilt förödande för vattenvarelser. Triboliterna försvann helt och hållet. Musslor och sjöborrar dog nästan helt ut. Det var nästan slut på livet på Jorden. Vi är den enda art som kan studera vad som hände under de fem tidigare och utifrån den kunskapen kunna prioritera vad som vi måste göra för att själva klara den nästa.
Enligt Lasse Berg: i ”Gryning över Kalahari”, står vi nu inför den sjätte stora utplåningen, den enda orsakad av en enda art: Homo Sapiens – djuret med den stora hjärnan.
Ingen tidigare civilisation har alltså varit kapabel att åstadkomma detta.
En adödning av människor i bibliska proportioner är oundviklig och vad man väljer att kalla detta, det är upp till var och en.
Göran Grauers
Kjell Norbäck
11 januari, 2012
Det är väl troligt att vi går mot ett nytt världskrig . Orsaken är naturligtvis vårt kapitalistiska system som inte ”känner av ” att resurserna är begränsande förrän det är för sent .
Att tänka sig att vi i världen bara skulle använda ”gammaldags” solenergi är knappast möjligt numera . Med solenergi menar jag här inte kol , olja eller naturgas som inte är långsiktigt
hållbara .
Vad som kommer att hända är inte så lätt att förutse .
Kjell Norbäck
Freddy O
10 januari, 2012
Sovjets kollaps gick dock väldigt fort
David Jonstad
10 januari, 2012
Freddy: Sant. Sovjetkollapsen gick på bara några år. Jag skriver en del om den. Men kollapsen av Sovjet bromsades upp, bland annat på grund av att landet hade gott om eftertraktade resurser (energi) som man kunde sälja på en fortfarande intakt världsmarknad. Hade de inte varit så hade kollapsen förmodligen fortsatt än i dag och blivit ännu djupare.
Freddy O
11 januari, 2012
Men nu skiljer du inte på Sovjet o Ryssland. Sovjet var ett imperium med ett produktionssystem utspritt över många länder, där olika delar gjordes på olika platser.
Detta bröt fullständigt samman på kort tid, och en massa länder och landsdelar frigjorde sig.
Finns det inte mycket som talar för att dagens globala produktionssystemet kan haverera inom kort tidsrymd ?
F.ö. är ju Kuba är ju ett intressant exempel på hur ett periferiland kan hantera en kollaps. Utan att idyllisera eller förneka det enorma bortfallet i materiell standard kan man ju konstatera att de gjort en fantastisk omställning av jordbruket, och borde framhållas som framtidsexempel inom peak oil-debatten
David Jonstad
11 januari, 2012
Visst, man bör vara öppen för en rad olika scenarier och en systemkollaps, Sovjet-style, är utan tvekan ett sådant.
Patrik Eriksoon
16 februari, 2012
Det du efterfrågar, Freddy, sker faktiskt inom omställningsrörelsen. Kuba är ett exempel som bland annat forskaren Björn Forsberg använder vid föredrag runtom i landet.
Problematiken att använda detta i debatten rent allmänt är att säger du Kuba säger någon annan kommunist, sen kan man inte resonera. Och Peak oil är något som miljömuppar håller sig med. Det är inget som drabbar ”vanliga svenskar” som behöver sin bil för att köra barnen till hockeyträning, jobba och handla på Ikea – men det är ju förjäkligt att politikerna höjer bensinpriset hela tiden…
Leif Thomsen
13 januari, 2012
Hej David, och tack för en fin bok! Läste den igår när den kom och jag tycker du gjort ett gediget researcharbete och plockat ihop detta till en mycket läsvärd bok. Jag hoppas många läser den så att fler blir medvetna om vad som måste göras för jag tillhör den här hopplösa kategorin som tror att det gör skillnad om tillräckligt många inser vad som är på gång. Dvs en balanserad/kontrollerad förändring/omställning av samhället är alltid bättre än dom som tycker att ”det är ändå kört – låt oss njuta ända in i bergväggen”.
Intressant med ert projekt i Sörmland. Var läser man mer om det? Själv byggde jag ekobyn Eklunden i Linköping för 11 år sen och umgås med planer på en mindre gård och mer självförsörjning i balans med naturen.
Mvh/Leif
David Jonstad
15 januari, 2012
Hej Leif. Du kan läsa mer om vår ekoenhet här, http://ekoenhet.ning.com/.
Nette Enström
18 januari, 2012
Jag ser fram mot att läsa din bok David! Efter att ha kikat i förord och inledning landar tankarna hos civilisationskritiker som Jared Diamond och Derrick Jensen. Och inte desto mindre frihetligt orienterad är ju du. Jag har stora förväntningar! :)
Trots att vi sannolikt lever i vår civilisations absoluta slutskede, med allt vad det innebär, så har ett nytt ljus tänts bara den senaste tiden: det verkar onekligen som att en bred och djup civilisationkritisk rörelse är på väg att ta form. Det är hoppfullt!